Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.

Öppen som en bok

Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.

Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.

Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.

Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.