Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!

Julkula

Julen är runt hörnet

Nu är det 1 vecka kvar till julafton. I mitt hem så kan man absolut inte tro att julen är så nära. Inte ett enda julpynt, inget julbak, inget jul-relaterat alls. Förutom att jag gömt inköpta julklappar i klädkammaren och dottern har en liten julkalender.

Bara att skriva detta inlägg blir jag sugen på att pynta lite här hemma.

Men jul är inte bara roligt, mysigt och glittrigt. För många så är det inte alls något trevligt med jul utan man blir bara påmind om hur ensam man är om man inte har någon att fira jul med, ingen att växla julklappar med, ingen att skicka ett julkort till. För många innebär julen en stor ångest; pengarna räcker inte till julklappar, julmaten eller annat som hör julen till.

Om man är ensam kring jul, och inte trivs med det, så finns det möjligheter att ändra på det. Många ser julen som något heligt som firas med familjen, men sanningen är någon annan. Visste du exempelvis att adventsljusstaken, som vi ställer i fönstren som mysig belysning, från början var ett sätt att visa fattiga och ensamma att man var välkommen in för värme, mat och gemenskap. Ett ljus i fönstret visade att man hade möjligheten att bjuda in en främling och dela med sig av julen. Många känner att de ”tränger sig på” om de firar jul hos grannen, eller tillsammans med kompisens föräldrar, men jag har aldrig hört talas om att en julvärd tyckt att gästen varit i vägen eller påträngande utan snarare har det varit ett uppskattat inslag.

Min upplevelse är att de flesta blir lite mer givmilda kring jul och det är varken otrevligt eller dumt att fråga någon i din närhet om man får vara med och fira jul.

Är ni en familj där pengarna kanske inte räcker till för att köpa klappar eller julmat, så är inte det hela världen. Tänk själv tillbaka, vilka minnen kring jul är det som värmer lite extra? Är det den goda julskinkan, prinskorven och klapparna, eller är det något annat? Personligen är det inte maten eller presenterna som jag minns, jag minns gemenskapen, jag minns farmor som pulsade i snön runt huset med en säck på ryggen, jag minns skattjakten på morgonen där ”skatten” var en serietidning, en bok eller några klistermärken. Ärligt talat minns jag inte direkt vad skatten var, själva skattjakten var det roliga.

Julen behöver inte vara storslagen och grandios, gör julen till det du vill att den skall vara, efter din egen förmåga. Våga ”tränga dig på” hos någon om du är ensam.

Till er som har ”allt” som hör julen till, öppna gärna dörren för någon som är ensam, köp lite mat till familjen med liten ekonomi, ge lite leksaker till barnen som inte får några julklappar. Våga ge efter förmåga. Vet du inte vart du skall vända dig finns det en hel drös med organisationer som hjälper familjer och ensamma kring jul.

På sidorna som jag länkar till nedan kan du hitta mer information kring var man kan vända sig om man vill hjälpa eller behöver hjälp kring jul. Många profilerar sig inom psykisk ohälsa, men kom ihåg att man kan behöva hjälp ibland, även om man inte har psykiska problem och att många instanser tar emot dig oavsett om har psykisk ohälsa eller ej.

Aldrigensam

Aldrigensam är ett informationsprojekt som sprider kunskap och bryter tystnaden kring det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa bland unga vuxna.

Här hittar du information om organisationer och telefonnummer du kan ringa om du behöver hjälp.

BlueCall

BlueCall är appen som kopplar samman personer i behov av samtalsstöd med personer som kan erbjuda det, direkt över ett telefonsamtal. BlueCall erbjuder idag två nivåer av samtalsstöd, varav ett är kostnadsfritt. Du väljer själv vilken typ av stöd du vill ha, och ringer direkt genom appen till den stödperson du väljer att tala med.

Försvunnen

Jag vill inte hitta en död människa

Jag har aldrig sett en död människa. När min morfar dog fick jag frågan om jag ville följa med till bårhuset när min mamma skulle dit för att lämna 2 personliga saker som min morfar skulle få med sig vid begravningen. Jag fick frågan igen när min farmor dog. Men jag tackade nej. Jag ville inte att det sista minnet från de personerna skulle vara deras döda ansikten.

När jag besökte mina föräldrar igår pratade vi en del om det arbete som Missing People gör i Sverige. De ger sig ut och letar efter försvunna människor. De gör ett väldigt bra arbete och polisen använder sig ofta av information som hittas av Missing People.

Min pappa är volontär för Missing People ibland. Han är då med i sökandet efter en saknad person. För ett par dagar sedan var pappa med i en så kallad ”skallgång”, en grupp människor anmäler sig som frivilliga hos Missing People och går sedan ut och letar, gemensamt i ett angivet område. Målet är att hitta den som försvunnit, ibland gör man det, ibland inte. Ibland hittar man ledtrådar som lämnas till polisen och som används för att göra nya sökningar.

Personen som min pappa var med och letade efter hittades tyvärr död.

Vi pratade om det ett slag, jag, min storasyster och mina föräldrar. Han frågade om vi kunde tänka oss att vara med och leta nästa gång det behövs, om vi har fysiken för att orka det. Oftast är man ute och letar flera timmar i sträck.

