Skriva till försäkringsbolag

Det här med försäkringsbolag

2012, när min dotter bara var några veckor gammal, så tecknade jag en försäkring för henne. Jag tecknade i samma veva en försäkring för mig själv hos samma försäkringsbolag som inkluderade både olycksfall och sjukdom.

För ca 1 år sedan fick jag idén om att jag kanske kunde få ersättning då jag fått min ADHD diagnos som vuxen, så jag gjorde en skadeanmälan. Efter 1 år fick jag besked om avslag, inte helt oväntat. Avslaget berodde på att jag 2005 medicinerade för depression så min psykiska ohälsa, som kunde vara ADHD symtom, hade visat sig innan försäkringen tecknades.

När jag fick beskedet om avslaget insåg jag att jag inte gjort någon skadeanmälan om sjukdomen jag har nu, utmattningssyndrom. Är man sjukskriven mer än 90 dagar så kan man, beroende på försäkringsbolag och sjukdom, få ersättning för ekonomiskt bortfall. Så, jag gjorde en ny skadeanmälan för utmattningssyndrom.

Efter ca 2 veckor fick jag ett brev hem från försäkringsbolaget där de hänvisade mig till beslutet för skadeanmälan för min ADHD. Jag blev då förvirrad då det är helt skilda sjukdomar vars enda gemensamma nämnare är var i kroppen sjukdomen sitter; hjärnan.

Det visade sig att försäkringsbolaget klumpar ihop alla psykiska sjukdomar. Min ADHD är medfödd, min ångest och depression är antagligen en följd av att jag har ADHD. Men, utmattningssyndrom beror på yttre faktorer som man sällan, eller aldrig, kan påverka; stress. I mitt fall handlar det om stress på arbetet.

Jag har just formulerat ett brev till mitt försäkringsbolag och tänkte att jag skulle dela med mig av det till er. Eventuellt blir detta en liten ”serie” i bloggen, då jag tvivlar på att jag får rätt på grund av detta brev.

Jag skriver detta då jag fått skilda besked under en och samma vecka; Hugo meddelade att mitt ärende skulle omprövas. Liselotte meddelade att mitt ärende inte kommer omprövas. Då jag inte vet vad som stämmer vill jag inkomma med kompletterande information av den typen som ni inte frågar efter vid en skadeanmälan.

Sedan 2014 har jag diagnosen ADHD. Det är väldigt vanligt med samsjuklighet och jag själv är drabbad av både depression och ångest. Första gången jag fick diagnosen depression var 2005.

Min initiala skadeanmälan handlade just om min ADHD. Det var mest en chansning. ADHD är något man föds med oavsett om man får diagnosen som vuxen eller ej. Jag fick avslag på min ansökan, något jag ärligt talat hade räknat med.

2014 blev jag även anställd som webbutvecklare hos min nuvarande arbetsgivare. Varje måndag fick jag en lista med arbetsuppgifter som skulle genomföras under veckan. Det var ganska blandat, stort som smått. Jag var ensam webbutvecklare på företaget, alltså landade alla webb-relaterade uppgifter på mig. Det i sin tur innebar dagliga avbrott i mitt arbete när något akut behövde ordnas, det gjorde dock inte att min arbetsplanering för veckan förändrades på något vis.

Varje vecka från februari 2014 till januari 2016 informerade jag min arbetsledare om att min arbetsbörda var för stor. Jag har under min anställning på företaget inte klarat en enda deadline då det helt enkelt varit för mycket att göra.

Trots att jag påpekade detta, på alla sätt jag kunde, varje vecka under 2 år, så skedde ingen förändring. Jag blev aldrig klar i tid.

I oktober 2015 började jag få stressymtom; jag hade svårt att somna, när jag väl somnade vaknade jag igen efter 2-3 timmar och kunde inte somna om. Jag fick röda utslag i ansiktet och på armarna och jag tappade enorma mängder med hår.

Jag försökte ta ett krafttag i stress-problemet och gick ner i arbetstid, från 100% till 80%. Trots att jag arbetade mindre minskade inte min arbetsbörda; lika mycket arbete skulle fortfarande göras men på mindre tid. Det dröjde inte länge förrän både kropp och själ gav upp.

