Bidragsfusk

Vem vill hålla på med bidragsfusk?

Det finns en hel del fördomar kring människor som av någon anledning inte kan ”bidra” till samhället. Skälen till varför människor inte arbetar är många, och i en klar majoritet är det helt legitimt. En stor majoritet av de som får bidrag håller inte på med bidragsfusk.

I drygt 18 månader har jag själv gått på ”bidrag”. Eftersom jag är sjuk från mitt arbete får jag sjukpenning från Försäkringskassan. Självklart finns det människor som tror jag är lat, inte vill arbeta, eller fuskar. För många människor tror att man kan leva ”det ljuva livet” när man går på bidrag.

Det finns många sätt att leva det ljuva livet på, att hålla på med bidragsfusk är inte ett av dom.

Om drygt 1 vecka skall jag på möte inför min kommande arbetsträning. Jag skall då, dagligen under en viss tid, åka kollektivt för att ta mig till arbetsträningen. För detta behöver jag köpa ett periodkort för att kunna åka med Västtrafiks bussar, spårvagnar och båtar i Göteborg. Jag är 33 år så ett sådant kort, som är giltigt i 30 dagar, kostar mig 610 kr.

I dagsläget är det 610 kr som jag inte har. Jag hörde av mig till min handläggare på Försäkringskassan för att fråga om det finns något bidrag jag kan söka som kan täcka resekostnaderna under min arbetsträning. Svaret blev Nej. Hade jag arbetat mot lön hade min lön bekostat periodkortet, som sjukskriven är det meningen att min sjukpenning skall täcka kostnaden för periodkortet.

Sjukpenning

Som de flesta vet får man 80% av sin lön i sjukpenning. Problemet är att det inte riktigt stämmer. Enligt försäkringskassan får man ”knappt 80% av din lön, men högst 714 kr per dag”. Inkomsttaket för sjukpenning är 28 000 kr (före skatt) och i skrivande stund får man 76,5% av sin lön utbetald i sjukpenning. För 1 månad får man 21 420 kr (innan skatt) i sjukpenning. Man betalar fortfarande skatt, för sjukpenning betalar man 30% skatt. Du får då 14 994 kr per månad.

Detta gäller dock max i 1 år. Sedan sänks sjukpenningen till ”knappt 75%”, i dagsläget 74,2%. Efter skatt får du då ut 14 539 kr.

Är det en förmögenhet? Absolut inte. Trots att dina utgifter inte minskats efter 1 års sjukdom så minskas ändå din ersättning. Det finns inget bestämt existensminimum, istället pratar man om Riksnorm. En summa som varje person, efter fasta kostnader, skall ha för att kunna leva ett drägligt liv.

Riksnormen

Riksnormen skall täcka både gemensamma och personliga kostnader för livsmedel, hygienprodukter, dagstidning, barn- och ungdomsförsäkring, kläder och skor, fritid och lek, förbrukningsvaror, telefon och TV-avgift. Miniminivån för en ensamstående vuxen utan barn är 3 930 kr per månad, utöver den fasta boendekostnaden. För en familj med 1 vuxen och 1 barn (10 år) blir summan, för att täcka det grundläggande, 6 730 kr per månad, utöver den fasta boendekostnaden.

Om vi tar familjen på 1 vuxen och 1 barn som exempel, så blir det, utöver Riksnormen som skall täcka de grundläggande levnadskostnaderna, 7 809 kr kvar, som då skall täcka allt annat som boende, läkemedel, vårdbesök, färdmedel, fackavgifter, hemförsäkring osv.

Min familj får 14 539 kr per månad. Vi är 2 vuxna och 1 barn. Sjukpenningen räcker inte till så att vi skall kunna leva ett drägligt liv. Även om jag inte haft haft en man (som nekas sjukersättning från Försäkringskassan), så hade vi inte hamnat inom Riksnormen då hyran för boendet landar på 7071 kr per månad.

