Öppet kontorslandskap

Fällan i ett öppet kontorslandskap

Många företag stoltserar med sina lokaler när de söker ny personal. Jag har läst flera jobbannonser där de skriver om att de har ett öppet kontorslandskap med mycket ljus, nära kontakt till kollegor och en skön stämning. Det finns även arbetsplatser där man som anställd inte har en fast arbetsstation, man tar sin laptop och sätter sig där det finns en ledig plats.

Ett öppet kontorslandskap har många fördelar, men för någon som mig, med ADHD, är nackdelarna desto fler.

Det finns klara fördelar med ett öppet kontorslandskap om man arbetar i team och har daglig kontakt med sina närmsta kollegor. Det blir enklare att kommunicera och man kan ta snabba frågor utan att behöva flytta sig.

För någon med koncentrationssvårigheter, det vanligaste problemet vid ADHD, så blir arbetsdagen högljud och upphackad på ett sätt som andra kan ha svårt att förstå.

Jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv, så det jag skriver är inte något som gäller för alla med ADHD, men jag tror många kan relatera.

På alla mina fasta anställningar har det varit ett öppet kontorslandskap. Det som mina kollegor och chefer tyckt är ett trevligt klimat har för mig blivit ett störande moment. På grund av min ADHD kan jag inte filtrera intrycken från omgivningen. Jag hör alla ord, jag registrerar alla rörelser. Även om jag inte aktivt lyssnar eller tittar på det som händer runt omkring så registrerar min hjärna det, bearbetar det innan det hamnar i facket med allt som är irrelevant.

Denna avsaknad av filter är en enorm energitjuv samtidigt som det orsakar väldigt många avbrott i arbetsdagen.

Så fort jag släpper mitt arbete med blicken, så är det ute ur min tankeverksamhet. När det efter ett par sekunder får min uppmärksamhet igen har jag glömt bort vad jag höll på med. Att hitta tillbaka till uppgiften kan ta sekunder, ibland minuter. Då sker ofta nästa avbrott i form av en kollega som går förbi, bordsgrannen frågar om man vill ha kaffe eller någon får ett SMS.

Dessa ständiga avbrott i arbetet, samtidigt som tröttheten ökar, kan göra vem som helst stressad.

En sån enkel sak som ett öppet kontorslandskap kan faktiskt göra att någon blir stressad. Om man inte åtgärdar stressen kan jag nästan garantera att man sätter sig på tåget med slutstation Utmattningssyndrom.

Finns möjligheten, ge de anställda som önskar eget kontor ett eget kontor. Det kan förebygga stress, något alla vinner på.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Galen

Galenskap är osynligt

Vad tänker du när du hör ordet Galenskap? Jag tänker på mentalsjukhus à la 50-tal, med celler, badkar, tvångströjor och hela kittet. Jag tänker på taniga äldre människor som pratar gallimathias, eller sitter i en rullstol och bara stirrar ut genom ett fönster, eller kanske äter servetter. Det känns som en galen person för mig. Ordet galen har många synonymer, bland annat psykisk sjuk.

Men vänta lite, jag är ju psykiskt sjuk. Jag är alltså… galen?

Första gången jag fick höra att det inte syns på mig att jag mår psykiskt dåligt var jag 19 år. Det var sommar, jag hade på mig linne och människan tog tag i mina armar och studerade dom intensivt innan hon utbrast Du har ju inga ärr! Nej, varför skulle jag ha det?

Kanske tänker man på unga tjejer med kraftigt självskadebeteende när jag som kvinna säger att jag har psykiska besvär, psykiska sjukdomar. Jag tror många ser det som en självklarhet att man skadar sig själv om man är deprimerad eller har ångest. Men det är absolut inte en självklarhet, det finns många som inte känner behovet, det finns de som inte vågar, det finns de som tar till helt andra metoder.

På mitt arbete har jag fått höra flera gånger, av olika personer, att det inte syns eller märks att jag mår psykiskt dåligt. Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det inte märks. Jag fick min första ångest när jag var 6 år, min första depression när jag var 9 år. Att må psykiskt dåligt är inget nytt för mig, det är något jag levt med i över 20 år. Jag har även lärt mig att dölja det otroligt väl, att inta en annan ”personlighet” när jag är på platser där jag behöver interagera med andra människor. Jag nickar och ler, som alla andra.