Min mamma har fibromyalgi, därför kan inte hon. Jag tackade nej, för jag vill inte hitta en död människa.

Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte skulle klara av att hitta en död människa. Det spelar egentligen ingen roll hur personen har dött, bara faktumet att hen är död skulle nog vara för mycket för mig och jag är ganska säker på att jag inte skulle kunna hantera det.

Har du sett en död människa? Skulle du klara av att se en död person?

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Oväntat besök av socialtjänsten

Oväntat besök av socialtjänsten

Det här inlägget kommer handla om en sak som hände i våras. Det var riktigt jobbigt och jag är faktiskt tacksam över att jag var sjukskriven från jobbet, för jag klarade inte riktigt av mitt liv under en tid. På grund av skam och ångest skrev jag inget om det då. Det är väldigt få människor som fått veta detta. Nu vill jag skriva detta i bloggen, för jag är knappast ensam om att vara med om detta. Det handlar om socialtjänsten.

En torsdag kom vårt boendestöd (läs om vad boendestöd är här) hem till oss. Det är sagt att de skall komma till oss en gång i veckan då vi behöver hjälp i vårt hem, främst med städningen. När det ringde på dörren var vi mitt uppe i en storstädning, vi skulle ha visning av lägenheten senare samma dag.

Besöket blev inte långvarigt, kanske 2-3 minuter. Sedan var de påväg ut igen. Bult var arg, upprörd, ledsen, sviken. Jag hade bara hört delar av samtalet men lyckades behålla mitt lugn.

De berättade för oss att de gjort en orosanmälan på grund av hur det ser ut hemma hos oss. De insåg att vi behövde mer stöd än vad ett boendestöd kunde ge. De förklarade att de gjorde anmälan för att kunna använda den som grund för att bevilja oss mer hjälp, eventuellt hemtjänst.

En orosanmälan gör man när man misstänker att ett barn far illa. I det här fallet handlade anmälan om att det fanns en misstanke om att min dotter, som bor hos oss varannan vecka, for illa i vårt ostädade hem.

Jag samtalade med boendestödjarna, 2 kvinnor, i några minuter. Frågade vad som skulle hända nu, vad det här betydde, kunde det här användas emot mig? Under samtalet verkade jag antagligen väldigt lugn, men inombords skrek jag. Samtalet avslutades och både jag och Bult bad dom att gå, vi ville inte ha dom hemma hos oss mer.

När dörren stängts började jag skaka, jag började hyperventilera. Jag gick in i sovrummet, vankade av och ann i några sekunder innan jag kollapsade på golvet och började gråta hysteriskt. Jag fick panikångest. Jag var så otroligt orolig över vad detta skulle leda till. Hela min värld tycktes rasa och jag kunde inte göra något för att varken bromsa det eller hindra det.

Efter ett par dagar fick vi hem ett brev, det var en kallelse till möte hos Socialtjänsten i stadsdelen där min ex-man, min dotters pappa, bor. Hon är skriven hos honom, därför hanteras ärendet av kontoret i deras stadsdel.

Någon timme efter att jag öppnat brevet får jag ett meddelande från min ex-man, ”Vad fan är det som har hänt!?” tillsammans med en bild på brevet som han har fått. I hans brev var texten väldigt kortfattad, kortare än det brev jag hade fått. Han hade blivit kallad till ett möte på grund av att ”hemmiljön hos mamman är olämplig för barn”. Han blev såklart orolig, vem hade inte blivit det? Jag ringde upp och förklarade situationen, förklarade varför anmälan gjorts, förklarade vem som hade gjort anmälan. Jag vet inte om det lugnade honom.

Några veckor senare infann vi oss på socialkontoret där mötet skulle vara. Det var jag, Bult, min ex-man och vår dotter. Vi pratade lite med varandra inför mötet, jag förklarade igen varför det blivit som det blivit.

Min ex-man och vår dotter fick först gå in i ett enskilt rum och prata med en socialsekreterare. När de var klara skulle jag och Bult prata med samma socialsekreterare. Hon berättade vad hon hade frågat min dotter, och vad hon hade svarat. Vi pratade en del om vår situation och att vi själva tagit initiativet till förbättring; det var trots allt vi som bad om hjälp hos socialtjänsten genom att få boendestöd. Jag passade även på att fråga om de olika kontoren delar information med varandra.

Allting gick bra, mötet gick bra, socialtjänsten ansåg att man inte behövde gå vidare med ärendet. Kort sagt kan man väl säga att anmälan ansågs vara onödig. Hemmiljön hos mamman är inte olämplig för barn.

Men, det ledde till att vi nu inte har någon tillit till de 2 kvinnor som är våra boendestödjare. De gjorde en anmälan mot oss, utan att prata om det med oss. De hänvisade till att de enbart gjorde sitt jobb, det kan de förvisso ha rätt i. Men, en orosanmälan skall göras vid första indikationen på att något inte står rätt till, inte som i det här fallet, efter 4e hembesöket.