Under januari och februari 2016 arbetade jag nästan ingenting. Kroppen hade drabbats av något som liknade influensa. I vanliga fall håller en influensa i sig i ca 1, kanske max 2, veckor. Jag var sjuk i 2 månader. Jag hade varit utsatt för hög stress under såpass lång tid att det fysiskt inte gick mer.

Jag blev deltidssjukskriven och sedan heltidssjukskriven. I juni 2016 fick jag diagnosen Utmattningssyndrom. Baserat på mina symtom och information om hur mitt liv hade sett ut de senaste 2 åren var det inget tvivel om att jag varit utsatt för på tok för mycket stress under alldeles för lång tid.

Under flera månader fick jag utesluta saker i mitt liv, som andra ser som självklart. Att borsta tänderna, klä på sig, duscha, för mig kändes det som att springa en halvmara, jag orkade inte. Att åka till mataffären för att köpa mjölk krävde noga planering för att ”spara” energin för att kunna genomföra det.

Med tid blev det bättre. Det gick långsamt, men det blev bättre.

I september 2016 började jag arbetsträna. Jag hade då börjat sova bättre och upplevde att jag hade mycket mer energi och ork. Att arbeta 2 timmar om dagen, med anpassade arbetsuppgifter, gjorde mig helt slut. Men jag tyckte det var roligt. Det kändes bra att komma in i rutiner, träffa kollegorna, göra något nyttigt.

På grund av omständigheter jag inte kunder påverka blev jag utsatt för väldigt hög stress. Det orsakade att jag hade hjärtklappning med bröstsmärtor, dagligen, under 2 veckor. Jag besökte akutmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg där man efter prover och EKG kunde konstatera att det inte rörde sig om något hjärtproblem utan det berodde på stress.

Efter detta stora stresspåslag försämrades min hälsa enormt. Jag fick avbryta min arbetsträning och min prognos för tillfrisknande ser numera ut att ta väldigt mycket längre tid. Jag kan inte längre läsa böcker då mitt arbetsminne är försämrat att jag efter en stund inte förstår sammanhanget i längre texter. Mitt minne generellt har blivit otroligt mycket sämre än vad det var för bara ett par månader sedan.

Idag går jag i ett rehabiliteringsprogram för människor med Utmattningssyndrom. Förhoppningen är att jag, innan året är slut, förhoppningsvis skall klara av ett anpassat arbete på 25%. Jag har gjort anmälningar om arbetsskada på grund av min sjukdom.

Utmattningssyndrom är en sjukdom som sitter i hjärnan. Därför faller den i facket ”psykisk ohälsa”. Det som skiljer sjukdomen från andra psykiska sjukdomar är att det är yttre faktorer, som orsakar stress, som i sin tur orsakar synliga skador på hjärnan. Amygdala, som är en del av hjärnan, är med och styr vår minnesförmåga, känslor och kognitiva förmågor. Vid Utmattningssyndrom så blir Amygdala förstorad och det försämrar dess koppling till andra delar av hjärnan och leder då till sämre kognitiva förmågor och minnesproblem.

Att jag är drabbad av ADHD, ångest och depression är något som jag, vid vuxen ålder, lärt mig att jag med största sannolikhet är född med; min kemi i hjärnan funkar lite annorlunda än hos individer utan de psykiska problemen.

Jag tycker dock att det är väldigt fel av er att likställa Utmattningssyndrom med annan psykisk ohälsa. Det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av, oavsett tidigare sjukdomshistorik. Det är inte min ADHD eller ångest eller tidigare depressioner som gjort att jag drabbats av utmattningssyndrom. Det är faktumet att jag varit utsatt för stress under 2 år som orsakat det. Yttre faktorer som jag gjort allt jag kunnat för att förändra. Men då de varit just yttre faktorer, som kan vara svårt eller till och med omöjligt att förändra, så har det inte gått.