När jag hyperfokuserar tror människor att jag är som vem som helst som är väldigt fokuserad. Att jag inte kan lyssna eller lägga andra saker på minnet under tiden märks inte, främst för att andra inte ber om någon form av bekräftelse på att jag hört det som sagts. Det beror såklart på att en som inte kan hyperfokusera inte vet om hur det är och kan då omöjligen veta konsekvenserna av det.

När jag klagar på att jag är trött antar människor att det beror på att jag sovit dåligt, eller kanske för lite, eller att jag blivit väckt av min dotter under natten. Det är, för vem som helst, vanliga orsaker att vara trött. Att min ADHD gör mig trött (då jag inte kan stänga av yttre intryck), att min ångest gör mig trött och att jag blir väldigt trött när jag är inne i en depression tänker nog inte så många på. Väldigt många vet den grundläggande informationen om de diagnoserna, men få känner till baksidan, följdproblemen.

Alla människor kan acceptera en fysisk sjukdom eller en fysisk skada. Man skulle aldrig säga till en diabetiker att diabetes är ett påhitt för att läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Ingen skulle säga till en person som kämpar mot cancer att Det går över om du tänker positivt. Man skulle absolut inte säga till en blind person att Det sitter bara i huvudet.

Tyvärr är det något som vi med psykisk ohälsa får höra ofta, för våra sjukdomar syns inte. Antagligen för att andra har för lite kunskap i kombination med att man blir expert på att dölja dom.

Skulle jag ta bort min psykiska ohälsa om jag kunde? Vill jag bli av med min galenskap? Både ja och nej. Att ha ångest är jobbigt. Att vara deprimerad är jobbigt. Att ha ADHD är jobbigt. Jag är inte mina sjukdomar, men de är en del av mig. De är en del av min personlighet och hade jag inte varit som jag är hade jag inte haft det liv jag har idag. Det livet är långt ifrån perfekt, men det finns delar i det här livet som jag aldrig skulle byta bort, någonsin.

Att tiga är silver, att tala är guld

Mina kollegor vet om att jag har ADHD. De vet om att jag är alkoholist. De vet om att när jag är sjuk så är det antagligen pga min psykiska ohälsa snarare än att jag har huvudvärk, feber eller annat.

Jag har en bra kontakt med min chef och mina närmsta kollegor. De har förståelse för mig och det känns otroligt skönt.

På tidigare arbetsplatser har jag inte berättat hur jag är, hur jag fungerar. Det har varit en jobbig skugga som följt mig överallt. Jag har kämpat så hårt för att hålla den fina fasaden uppe. Jag har fortfarande en fasad, jag kan inte visa hur jag mår. Men nu har jag i alla fall styrkan att berätta för mina kollegor när något är fel. Jag behöver inte gå in på detaljer, de förstår. Men det är okej att säga ”jag har en dålig dag”.

Jag har inte hittat en enda nackdel med att mina kollegor vet. Det finns dock en hel del fördelar; mitt arbete blir flexibelt, min arbetsstation anpassas efter mina behov. Jag upplever att jag får mer respekt och tillit.

För mig har det gjort mitt liv, både hemma och på jobbet, enklare när de runt omkring mig vet.

Öppen som en bok

Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.

Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.

Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.

Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.

 

Psykisk ohälsa när man har ett jobb

För ca 2 år sedan förändrade jag mitt liv. Jag lyssnade på två TEDtalks av Brené Brown om sårbarhet och skam. Där och då började jag vara mer öppen och ärlig inför människor runt omkring mig, i den mån jag orkade.

Idag tog jag upp med mina chefer och mina två närmsta kollegor att jag lider av psykisk ohälsa. Att jag har ett antal diagnoser som gör att jag i perioder inte fungerar.

Jag har länge känt ett behov av att kunna vara ärlig när jag gör en sjukanmälan. Att det skall vara okej att säga att jag har en kass dag, och att de då skall förstå vad det innebär för mig. Jag vill inte ha dåligt samvete över att jag mår dåligt. Jag hoppas kunna slippa det nu när de på jobbet vet.