Deras tanke med anmälan var att vi skulle kunna bli beviljade mer hjälp i hemmet. Men det blev inte alls som det var tänkt. Eftersom ett annat socialkontor fick hantera ärendet hamnar denna information inte ens hos det socialkontor som vi har kontakt med. Olika kontor delar inte information med varandra, inte ens efter mitt godkännande. Det är jag som privatperson som måste hämta ut informationen från ett kontor och ge till ett annat, om jag vill att flera kontor skall ha mina uppgifter. På grund av det kan inte ”vårt” socialkontor använda orosanmälan eller följderna som underlag för att ge oss mer hjälp. Deras ”insats” var helt enkelt helt och hållet onödig.

Min rädsla och ångest i det här handlade om vårdnaden över mitt barn. Det kändes som om våra boendestödjare riskerade den för att ge oss mer hjälp. Hade de pratat med oss, kommunicerat om sin plan med oss, hade vi kunnat informera om att det inte skulle gå som de ville, just då min dotter inte står skriven på min adress. Då hade anmälan antagligen inte gjorts, vi hade sluppit möten med socialtjänsten (som kändes jobbigt för alla) och vi hade sluppit att göra alla vuxna som var inblandade oroliga.

Såhär i efterhand är jag mest förbannad. Varken jag eller Bult vill ha kvar våra boendestödjare och vi har blivit generellt negativt inställda till att ha kontakt med socialtjänsten.

Vårt hem ser absolut inte ut som en IKEA-katalog, men det gör inget hem där det bor folk, framförallt om det bor barn där. Det blir disk, det blir skräp, det blir smutsiga kläder, det blir leksaker överallt.

Det enda som är farligt för min dotter, i mitt hem, är mina mediciner. Men de förvarar jag på ett ställe där min dotter inte kommer åt samtidigt som jag varit väldigt noga med att lära henne att man stoppar inte tabletter som legat på golvet i munnen. Om jag lyckats hålla henne undan mina mediciner i 3,5 år (så länge jag medicinerat för bla ångest) så kan jag nog klara det nu också när hon är lite mer ”med på noterna” och förstår vad jag säger.

Telefonsamtal med iPhone smartphone

Telefonsamtal, ett ångestmoment

Jag hade ett telefonsamtal med en person som jag inte känner, som jag inte har träffat och egentligen inte vet något om. Vi hade planerat in lägenhetvisningar då vi eventuellt skulle byta lägenhet med varandra. Men då jag och min partner tänkt om behövde jag ringa henne och avboka då vi inte längre var intresserade av hennes lägenhet. Under samtalet fick jag en ångestreaktion som jag inte varit med om innan.

Jag har, sedan övre tonåren, tyckt att det är jobbigt att ringa till människor. Jag har arbetat som telefonförsäljar och jag har arbetat med att ge support via telefon. Med tid har jobb-relaterade blivit lättare och idag har jag inte problem med det alls. Har jag ett specifikt ärende kan jag även ringa till diverse myndigheter och vårdenheter utan problem.

Mitt problem med telefonsamtal inträffar när jag, som privatperson, ringer till en annan privatperson. Min reaktion är olika beroende på om jag känner personen eller inte. De jag kan ringa till utan att det är jobbigt är min familj; föräldrar, syskon och partner.

Ringer jag en vän, även om jag har ett specifikt ärende, så tycker jag det är väldigt jobbigt, obehagligt. Jag får känslan att jag helt enkelt vill avsluta samtalet så fort jag avklarat ärendet. Om vännen jag ringt fortsätter samtalet med lite ”smalltalk” så blir jag obekväm och försöker, så for jag får tillfälle, avsluta samtalet.

Ringer jag en människa jag inte känner så kan jag känna mig lite illamående. Kan jag SMSa istället för att ringa så gör jag det.

Ringer jag vän eller okänd person så knallar jag omkring i min lägenhet (om jag är hemma när jag ringer). Pratar jag med familj så brukar jag ligga i sängen.

Gåshud

Det telefonsamtal jag hade med den okända kvinnan för att avboka visningarna var dock lite annorlunda. Utöver illamåendet och att jag knallade runt i rummet så började jag även rysa i hela kroppen.

Att få lite gåshud kan jag ibland tycka är lite mysigt, men att få det över hela kroppen i flera minuter är, för mig, väldigt jobbigt. Det tog en bra stund efter att vi avslutat telefonsamtalet som det gick över. Det kändes nästan som att jag hade en svag feberfrossa.

Obehagskänslor inför och under telefonsamtal får jag oavsett varför jag behöver prata med personen. Det kan vara ett lättsamt samtal, ett jobbigt samtal, ett allvarligt samtal. Den fysiska och psykiska känslan är av obehag och mer eller mindre ångest, oavsett samtalsämne.

Det känns dock väldigt bra att jag inte har detta bekymmer när det gäller telefonsamtal i jobbet eller när jag behöver boka läkartid eller liknande. Då går det bra, kanske för att de samtalen oftast är korta och koncisa.

Är det någon annan som upplever liknande problem när det kommer till telefonsamtal? Kommentera gärna!

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.