Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.

Nödutgång

Ibland är det djävligt farligt

Jag har levt med psykisk ohälsa länge. Jag är 31 och har mått dåligt psykiskt i ca 25 år. Det i sig är ganska galet.

Jag är dessutom sån som inte är bekväm med att andra ser hur jag mår. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske har det med samhällets syn på psykiskt sjuka att göra. Det spelar egentligen ingen roll varför det är som det är. Det är så. Det är väldigt få människor som har fått se hur jag mår. Jag kan räkna dom på 1 hand.

Att visa upp en fin fasad, ett litet leende och glada ögon, det blir en vana. Den vanan är inte längre en vana hos mig, det går på instinkt, på reflex. Jag har inte längre valet att låta bli.

När det gäller psykisk ohälsa blir det ibland ett stort problem.

Jag går till min läkare och säger att jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad, jag har sömnproblem, jag har problem med det mesta. Men det läkaren ser är en positiv människa som kanske reflekterar lite väl mycket över livet. Det är väl inte så farligt?

För stunden kanske det inte är det. Men den läkaren ser inte mig, när jag måste stanna vid vägkanten för jag har fått panikångest, när jag ligger i min säng med så mycket ångest att jag inte klarar av nånting, när jag mår så otroligt dåligt att jag överväger att skada mig själv för att för en liten stund kunna fokusera på något annat än den psykiska smärtan, när jag inte vill leva mer, men samtidigt inte vill dö. Det är sånt som en läkare aldrig ser. Att ibland, så är det djävligt farligt.

För 5 månader sedan fick jag en ny läkare, en ny sköterska och en ny arbetsterapeut. Jag har otrolig tur. Vid varje besök frågar min läkare hur det är med mig, jag säger ”bra” med ett leende, och hon vet att det inte är sant. Hon ser allvarlig ut och svarar att hon förstår. Varje gång. Min sköterska lyssnar på mig, misstror mig inte, förundras över hur jag, trots mina bekymmer, klarar att leva ett ganska vanligt liv. Hon har sett många andra som inte klarat det. Arbetsterapeuten är vettig, pressar mig inte för hårt. Hon vill såklart att jag skall kunna jobba, så mycket jag förmår, men hon respekterar de gränser jag har.

Min läkare, min sköterska och min arbetsterapeut är alla överens om 1 sak; jag vet bäst hur jag mår. De vet att jag har bra dagar, och fruktansvärt dåliga dagar. De ber mig inte rycka upp mig, de säger inte emot när min smärta är 10 av 10.

Jag har under de senaste dagarna förstått vilken tur jag har. Även om ”min” vårdpersonal inte kan läsa tankar, eller se igenom fasaden, så lyssnar de på orden jag säger och tar dom på allvar. De litar inte på utsidan jag visar upp utan försöker lyssna på det som jag med ord förmedlar från insidan.

Men många kämpar, i veckor, månader, år. Kanske får flera höra från sin läkare, att det inte är så farligt.