Bidragsfusk gör dig inte rik

Hade jag inte haft rätt till sjukpenning hade jag sökt ekonomiskt bistånd från socialtjänsten, då hade jag säkerligen fått mer pengar från socialen än vad jag får i sjukpenning, trots att jag får så mycket i sjukpenning som man kan.

Kan man leva det ljuva livet genom bidragsfusk? Jag skulle säga nej. Jag och min familj kan långt ifrån göra det, och vi fuskar inte ens. Hade jag klarat att arbeta 100% hade vi haft 6 800 kr mer per månad, efter skatt, att leva på. Hade jag kunnat arbeta 100% hade jag inte behövt handla mat på faktura när pengarna är slut innan sjukpenningen kommit, jag hade sluppit handla medicin på avbetalning och jag hade definitivt haft råd med att åka in till stan och ta en fika på ett café.

Bidragsfusk lönar sig inte om du faktiskt vill leva, inte bara vara vid liv.

Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!

Julkula

Julen är runt hörnet

Nu är det 1 vecka kvar till julafton. I mitt hem så kan man absolut inte tro att julen är så nära. Inte ett enda julpynt, inget julbak, inget jul-relaterat alls. Förutom att jag gömt inköpta julklappar i klädkammaren och dottern har en liten julkalender.

Bara att skriva detta inlägg blir jag sugen på att pynta lite här hemma.

Men jul är inte bara roligt, mysigt och glittrigt. För många så är det inte alls något trevligt med jul utan man blir bara påmind om hur ensam man är om man inte har någon att fira jul med, ingen att växla julklappar med, ingen att skicka ett julkort till. För många innebär julen en stor ångest; pengarna räcker inte till julklappar, julmaten eller annat som hör julen till.

Om man är ensam kring jul, och inte trivs med det, så finns det möjligheter att ändra på det. Många ser julen som något heligt som firas med familjen, men sanningen är någon annan. Visste du exempelvis att adventsljusstaken, som vi ställer i fönstren som mysig belysning, från början var ett sätt att visa fattiga och ensamma att man var välkommen in för värme, mat och gemenskap. Ett ljus i fönstret visade att man hade möjligheten att bjuda in en främling och dela med sig av julen. Många känner att de ”tränger sig på” om de firar jul hos grannen, eller tillsammans med kompisens föräldrar, men jag har aldrig hört talas om att en julvärd tyckt att gästen varit i vägen eller påträngande utan snarare har det varit ett uppskattat inslag.

Min upplevelse är att de flesta blir lite mer givmilda kring jul och det är varken otrevligt eller dumt att fråga någon i din närhet om man får vara med och fira jul.

Är ni en familj där pengarna kanske inte räcker till för att köpa klappar eller julmat, så är inte det hela världen. Tänk själv tillbaka, vilka minnen kring jul är det som värmer lite extra? Är det den goda julskinkan, prinskorven och klapparna, eller är det något annat? Personligen är det inte maten eller presenterna som jag minns, jag minns gemenskapen, jag minns farmor som pulsade i snön runt huset med en säck på ryggen, jag minns skattjakten på morgonen där ”skatten” var en serietidning, en bok eller några klistermärken. Ärligt talat minns jag inte direkt vad skatten var, själva skattjakten var det roliga.

Julen behöver inte vara storslagen och grandios, gör julen till det du vill att den skall vara, efter din egen förmåga. Våga ”tränga dig på” hos någon om du är ensam.

Till er som har ”allt” som hör julen till, öppna gärna dörren för någon som är ensam, köp lite mat till familjen med liten ekonomi, ge lite leksaker till barnen som inte får några julklappar. Våga ge efter förmåga. Vet du inte vart du skall vända dig finns det en hel drös med organisationer som hjälper familjer och ensamma kring jul.

På sidorna som jag länkar till nedan kan du hitta mer information kring var man kan vända sig om man vill hjälpa eller behöver hjälp kring jul. Många profilerar sig inom psykisk ohälsa, men kom ihåg att man kan behöva hjälp ibland, även om man inte har psykiska problem och att många instanser tar emot dig oavsett om har psykisk ohälsa eller ej.

