Öppen som en bok

Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.

Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.

Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.

Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.

 

Psykisk ohälsa när man har ett jobb

För ca 2 år sedan förändrade jag mitt liv. Jag lyssnade på två TEDtalks av Brené Brown om sårbarhet och skam. Där och då började jag vara mer öppen och ärlig inför människor runt omkring mig, i den mån jag orkade.

Idag tog jag upp med mina chefer och mina två närmsta kollegor att jag lider av psykisk ohälsa. Att jag har ett antal diagnoser som gör att jag i perioder inte fungerar.

Jag har länge känt ett behov av att kunna vara ärlig när jag gör en sjukanmälan. Att det skall vara okej att säga att jag har en kass dag, och att de då skall förstå vad det innebär för mig. Jag vill inte ha dåligt samvete över att jag mår dåligt. Jag hoppas kunna slippa det nu när de på jobbet vet.

Responsen på detta blev bättre än jag hade förväntat mig. De uppskattade att jag berättade. Frågade hur jag trivs på jobbet, om något behöver ändras för att det skall bli bättre. De förtydligade min möjlighet att jobba hemma om jag inte pallar ta mig till kontoret.

Det här känns bra.

Det här är jag

Jag heter Annica. Jag har en del bekymmer i mitt liv. De flesta som känner mig vet om detta vid det här laget men jag vill ändå gå in och göra ett förtydligande.

Igår var jag hos en läkare och fick en diagnos; ADHD. Detta var ett besök av många. Jag har tidigare träffat en psykolog där jag både fått berätta saker samt fylla i en hel rad med papper. Läkaren och psykologen har sedan haft ett samtal om detta. Psykologen har presenterat sin bedömning, läkaren har kollat igenom allt psykologen antecknat och alla de papper jag fyllt i för att sedan kunna sätta en diagnos. En diagnos sätts inte för sakens skull. Hittar man inget ”fel” får man ingen diagnos, så enkelt är det. Men jag fick då diagnosen ADHD. Inget som förvånade mig direkt men jag kände mig ändå nervös inför detta besked.

Sedan tidigare äter jag medicin mot min ångest, som är konstant. Den är alltid där. Med hjälp av medicinen är den nu placerad nånstans i bakgrunden men tidigare var den rätt framför nosen på mig hela tiden. Tillsammans med ångesten har jag även depressioner, tvångstankar och som om inte det vore nog är jag dessutom alkoholist.

Min vardag flyter på ganska bra, tycker jag. Jag går upp, alltid för sent. Stressar för att få på mig kläder, packar ner frukosten och stressar iväg till jobbet. På jobbet käkar jag frukost samtidigt som jag jobbar. Jag glömmer av att äta lunch även om jag är dödshungrig. Brukar käka nånstans mellan 13-14. Sedan är det hemgång vid 16-17. Varannan vecka hämtar jag dottern efter jobbet, åker hem, landar i soffan. Gör inget alls och är dödstrött vid 19-tiden. Då vill jag gärna sova men det känns ”för tidigt” så jag brukar inte lägga mig förrän 22-23. Då har min trötthet försvunnit och jag är jättepigg.

Så ser en bra dag ut. Men jag har inte bara bra dagar. Jag har dåliga dagar också. Dagar då väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om. Blir väckt av sambon som frågar om jag inte skall gå till jobbet. Jag muttrar till svar att jag är sjuk. För det är jag ju. Energin är bortblåst. Jag blir andfådd av att sätta mig upp i sängen. Jag orkar inte äta för jag är så hysteriskt trött, både i kroppen och i huvudet. Jag kämpar mig bort till toaletten och kissar, masar mig tillbaka till sängen samtidigt som jag gnäller över hur jobbigt allting är. Jag lägger mig ner och somnar. Sover till 12-13. Blir väckt med frågan om jag skall äta mat. Svaret blir nej men sambon övertygar mig alltid om att mat är en bra idé. Jag får mat serverad i sängen, för jag orkar inte gå upp. När jag ätit somnar jag igen. Eventuellt flyttar jag mig till soffan nån gång under kvällen, glor på en film samtidigt som jag är halvt vaken. Sedan går jag och lägger mig, tidigt. Vid 19-20 nånting.

Mina dåliga dagar kan hålla i sig 1 dag, 1 vecka, 1 månad… eller mer. När jag har mina dåliga dagar handlar det inte om att jag är lat eller inte vill. Det handlar om att jag inte kan. För jag är sjuk. Hela tiden, dygnet runt, alla dagar på året. Oftast kan jag hantera det, men ibland går det inte.

Jag förstår om människor i min närhet inte tror att jag är sjuk. För det syns inte. Mina dåliga dagar håller jag mig hemma, träffar inte någon. Förutom min sambo. Mina sjukdomar syns inte, men de finns alltid där. Jag skäms inte inför faktumet att jag behöver medicin för att kunna ha en vanlig grå vardag. Det är helt enkelt sådan jag är. Men människor runt omkring mig kan behöva hjälpa mig ibland. Jag behöver att människor tror på mig, tror att mina problem och bekymmer finns och är verkliga.

Högsta toppen till djupaste dalen

När jag vaknade i morse så var det med världens största leende. Jag garvade, tog allt med en klackspark och livet var fantastisk. Världen var min och jag hade alla möjligheter i världen.

Arbetsdagen var fantastisk och givande. Jag lärde mig nya saker, gjorde nya saker, var kreativ, fick tänka och klura, hitta lösningar tills jag kände att jag var nöjd.

Jag åkte hem med ett leende på läpparna, kom hem till en partner som lagade middag. Tittade på ett par avsnitt av en serie. Lyssnade på en låt.

Sedan kom fallet. Det var luddigt men samtidigt väldigt tydligt. Det glada humöret dämpades, leendet försvann. Skrattet tystnade och jag gick in i mig själv. Den där lilla rösten nånstans bak i huvudet vaknade och viskade att jag inte duger, att jag är inte bra som jag är, att jag är kass, dålig, elak, hemsk.

Ibland så skriker den där rösten. Just nu kan jag bara ana den. Just nu kan jag mota bort den.

Vissa dagar kan jag inte det. Vissa dagar tar den överhanden. Det enda jag klarar då är att sova och använda toaletten. Jag äter knappt, sköter inte min hygien, sover för mycket.

Så ser mitt liv ut. Det svänger, det stiger, det rasar, upp och ner. Jag åker mest med, försöker göra det bästa av situationen, när jag orkar.