Min kropp och min hjärna har tillverkat stresshormoner under 2 år, det har orsakat fysiska förändringar i min hjärna. Att jag var deprimerad 2005 är inte ett tidigt symtom på utmattning. Ingen kan dra slutsatsen att en depression kan innebära utmattning senare i livet. Det är som att säga att den som haft lunginflammation kommer drabbas av lungcancer; sjukdomarna sitter i samma del av kroppen men har inte med varandra att göra, de framkallar inte varandra. Man får inte utmattningssyndrom på grund av psykisk ohälsa (som depression och ångest), man får det av yttre faktorer som är svåra eller omöjliga att påverka.

Jag är inte nöjd med ert beslut att klumpa ihop sjukdomar som drabbat min hjärna.

Jag ser fram emot deras svar!

Förändring

Mycket nytt på kort tid

Jag kom av mig en del i bloggandet. Det kom en flytt och ny behandling i vägen. Men nu vill jag uppdatera, berätta vad som händer.

Jag har flyttat. Nya lägenheten är ett oändligt kaos. Att packa upp kommer nog ta längre tid än vad det gjorde att packa ner. Men det känns ändå fantastiskt. Den nya lägenheten känns redan mer som hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Jag har kommit hem igen, till området som jag motvilligt flyttade ifrån 2013. Jag tror att min partner, och mitt barn, har liknande känslor som jag själv.

I samma veva har jag även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning som specialiserar sig på utmattningssyndrom. Jag har börjat i något som kan kallas för rehabiliteringsprogram. Det har gjorts upp en plan för hur mina kommande 19 veckor kommer se ut gällande min vård.

Det känns fantastiskt att prata med vårdgivare som vet, accepterar och förstår att jag är sjuk. Det gör de förvisso på min andra psykiatrimottagning också, men det blir ändå en stor skillnad då den nya mottagningen just specialiserat sig på utmattningssyndrom.

Jag ingår i en grupp om totalt 6 personer. Tillsammans skall vi genomgå rehabilitering som inkluderar fysioterapi, samtalsterapi (tror jag) och arbetsterapi.

Jag önskar ingen den situation som jag själv befinner mig i. Men jag måste ändå erkänna att det känns väldigt bra att få träffa andra som har samma problematik som jag har. Människor som varit sjukskrivna i 1 år, 2 år, eller mer! Människor som vet hur det är att vara så otroligt trött, både fysiskt och mentalt. Människor som kämpar, precis som jag kämpar.

Har i samband med detta fått lite siffror, information som är svart och vit. Jag skall nu sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan, inte orkar, inte kan motivera mig. För faktan är denna; det är först efter ca 3 års sjukskrivning, som 82% av de med utmattningssyndrom, återgått till arbetet. Rehabiliteringen tar tid. Men även efter rehabilitering fortsätter man att ha problem. Främst med kognitiva funktioner samt att man är väldigt känslig för stress.

Jag måste börja tänka på mig själv. Det är absolut ingen som tackat mig för att jag slitit och kämpat tills det inte gick mer.

Planera

När hälsan skall planeras

Fick tidigare under dagen flera samtal från min nya fysioterapeut på PMU. Första gången hon ringde bokade vi in en tid för att göra en så kallad vårdplanering. Inom någon timme ringde hon igen för att få omboka tiden, då hon missat att markera i sin kalender att hon inte var tillgänglig under den tid vi hade bokat in.

Men en tid är i alla fall bokad. Vad jag vet kommer det vara jag och fysioterapeuten, Eva, som skall snacka igenom den plan som PMU tagit fram åt mig, så får jag komma med åsikter innan den bestäms. Eventuellt kommer min nya arbetsterapeut, Jenni, också vara med. Hon frågade i alla fall om hon fick när jag träffade henne senast.

Mina initiala tankar kring PMU är att de verkligen tar min sjukdom på allvar, vilket känns fantastiskt skönt. Det känns samtidigt väldigt bra att det liksom inte tar så lång tid, det går inte flera veckor mellan besöken utan de har skett ganska tätt. Vilket för mig betyder att de faktiskt vill hjälpa mig.

Det finns en del människor inom vården som tyvärr blivit allt för präglade av de negativa sidorna i sitt yrke och ärligt talat gör ett ganska dåligt jobb. Men, mer om sånt en annan gång.

Jag skall i alla fall till PMU nästa vecka och det känns väldigt bra, och hoppfullt!

Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.