Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.

Träning

En man berättar – Utbrändhet

Tobias, 30 år drabbades av utbrändhet. Här berättar han hur han hanterar sin utbrändhet och hur han har blivit mottagen inom vården.

Jag fick frågan att skriva ett blogginlägg om hur det är att leva med psykisk ohälsa och jag ska väl erkänna att jag aldrig sett mig som att leva med psykisk ohälsa. Jag vet inte hur mycket jag har att säga om det faktiskt.

Men jag har ju faktiskt fått diagnosen Utmattningssyndrom och jag antar att det är en sorts psykisk ohälsa. Jag ser det bara som att jag blir jävligt trött, både fysiskt och psykiskt, ganska snabbt, speciellt psykiskt.

Men jag ska väl inte sticka under stol med att jag hade massvis med ångest också när det var som värst.

Återhämtar mig fortfarande, är sjukskriven på 50% och lär väl inte jobba 100% på ett ganska bra tag skulle jag tro. Vissa dagar är ju lite bättre och vissa är lite sämre.

Hur hanterar jag det?

Bra, tror jag, huvudet är inte så sönderbränt som tidigare iallafall. Tränar massor kombinerat med att ligga massor på soffan. Kampsport, gym, yoga och meditation. Det är så jag håller mig flytande. Givetvis funkar det inte att träna skiten ur sig hela tiden utan man får hitta en balans mellan att träna mjukt och träna hårt. Lagom. Göra detta ungefär varannan dag så mår ,i alla fall jag, bra.

Att ha en förstående sambo hjälper såklart väldigt mycket också.

Hur blev/blir jag behandlad av vården?

Tydligen är det många män som inte blir behandlade särskilt bra när det gäller psykisk ohälsa, men jag tycker jag blivit behandlad relativt bra. Bortsett från att jag bytt läkare varje gång och att de glömmer att kalla mig till uppföljningsmöte varje månad.

Hur fick jag deras uppmärksamhet då?

Tyvärr, får jag väl börja med, så skrev jag en hel lista med hur dåligt jag mådde, en A4, och gav det i handen till läkaren och sa “så här mår jag, det är fel, hur fixar jag det?”. Sen blev jag sjukskriven i 3 månader ganska direkt och ordinerad kravlös vila och att gå och träna regelbundet.

Det är en pågående resa och jag har ny läkartid på måndag. Vi får se vad som händer då.

Nödutgång

Ibland är det djävligt farligt

Jag har levt med psykisk ohälsa länge. Jag är 31 och har mått dåligt psykiskt i ca 25 år. Det i sig är ganska galet.

Jag är dessutom sån som inte är bekväm med att andra ser hur jag mår. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske har det med samhällets syn på psykiskt sjuka att göra. Det spelar egentligen ingen roll varför det är som det är. Det är så. Det är väldigt få människor som har fått se hur jag mår. Jag kan räkna dom på 1 hand.

Att visa upp en fin fasad, ett litet leende och glada ögon, det blir en vana. Den vanan är inte längre en vana hos mig, det går på instinkt, på reflex. Jag har inte längre valet att låta bli.

När det gäller psykisk ohälsa blir det ibland ett stort problem.

Jag går till min läkare och säger att jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad, jag har sömnproblem, jag har problem med det mesta. Men det läkaren ser är en positiv människa som kanske reflekterar lite väl mycket över livet. Det är väl inte så farligt?

För stunden kanske det inte är det. Men den läkaren ser inte mig, när jag måste stanna vid vägkanten för jag har fått panikångest, när jag ligger i min säng med så mycket ångest att jag inte klarar av nånting, när jag mår så otroligt dåligt att jag överväger att skada mig själv för att för en liten stund kunna fokusera på något annat än den psykiska smärtan, när jag inte vill leva mer, men samtidigt inte vill dö. Det är sånt som en läkare aldrig ser. Att ibland, så är det djävligt farligt.

För 5 månader sedan fick jag en ny läkare, en ny sköterska och en ny arbetsterapeut. Jag har otrolig tur. Vid varje besök frågar min läkare hur det är med mig, jag säger ”bra” med ett leende, och hon vet att det inte är sant. Hon ser allvarlig ut och svarar att hon förstår. Varje gång. Min sköterska lyssnar på mig, misstror mig inte, förundras över hur jag, trots mina bekymmer, klarar att leva ett ganska vanligt liv. Hon har sett många andra som inte klarat det. Arbetsterapeuten är vettig, pressar mig inte för hårt. Hon vill såklart att jag skall kunna jobba, så mycket jag förmår, men hon respekterar de gränser jag har.