Responsen på detta blev bättre än jag hade förväntat mig. De uppskattade att jag berättade. Frågade hur jag trivs på jobbet, om något behöver ändras för att det skall bli bättre. De förtydligade min möjlighet att jobba hemma om jag inte pallar ta mig till kontoret.

Det här känns bra.

Det här är jag

Jag heter Annica. Jag har en del bekymmer i mitt liv. De flesta som känner mig vet om detta vid det här laget men jag vill ändå gå in och göra ett förtydligande.

Igår var jag hos en läkare och fick en diagnos; ADHD. Detta var ett besök av många. Jag har tidigare träffat en psykolog där jag både fått berätta saker samt fylla i en hel rad med papper. Läkaren och psykologen har sedan haft ett samtal om detta. Psykologen har presenterat sin bedömning, läkaren har kollat igenom allt psykologen antecknat och alla de papper jag fyllt i för att sedan kunna sätta en diagnos. En diagnos sätts inte för sakens skull. Hittar man inget ”fel” får man ingen diagnos, så enkelt är det. Men jag fick då diagnosen ADHD. Inget som förvånade mig direkt men jag kände mig ändå nervös inför detta besked.

Sedan tidigare äter jag medicin mot min ångest, som är konstant. Den är alltid där. Med hjälp av medicinen är den nu placerad nånstans i bakgrunden men tidigare var den rätt framför nosen på mig hela tiden. Tillsammans med ångesten har jag även depressioner, tvångstankar och som om inte det vore nog är jag dessutom alkoholist.

Min vardag flyter på ganska bra, tycker jag. Jag går upp, alltid för sent. Stressar för att få på mig kläder, packar ner frukosten och stressar iväg till jobbet. På jobbet käkar jag frukost samtidigt som jag jobbar. Jag glömmer av att äta lunch även om jag är dödshungrig. Brukar käka nånstans mellan 13-14. Sedan är det hemgång vid 16-17. Varannan vecka hämtar jag dottern efter jobbet, åker hem, landar i soffan. Gör inget alls och är dödstrött vid 19-tiden. Då vill jag gärna sova men det känns ”för tidigt” så jag brukar inte lägga mig förrän 22-23. Då har min trötthet försvunnit och jag är jättepigg.

Så ser en bra dag ut. Men jag har inte bara bra dagar. Jag har dåliga dagar också. Dagar då väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om. Blir väckt av sambon som frågar om jag inte skall gå till jobbet. Jag muttrar till svar att jag är sjuk. För det är jag ju. Energin är bortblåst. Jag blir andfådd av att sätta mig upp i sängen. Jag orkar inte äta för jag är så hysteriskt trött, både i kroppen och i huvudet. Jag kämpar mig bort till toaletten och kissar, masar mig tillbaka till sängen samtidigt som jag gnäller över hur jobbigt allting är. Jag lägger mig ner och somnar. Sover till 12-13. Blir väckt med frågan om jag skall äta mat. Svaret blir nej men sambon övertygar mig alltid om att mat är en bra idé. Jag får mat serverad i sängen, för jag orkar inte gå upp. När jag ätit somnar jag igen. Eventuellt flyttar jag mig till soffan nån gång under kvällen, glor på en film samtidigt som jag är halvt vaken. Sedan går jag och lägger mig, tidigt. Vid 19-20 nånting.

Mina dåliga dagar kan hålla i sig 1 dag, 1 vecka, 1 månad… eller mer. När jag har mina dåliga dagar handlar det inte om att jag är lat eller inte vill. Det handlar om att jag inte kan. För jag är sjuk. Hela tiden, dygnet runt, alla dagar på året. Oftast kan jag hantera det, men ibland går det inte.

Jag förstår om människor i min närhet inte tror att jag är sjuk. För det syns inte. Mina dåliga dagar håller jag mig hemma, träffar inte någon. Förutom min sambo. Mina sjukdomar syns inte, men de finns alltid där. Jag skäms inte inför faktumet att jag behöver medicin för att kunna ha en vanlig grå vardag. Det är helt enkelt sådan jag är. Men människor runt omkring mig kan behöva hjälpa mig ibland. Jag behöver att människor tror på mig, tror att mina problem och bekymmer finns och är verkliga.