Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Sticka

En paus för hjärnan

Jag vet inte hur det är att ta det lugnt eller slappna av. Jag vet hur man gör det rent fysiskt, vilar kroppen. Men psykiskt, hur gör man? Jag tycker att min hjärna alltid går på högvarv, i allt jag gör. Jag behöver inte ens göra något, den spinner på ändå.

Det finns vissa aktiviteter jag kan pyssla med, för att så gott jag kan, ge min hjärna en liten paus; pyssel. Jag håller på med handarbete så som sticka och virka, jag broderar, jag gör pärlplattor, jag gör smycken, jag ritar.

När jag pysslar med de grejerna, främst sticka eller virka, så blir det extremt svårt för mig att ta in det som händer i min omgivning. Jag kan inte ”koppla bort” yttre intryck men när jag måste fokusera rejält på något, exempelvis räkna maskor, lägga rätt antal pärlor, sy rätt antal stygn, då kan jag inte ta in omgivningen på samma sätt, det är lite som om det inte får plats.

Om jag är på ett café med en vän, så tar jag in allting som händer runt omkring och jag blir himla trött väldigt fort. Jag kan inte ignorera samtalet som sker vid bordet bredvid, jag kan inte sortera bort vad människan vid disken precis beställde. Jag lägger märke till allt och alla som händer där, och jag kan inte stänga av det.

Sitter jag på exakt samma café med en stickning istället för med en vän, då kan jag inte ta in det som händer runt omkring. Jag försvinner in i min egna lilla värld där allt består av att räkna till 5, typ.

Det blir en ganska skön och behaglig paus för mig. Tiden rinner iväg när jag ”kopplar bort” det som händer runt om. Flera timmar kan kännas som minuter.

Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!