Nödutgång

Ibland är det djävligt farligt

Jag har levt med psykisk ohälsa länge. Jag är 31 och har mått dåligt psykiskt i ca 25 år. Det i sig är ganska galet.

Jag är dessutom sån som inte är bekväm med att andra ser hur jag mår. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske har det med samhällets syn på psykiskt sjuka att göra. Det spelar egentligen ingen roll varför det är som det är. Det är så. Det är väldigt få människor som har fått se hur jag mår. Jag kan räkna dom på 1 hand.

Att visa upp en fin fasad, ett litet leende och glada ögon, det blir en vana. Den vanan är inte längre en vana hos mig, det går på instinkt, på reflex. Jag har inte längre valet att låta bli.

När det gäller psykisk ohälsa blir det ibland ett stort problem.

Jag går till min läkare och säger att jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad, jag har sömnproblem, jag har problem med det mesta. Men det läkaren ser är en positiv människa som kanske reflekterar lite väl mycket över livet. Det är väl inte så farligt?

För stunden kanske det inte är det. Men den läkaren ser inte mig, när jag måste stanna vid vägkanten för jag har fått panikångest, när jag ligger i min säng med så mycket ångest att jag inte klarar av nånting, när jag mår så otroligt dåligt att jag överväger att skada mig själv för att för en liten stund kunna fokusera på något annat än den psykiska smärtan, när jag inte vill leva mer, men samtidigt inte vill dö. Det är sånt som en läkare aldrig ser. Att ibland, så är det djävligt farligt.

För 5 månader sedan fick jag en ny läkare, en ny sköterska och en ny arbetsterapeut. Jag har otrolig tur. Vid varje besök frågar min läkare hur det är med mig, jag säger ”bra” med ett leende, och hon vet att det inte är sant. Hon ser allvarlig ut och svarar att hon förstår. Varje gång. Min sköterska lyssnar på mig, misstror mig inte, förundras över hur jag, trots mina bekymmer, klarar att leva ett ganska vanligt liv. Hon har sett många andra som inte klarat det. Arbetsterapeuten är vettig, pressar mig inte för hårt. Hon vill såklart att jag skall kunna jobba, så mycket jag förmår, men hon respekterar de gränser jag har.

Min läkare, min sköterska och min arbetsterapeut är alla överens om 1 sak; jag vet bäst hur jag mår. De vet att jag har bra dagar, och fruktansvärt dåliga dagar. De ber mig inte rycka upp mig, de säger inte emot när min smärta är 10 av 10.

Jag har under de senaste dagarna förstått vilken tur jag har. Även om ”min” vårdpersonal inte kan läsa tankar, eller se igenom fasaden, så lyssnar de på orden jag säger och tar dom på allvar. De litar inte på utsidan jag visar upp utan försöker lyssna på det som jag med ord förmedlar från insidan.

Men många kämpar, i veckor, månader, år. Kanske får flera höra från sin läkare, att det inte är så farligt.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Terapi, jobb och knark

Istället för ett vanligt blogginlägg blir det idag en vlogg. Pratar lite om hur mitt liv ser ut just nu med fokus på dagsfärska händelser. Tar upp ämnen som arbetsterapi, jobb och ny medicin (aka knark).

Kan inte leva utan hjälp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg behöver jag förbereda mig inför läkarbesök för att inte glömma det jag behöver ta upp. Idag har jag varit på läkarbesöket som jag förberedde mig för.

Jag är väldigt nöjd med min läkare. Hon är förstående, hon lyssnar och hon bryr sig om vad jag vill. Under dagens besök pratade vi en hel del om läkemedel. Som det ser ut just nu funkar inte mitt liv utan mediciner. Hon skrev ut ytterligare ett läkemedel till mig, en medicin som skall hjälpa mig att somna.

Jag har haft sömnstörningar, mer eller mindre, sedan jag var tonåring. Men nu är de så kraftiga att det påverkar mig fysiskt och min vardag. Jag är konstant trött och orkar ingenting. Utöver problemen med att somna så vaknar jag också under natten och har sedan svårt att somna om.

Förhoppningsvis kommer den här medicinen hjälpa mig med att kunna somna.

Vi pratade även om sjukskrivningen, hur jag känner inför att gå tillbaka till jobbet, vad jag själv tror att jag klarar osv. Nästa vecka skall jag även gå till en arbetsterapeut för att få ytterligare hjälp.

Även om det går långsamt så går det framåt, vilket jag gillar.

Förberedelser inför läkarbesök

Förberedelser inför läkarbesök

Om några dagar skall jag träffa min läkare inom psykiatrin. Vi skall ha ett uppföljande samtal gällande min sjukskrivning och min medicinering. Inför den typen av läkarbesök behöver jag göra en del förberedelser, fler än vid andra läkarbesök.

Idag börjar mitt funderande, vad är det jag skall ta upp med min läkare? Varje sak jag kommer på som jag vill fråga henne, eller som jag behöver berätta för henne, måste jag skriva ner. Skriver jag inte ner det på något vis kommer det försvinna och jag kommer helt enkelt inte minnas det när jag väl är på hennes kontor. Det kan handla om bieffekter av mediciner, problem jag märker av, positiva upplevelser kring medicinen och liknande saker. Egentligen allting som jag tror att hon behöver veta och saker jag själv vill veta av henne.

