smoke

Jag föredrar att kvävas

När jag var 18 år satte jag mat i halsen och höll på att kvävas. I efterhand är det något som jag och min familj skämtat om. Annica kan inte äta våfflor utan övervakning. För det var en våffla som satte sig i halsen, som gjorde att jag inte kunde andas.

Jag bodde hemma, jag satt vid en av familjens datorer och käkade våfflor. Det var våffeldagen men jag hade missat middagen. Mamma hade lagt undan några våfflor till mig. Jag delade inte maten ordentligt, slevade i mig mycket på en gång. Våfflor som har fått stå i kylen en stund är lite sega. En stor bit lyckades jag inte riktigt tugga sönder, men det märkte jag inte förrän jag svalde. Jag skulle bara svälja en liten bit av det jag hade i munnen, istället följde allt med. Det satte sig i halsen, för att kunna andas fortsatte jag att försöka svälja den stora klumpen. Det gjorde det såklart värre. Jag fick panik.

Mina föräldrar och min äldre syster satt i samma rum och tittade på TV. Jag sprang bort till TV-soffan och dunkade pappa på axeln och försökte förmedla att jag inte fick någon luft. Min syster började gråta och skrek att jag inte kunde andas. Min mamma började skrika till pappa att han skulle göra Heimlich-manövern. Mamma försökte göra Heimlich-manövern på mig men hon var helt enkelt inte stark nog. Min pappa tog över och efter något som kändes som en evighet kom maten upp och jag kunde andas.

Jag hade ont i revbenen i flera dagar efteråt.

På grund av kontakten med Trygg-Hansa, där depressionen från 2005 har kommit på tal, har jag börjat tänka på den händelsen och på den känslan.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg berodde den där depressionen på svåra trauman, främst psykisk misshandel och upprepade våldtäkter.

I mitt huvud har jag försökt få någon som inte varit i samma sits att förstå hur det är att komma ut på andra sidan vid liv. Men jag kan inte det. Jag vet inte hur jag skall få någon att förstå det.

Hur skall jag få någon att förstå att ett samtal om dessa händelser gör att jag blir nedstämd i flera dagar, påminnelsen om vad som hände då gör fortfarande ont? Det river kanske inte upp såren, men det blottar helt klart ärren.

Hur skall jag få någon att förstå att när jag tror mig se honom, höra honom eller känna doften av honom, så får jag panik? Det känns som om kroppen inte funkar, hjärtat rusar iväg, svetten bryter ut och jag tappar kontrollen.

Hur skall jag få någon att förstå hur det är att vara såpass livrädd för någon, att man anpassar hela sitt liv för att undvika den personen? Jag har i 14 år aktivt undvikit vissa platser, aktiviteter och personer, för att inte riskera att faktiskt träffa honom.

Jag höll på att kvävas när jag var 18 år. Det kändes som en evighet när jag inte kunde andas. Jag skulle hellre uppleva den evigheten än den känslan som uppstår när jag tror att han är nära.

depression

På grund av våldtäkt får jag ingen ersättning för utmattningssyndrom

Sedan april har jag tvistat med Trygg-Hansa. Just nu vet jag inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

När jag var 6 år gammal dog min farfar. Jag älskade min farfar och han är fortfarande den bästa människa jag någonsin träffat. Trots att hon dog när jag var såpass liten har jag otroligt många minnen. Jag har svårt att minnas hur han såg ut, men jag minns hans röst, hur han luktade, hans mjuka öronsnibbar och att han lät mig ta in en lammunge i köket. Man säger att barn inte förstår det här med döden, att det är för abstrakt. Men jag förstod vad det innebar att min farfar dog, och det fick mig att må otroligt dåligt.

Efter det rullade livet på, det liksom hände, med allt vad det innebär. Jag var mobbad i skolan under högstadiet, något som orsakade depression med självmordstankar. I gymnasiet vände jag helt och slutade vara ledsen över tiden som mobbad och blev förbannad istället.

När jag var 17 år träffade jag en kille och blev kär, vi blev ihop. Under de 1 år och 9 månader som vi var tillsammans hände mycket. Han dödshotade mig, han våldtog mig fler gånger än jag räknade, en av gångerna ledde till en graviditet och jag gjorde abort. Under samma period försökte min närmsta vän ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

Livet var jobbigt och hektiskt och jag bet ihop allt jag bara kunde för att upprätthålla en fin fasad. Min pojkvän våldtog mig, och jag skämdes för det. Jag gjorde abort, och jag skämdes för det.

På grund av aborten hittades en klump i min mage. Stor som huvudet på ett nyfött barn, så står det i min journal. Flera läkare försökte förbereda mig, med sina finaste ord, att jag med stor sannolikhet hade cancer. Under sommaren när jag var 18 år väntade jag i 1 månad på provsvaren efter operationen. Den månaden var olidlig! Det var inte cancer. Trots att att jag idag är 33 år rekommenderas jag att fortsätta göra årliga kontroller. För om det kommer en nästa gång har jag troligtvis inte lika mycket tur.

När jag var 19 år tog relationen med den där killen slut. Fast inte riktigt. Han förföljde mig under ett par månader. Jag bokstavligen talat gömde mig, under en tid visste inte ens mina föräldrar var jag höll hus. Mamma bad mig även att ringa polisen.

Allt det här sammantaget gör att man till slut tappar fattningen, man orkar inte längre. När jag var 21 år kom depressionen och grep tag i mig och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vid 2 tillfällen pratade jag med en läkare och jag fick ”lyckopiller”.

På grund av den där depressionen, som orsakades av väldigt jobbiga händelser i mitt liv, blir jag nu nekad ersättning för Utmattningssyndrom från mitt försäkringsbolag. De anser att den där depressionen jag hade när jag var 21 år var symtom på den sjukdom som drabbade mig när jag hade fyllt 32 år.

Jag utsattes för sexuella övergrepp, psykisk misshandel och genomgick en stor operation på grund av en 1 kg tung klump i magen som nog var cancer. Nämn en enda person som skulle kunna komma ut på andra sidan utan att vara påverkad psykiskt!?

Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

Podcast

Att snacka om våldtäkt

Idag hade jag ett väldigt långt samtal med en trevlig kvinna som har en nystartad podd där fokus ligger på våldtäkt.

Om man blir våldtagen så är det många som söker information kring våldtäkt, för att kunna bearbeta det man varit med om. I vissa fall kan det handla om att man vill ha information kring vad man kan göra, hur man anmäler, hur man pratar om det, om man pratar om det och så vidare. För andra kan det handla om få en ”bekräftelse” på att man inte är ensam, att detta har hänt andra också.

Tyvärr är våldtäkt väldigt tabubelagt. Det är få förövare som pratar om vad de gjort. Det är få offer som pratar om vad någon gjort mot dem. Bilden som media visar upp är att en våldtäkt sker i en mörk park och förövaren är en okänd man som med våldför sig på en icke ont anande kvinna. Verkligheten är dock, i de flesta fall, något helt annorlunda.

Den kvinna jag pratade med idag, Laurea, har startat en podd om våldtäkt, för att kunna förmedla erfarenheter, historier, tankar, åsikter, från människor som blivit utsatta, som blivit våldtagna.

Som planen ser ut för tillfället så kommer jag vara med i podden, inom en överskådlig framtid, och prata om mina egna erfarenheter. Det är inte ett trevligt ämne, långt ifrån. Men jag ser ändå fram emot det.

Podden heter Våldtäktspodden och det finns, i skrivande stund, 2 avsnitt. Gå gärna in och lyssna! Om du själv blivit utsatt och kan tänka dig att prata om det, kontakta Laurea!