Aldrigensam

Aldrigensam är ett informationsprojekt som sprider kunskap och bryter tystnaden kring det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa bland unga vuxna.

Här hittar du information om organisationer och telefonnummer du kan ringa om du behöver hjälp.

BlueCall

BlueCall är appen som kopplar samman personer i behov av samtalsstöd med personer som kan erbjuda det, direkt över ett telefonsamtal. BlueCall erbjuder idag två nivåer av samtalsstöd, varav ett är kostnadsfritt. Du väljer själv vilken typ av stöd du vill ha, och ringer direkt genom appen till den stödperson du väljer att tala med.

Försvunnen

Jag vill inte hitta en död människa

Jag har aldrig sett en död människa. När min morfar dog fick jag frågan om jag ville följa med till bårhuset när min mamma skulle dit för att lämna 2 personliga saker som min morfar skulle få med sig vid begravningen. Jag fick frågan igen när min farmor dog. Men jag tackade nej. Jag ville inte att det sista minnet från de personerna skulle vara deras döda ansikten.

När jag besökte mina föräldrar igår pratade vi en del om det arbete som Missing People gör i Sverige. De ger sig ut och letar efter försvunna människor. De gör ett väldigt bra arbete och polisen använder sig ofta av information som hittas av Missing People.

Min pappa är volontär för Missing People ibland. Han är då med i sökandet efter en saknad person. För ett par dagar sedan var pappa med i en så kallad ”skallgång”, en grupp människor anmäler sig som frivilliga hos Missing People och går sedan ut och letar, gemensamt i ett angivet område. Målet är att hitta den som försvunnit, ibland gör man det, ibland inte. Ibland hittar man ledtrådar som lämnas till polisen och som används för att göra nya sökningar.

Personen som min pappa var med och letade efter hittades tyvärr död.

Vi pratade om det ett slag, jag, min storasyster och mina föräldrar. Han frågade om vi kunde tänka oss att vara med och leta nästa gång det behövs, om vi har fysiken för att orka det. Oftast är man ute och letar flera timmar i sträck.

Min mamma har fibromyalgi, därför kan inte hon. Jag tackade nej, för jag vill inte hitta en död människa.

Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte skulle klara av att hitta en död människa. Det spelar egentligen ingen roll hur personen har dött, bara faktumet att hen är död skulle nog vara för mycket för mig och jag är ganska säker på att jag inte skulle kunna hantera det.

Har du sett en död människa? Skulle du klara av att se en död person?

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Oväntat besök av socialtjänsten

Oväntat besök av socialtjänsten

Det här inlägget kommer handla om en sak som hände i våras. Det var riktigt jobbigt och jag är faktiskt tacksam över att jag var sjukskriven från jobbet, för jag klarade inte riktigt av mitt liv under en tid. På grund av skam och ångest skrev jag inget om det då. Det är väldigt få människor som fått veta detta. Nu vill jag skriva detta i bloggen, för jag är knappast ensam om att vara med om detta. Det handlar om socialtjänsten.

En torsdag kom vårt boendestöd (läs om vad boendestöd är här) hem till oss. Det är sagt att de skall komma till oss en gång i veckan då vi behöver hjälp i vårt hem, främst med städningen. När det ringde på dörren var vi mitt uppe i en storstädning, vi skulle ha visning av lägenheten senare samma dag.

Besöket blev inte långvarigt, kanske 2-3 minuter. Sedan var de påväg ut igen. Bult var arg, upprörd, ledsen, sviken. Jag hade bara hört delar av samtalet men lyckades behålla mitt lugn.

De berättade för oss att de gjort en orosanmälan på grund av hur det ser ut hemma hos oss. De insåg att vi behövde mer stöd än vad ett boendestöd kunde ge. De förklarade att de gjorde anmälan för att kunna använda den som grund för att bevilja oss mer hjälp, eventuellt hemtjänst.

En orosanmälan gör man när man misstänker att ett barn far illa. I det här fallet handlade anmälan om att det fanns en misstanke om att min dotter, som bor hos oss varannan vecka, for illa i vårt ostädade hem.