Det klurigaste med den typen av förberedelser är att jag behöver börja ett par dar innan själva läkarbesöket och att jag faktiskt måste komma ihåg att skriva ner de grejer jag kommer på att jag vill ta upp. Sedan skall jag dessutom komma ihåg, när jag är på besöket, att faktiskt ha med mig mina anteckningar och ta upp det med min läkare.

Jag kan bli ganska överväldigad vid ett läkarbesök inom psykiatrin så att mina egna tankar, frågor och funderingar glöms bort. Det händer speciellt om besöket på något vis blir jobbigt eller om det blir bättre än jag hade tänkt mig. Lycka och sorg är känslor som liksom städar ut allt annat i hjärnan och tar upp all plats, känslan är det enda jag kan fokusera på för stunden.

På grund av känslor behöver jag, för min egen skull, göra lite mentala förberedelser också. För att inte bli helt förstörd eller för överlycklig vid läkarbesöket vill jag gärna tänka ut både värsta och bästa scenariot över vad som kommer hända när jag är där. Det skulle kunna vara saker som att jag blir nekad terapi, eller att jag får terapi mycket tidigare än beräknat.

Jag kan inte minnas en enda gång då mina värsta/bästa scenarion någonsin har hänt, men jag tycker om att vara mentalt förberedd. Det brukar landa nånstans mitt emellan och jag kan känna, efter besöket, att alla förberedelser var onödiga.

Jag tycker om att vara förberedd, inte bara när det gäller läkarbesök. Antagligen har det med min ångest att göra. Förberedelser inför planerade händelser minskar helt enkelt min ångest.

Förbereder du dig inför läkarbesök på något vis? Kommentera gärna!

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.

Det här är jag

Jag heter Annica. Jag har en del bekymmer i mitt liv. De flesta som känner mig vet om detta vid det här laget men jag vill ändå gå in och göra ett förtydligande.

Igår var jag hos en läkare och fick en diagnos; ADHD. Detta var ett besök av många. Jag har tidigare träffat en psykolog där jag både fått berätta saker samt fylla i en hel rad med papper. Läkaren och psykologen har sedan haft ett samtal om detta. Psykologen har presenterat sin bedömning, läkaren har kollat igenom allt psykologen antecknat och alla de papper jag fyllt i för att sedan kunna sätta en diagnos. En diagnos sätts inte för sakens skull. Hittar man inget ”fel” får man ingen diagnos, så enkelt är det. Men jag fick då diagnosen ADHD. Inget som förvånade mig direkt men jag kände mig ändå nervös inför detta besked.

Sedan tidigare äter jag medicin mot min ångest, som är konstant. Den är alltid där. Med hjälp av medicinen är den nu placerad nånstans i bakgrunden men tidigare var den rätt framför nosen på mig hela tiden. Tillsammans med ångesten har jag även depressioner, tvångstankar och som om inte det vore nog är jag dessutom alkoholist.

Min vardag flyter på ganska bra, tycker jag. Jag går upp, alltid för sent. Stressar för att få på mig kläder, packar ner frukosten och stressar iväg till jobbet. På jobbet käkar jag frukost samtidigt som jag jobbar. Jag glömmer av att äta lunch även om jag är dödshungrig. Brukar käka nånstans mellan 13-14. Sedan är det hemgång vid 16-17. Varannan vecka hämtar jag dottern efter jobbet, åker hem, landar i soffan. Gör inget alls och är dödstrött vid 19-tiden. Då vill jag gärna sova men det känns ”för tidigt” så jag brukar inte lägga mig förrän 22-23. Då har min trötthet försvunnit och jag är jättepigg.

Så ser en bra dag ut. Men jag har inte bara bra dagar. Jag har dåliga dagar också. Dagar då väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om. Blir väckt av sambon som frågar om jag inte skall gå till jobbet. Jag muttrar till svar att jag är sjuk. För det är jag ju. Energin är bortblåst. Jag blir andfådd av att sätta mig upp i sängen. Jag orkar inte äta för jag är så hysteriskt trött, både i kroppen och i huvudet. Jag kämpar mig bort till toaletten och kissar, masar mig tillbaka till sängen samtidigt som jag gnäller över hur jobbigt allting är. Jag lägger mig ner och somnar. Sover till 12-13. Blir väckt med frågan om jag skall äta mat. Svaret blir nej men sambon övertygar mig alltid om att mat är en bra idé. Jag får mat serverad i sängen, för jag orkar inte gå upp. När jag ätit somnar jag igen. Eventuellt flyttar jag mig till soffan nån gång under kvällen, glor på en film samtidigt som jag är halvt vaken. Sedan går jag och lägger mig, tidigt. Vid 19-20 nånting.

Mina dåliga dagar kan hålla i sig 1 dag, 1 vecka, 1 månad… eller mer. När jag har mina dåliga dagar handlar det inte om att jag är lat eller inte vill. Det handlar om att jag inte kan. För jag är sjuk. Hela tiden, dygnet runt, alla dagar på året. Oftast kan jag hantera det, men ibland går det inte.

Jag förstår om människor i min närhet inte tror att jag är sjuk. För det syns inte. Mina dåliga dagar håller jag mig hemma, träffar inte någon. Förutom min sambo. Mina sjukdomar syns inte, men de finns alltid där. Jag skäms inte inför faktumet att jag behöver medicin för att kunna ha en vanlig grå vardag. Det är helt enkelt sådan jag är. Men människor runt omkring mig kan behöva hjälpa mig ibland. Jag behöver att människor tror på mig, tror att mina problem och bekymmer finns och är verkliga.