Min läkare, min sköterska och min arbetsterapeut är alla överens om 1 sak; jag vet bäst hur jag mår. De vet att jag har bra dagar, och fruktansvärt dåliga dagar. De ber mig inte rycka upp mig, de säger inte emot när min smärta är 10 av 10.

Jag har under de senaste dagarna förstått vilken tur jag har. Även om ”min” vårdpersonal inte kan läsa tankar, eller se igenom fasaden, så lyssnar de på orden jag säger och tar dom på allvar. De litar inte på utsidan jag visar upp utan försöker lyssna på det som jag med ord förmedlar från insidan.

Men många kämpar, i veckor, månader, år. Kanske får flera höra från sin läkare, att det inte är så farligt.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Terapi, jobb och knark

Istället för ett vanligt blogginlägg blir det idag en vlogg. Pratar lite om hur mitt liv ser ut just nu med fokus på dagsfärska händelser. Tar upp ämnen som arbetsterapi, jobb och ny medicin (aka knark).

Kan inte leva utan hjälp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg behöver jag förbereda mig inför läkarbesök för att inte glömma det jag behöver ta upp. Idag har jag varit på läkarbesöket som jag förberedde mig för.

Jag är väldigt nöjd med min läkare. Hon är förstående, hon lyssnar och hon bryr sig om vad jag vill. Under dagens besök pratade vi en hel del om läkemedel. Som det ser ut just nu funkar inte mitt liv utan mediciner. Hon skrev ut ytterligare ett läkemedel till mig, en medicin som skall hjälpa mig att somna.

Jag har haft sömnstörningar, mer eller mindre, sedan jag var tonåring. Men nu är de så kraftiga att det påverkar mig fysiskt och min vardag. Jag är konstant trött och orkar ingenting. Utöver problemen med att somna så vaknar jag också under natten och har sedan svårt att somna om.

Förhoppningsvis kommer den här medicinen hjälpa mig med att kunna somna.

Vi pratade även om sjukskrivningen, hur jag känner inför att gå tillbaka till jobbet, vad jag själv tror att jag klarar osv. Nästa vecka skall jag även gå till en arbetsterapeut för att få ytterligare hjälp.

Även om det går långsamt så går det framåt, vilket jag gillar.

Förberedelser inför läkarbesök

Förberedelser inför läkarbesök

Om några dagar skall jag träffa min läkare inom psykiatrin. Vi skall ha ett uppföljande samtal gällande min sjukskrivning och min medicinering. Inför den typen av läkarbesök behöver jag göra en del förberedelser, fler än vid andra läkarbesök.

Idag börjar mitt funderande, vad är det jag skall ta upp med min läkare? Varje sak jag kommer på som jag vill fråga henne, eller som jag behöver berätta för henne, måste jag skriva ner. Skriver jag inte ner det på något vis kommer det försvinna och jag kommer helt enkelt inte minnas det när jag väl är på hennes kontor. Det kan handla om bieffekter av mediciner, problem jag märker av, positiva upplevelser kring medicinen och liknande saker. Egentligen allting som jag tror att hon behöver veta och saker jag själv vill veta av henne.

Det klurigaste med den typen av förberedelser är att jag behöver börja ett par dar innan själva läkarbesöket och att jag faktiskt måste komma ihåg att skriva ner de grejer jag kommer på att jag vill ta upp. Sedan skall jag dessutom komma ihåg, när jag är på besöket, att faktiskt ha med mig mina anteckningar och ta upp det med min läkare.

Jag kan bli ganska överväldigad vid ett läkarbesök inom psykiatrin så att mina egna tankar, frågor och funderingar glöms bort. Det händer speciellt om besöket på något vis blir jobbigt eller om det blir bättre än jag hade tänkt mig. Lycka och sorg är känslor som liksom städar ut allt annat i hjärnan och tar upp all plats, känslan är det enda jag kan fokusera på för stunden.

På grund av känslor behöver jag, för min egen skull, göra lite mentala förberedelser också. För att inte bli helt förstörd eller för överlycklig vid läkarbesöket vill jag gärna tänka ut både värsta och bästa scenariot över vad som kommer hända när jag är där. Det skulle kunna vara saker som att jag blir nekad terapi, eller att jag får terapi mycket tidigare än beräknat.

Jag kan inte minnas en enda gång då mina värsta/bästa scenarion någonsin har hänt, men jag tycker om att vara mentalt förberedd. Det brukar landa nånstans mitt emellan och jag kan känna, efter besöket, att alla förberedelser var onödiga.

Jag tycker om att vara förberedd, inte bara när det gäller läkarbesök. Antagligen har det med min ångest att göra. Förberedelser inför planerade händelser minskar helt enkelt min ångest.

Förbereder du dig inför läkarbesök på något vis? Kommentera gärna!