Jag samtalade med boendestödjarna, 2 kvinnor, i några minuter. Frågade vad som skulle hända nu, vad det här betydde, kunde det här användas emot mig? Under samtalet verkade jag antagligen väldigt lugn, men inombords skrek jag. Samtalet avslutades och både jag och Bult bad dom att gå, vi ville inte ha dom hemma hos oss mer.

När dörren stängts började jag skaka, jag började hyperventilera. Jag gick in i sovrummet, vankade av och ann i några sekunder innan jag kollapsade på golvet och började gråta hysteriskt. Jag fick panikångest. Jag var så otroligt orolig över vad detta skulle leda till. Hela min värld tycktes rasa och jag kunde inte göra något för att varken bromsa det eller hindra det.

Efter ett par dagar fick vi hem ett brev, det var en kallelse till möte hos Socialtjänsten i stadsdelen där min ex-man, min dotters pappa, bor. Hon är skriven hos honom, därför hanteras ärendet av kontoret i deras stadsdel.

Någon timme efter att jag öppnat brevet får jag ett meddelande från min ex-man, ”Vad fan är det som har hänt!?” tillsammans med en bild på brevet som han har fått. I hans brev var texten väldigt kortfattad, kortare än det brev jag hade fått. Han hade blivit kallad till ett möte på grund av att ”hemmiljön hos mamman är olämplig för barn”. Han blev såklart orolig, vem hade inte blivit det? Jag ringde upp och förklarade situationen, förklarade varför anmälan gjorts, förklarade vem som hade gjort anmälan. Jag vet inte om det lugnade honom.

Några veckor senare infann vi oss på socialkontoret där mötet skulle vara. Det var jag, Bult, min ex-man och vår dotter. Vi pratade lite med varandra inför mötet, jag förklarade igen varför det blivit som det blivit.

Min ex-man och vår dotter fick först gå in i ett enskilt rum och prata med en socialsekreterare. När de var klara skulle jag och Bult prata med samma socialsekreterare. Hon berättade vad hon hade frågat min dotter, och vad hon hade svarat. Vi pratade en del om vår situation och att vi själva tagit initiativet till förbättring; det var trots allt vi som bad om hjälp hos socialtjänsten genom att få boendestöd. Jag passade även på att fråga om de olika kontoren delar information med varandra.

Allting gick bra, mötet gick bra, socialtjänsten ansåg att man inte behövde gå vidare med ärendet. Kort sagt kan man väl säga att anmälan ansågs vara onödig. Hemmiljön hos mamman är inte olämplig för barn.

Men, det ledde till att vi nu inte har någon tillit till de 2 kvinnor som är våra boendestödjare. De gjorde en anmälan mot oss, utan att prata om det med oss. De hänvisade till att de enbart gjorde sitt jobb, det kan de förvisso ha rätt i. Men, en orosanmälan skall göras vid första indikationen på att något inte står rätt till, inte som i det här fallet, efter 4e hembesöket.

Deras tanke med anmälan var att vi skulle kunna bli beviljade mer hjälp i hemmet. Men det blev inte alls som det var tänkt. Eftersom ett annat socialkontor fick hantera ärendet hamnar denna information inte ens hos det socialkontor som vi har kontakt med. Olika kontor delar inte information med varandra, inte ens efter mitt godkännande. Det är jag som privatperson som måste hämta ut informationen från ett kontor och ge till ett annat, om jag vill att flera kontor skall ha mina uppgifter. På grund av det kan inte ”vårt” socialkontor använda orosanmälan eller följderna som underlag för att ge oss mer hjälp. Deras ”insats” var helt enkelt helt och hållet onödig.

Min rädsla och ångest i det här handlade om vårdnaden över mitt barn. Det kändes som om våra boendestödjare riskerade den för att ge oss mer hjälp. Hade de pratat med oss, kommunicerat om sin plan med oss, hade vi kunnat informera om att det inte skulle gå som de ville, just då min dotter inte står skriven på min adress. Då hade anmälan antagligen inte gjorts, vi hade sluppit möten med socialtjänsten (som kändes jobbigt för alla) och vi hade sluppit att göra alla vuxna som var inblandade oroliga.

Såhär i efterhand är jag mest förbannad. Varken jag eller Bult vill ha kvar våra boendestödjare och vi har blivit generellt negativt inställda till att ha kontakt med socialtjänsten.

Vårt hem ser absolut inte ut som en IKEA-katalog, men det gör inget hem där det bor folk, framförallt om det bor barn där. Det blir disk, det blir skräp, det blir smutsiga kläder, det blir leksaker överallt.

Det enda som är farligt för min dotter, i mitt hem, är mina mediciner. Men de förvarar jag på ett ställe där min dotter inte kommer åt samtidigt som jag varit väldigt noga med att lära henne att man stoppar inte tabletter som legat på golvet i munnen. Om jag lyckats hålla henne undan mina mediciner i 3,5 år (så länge jag medicinerat för bla ångest) så kan jag nog klara det nu också när hon är lite mer ”med på noterna” och förstår vad jag säger.

Telefonsamtal med iPhone smartphone

Telefonsamtal, ett ångestmoment

Jag hade ett telefonsamtal med en person som jag inte känner, som jag inte har träffat och egentligen inte vet något om. Vi hade planerat in lägenhetvisningar då vi eventuellt skulle byta lägenhet med varandra. Men då jag och min partner tänkt om behövde jag ringa henne och avboka då vi inte längre var intresserade av hennes lägenhet. Under samtalet fick jag en ångestreaktion som jag inte varit med om innan.

Jag har, sedan övre tonåren, tyckt att det är jobbigt att ringa till människor. Jag har arbetat som telefonförsäljar och jag har arbetat med att ge support via telefon. Med tid har jobb-relaterade blivit lättare och idag har jag inte problem med det alls. Har jag ett specifikt ärende kan jag även ringa till diverse myndigheter och vårdenheter utan problem.

Mitt problem med telefonsamtal inträffar när jag, som privatperson, ringer till en annan privatperson. Min reaktion är olika beroende på om jag känner personen eller inte. De jag kan ringa till utan att det är jobbigt är min familj; föräldrar, syskon och partner.

Ringer jag en vän, även om jag har ett specifikt ärende, så tycker jag det är väldigt jobbigt, obehagligt. Jag får känslan att jag helt enkelt vill avsluta samtalet så fort jag avklarat ärendet. Om vännen jag ringt fortsätter samtalet med lite ”smalltalk” så blir jag obekväm och försöker, så for jag får tillfälle, avsluta samtalet.

Ringer jag en människa jag inte känner så kan jag känna mig lite illamående. Kan jag SMSa istället för att ringa så gör jag det.

Ringer jag vän eller okänd person så knallar jag omkring i min lägenhet (om jag är hemma när jag ringer). Pratar jag med familj så brukar jag ligga i sängen.

Gåshud

Det telefonsamtal jag hade med den okända kvinnan för att avboka visningarna var dock lite annorlunda. Utöver illamåendet och att jag knallade runt i rummet så började jag även rysa i hela kroppen.

Att få lite gåshud kan jag ibland tycka är lite mysigt, men att få det över hela kroppen i flera minuter är, för mig, väldigt jobbigt. Det tog en bra stund efter att vi avslutat telefonsamtalet som det gick över. Det kändes nästan som att jag hade en svag feberfrossa.

Obehagskänslor inför och under telefonsamtal får jag oavsett varför jag behöver prata med personen. Det kan vara ett lättsamt samtal, ett jobbigt samtal, ett allvarligt samtal. Den fysiska och psykiska känslan är av obehag och mer eller mindre ångest, oavsett samtalsämne.

Det känns dock väldigt bra att jag inte har detta bekymmer när det gäller telefonsamtal i jobbet eller när jag behöver boka läkartid eller liknande. Då går det bra, kanske för att de samtalen oftast är korta och koncisa.

Är det någon annan som upplever liknande problem när det kommer till telefonsamtal? Kommentera gärna!