Oväntat besök av socialtjänsten

Oväntat besök av socialtjänsten

Det här inlägget kommer handla om en sak som hände i våras. Det var riktigt jobbigt och jag är faktiskt tacksam över att jag var sjukskriven från jobbet, för jag klarade inte riktigt av mitt liv under en tid. På grund av skam och ångest skrev jag inget om det då. Det är väldigt få människor som fått veta detta. Nu vill jag skriva detta i bloggen, för jag är knappast ensam om att vara med om detta. Det handlar om socialtjänsten.

En torsdag kom vårt boendestöd (läs om vad boendestöd är här) hem till oss. Det är sagt att de skall komma till oss en gång i veckan då vi behöver hjälp i vårt hem, främst med städningen. När det ringde på dörren var vi mitt uppe i en storstädning, vi skulle ha visning av lägenheten senare samma dag.

Besöket blev inte långvarigt, kanske 2-3 minuter. Sedan var de påväg ut igen. Bult var arg, upprörd, ledsen, sviken. Jag hade bara hört delar av samtalet men lyckades behålla mitt lugn.

De berättade för oss att de gjort en orosanmälan på grund av hur det ser ut hemma hos oss. De insåg att vi behövde mer stöd än vad ett boendestöd kunde ge. De förklarade att de gjorde anmälan för att kunna använda den som grund för att bevilja oss mer hjälp, eventuellt hemtjänst.

En orosanmälan gör man när man misstänker att ett barn far illa. I det här fallet handlade anmälan om att det fanns en misstanke om att min dotter, som bor hos oss varannan vecka, for illa i vårt ostädade hem.

Jag samtalade med boendestödjarna, 2 kvinnor, i några minuter. Frågade vad som skulle hända nu, vad det här betydde, kunde det här användas emot mig? Under samtalet verkade jag antagligen väldigt lugn, men inombords skrek jag. Samtalet avslutades och både jag och Bult bad dom att gå, vi ville inte ha dom hemma hos oss mer.

När dörren stängts började jag skaka, jag började hyperventilera. Jag gick in i sovrummet, vankade av och ann i några sekunder innan jag kollapsade på golvet och började gråta hysteriskt. Jag fick panikångest. Jag var så otroligt orolig över vad detta skulle leda till. Hela min värld tycktes rasa och jag kunde inte göra något för att varken bromsa det eller hindra det.

Efter ett par dagar fick vi hem ett brev, det var en kallelse till möte hos Socialtjänsten i stadsdelen där min ex-man, min dotters pappa, bor. Hon är skriven hos honom, därför hanteras ärendet av kontoret i deras stadsdel.

Någon timme efter att jag öppnat brevet får jag ett meddelande från min ex-man, ”Vad fan är det som har hänt!?” tillsammans med en bild på brevet som han har fått. I hans brev var texten väldigt kortfattad, kortare än det brev jag hade fått. Han hade blivit kallad till ett möte på grund av att ”hemmiljön hos mamman är olämplig för barn”. Han blev såklart orolig, vem hade inte blivit det? Jag ringde upp och förklarade situationen, förklarade varför anmälan gjorts, förklarade vem som hade gjort anmälan. Jag vet inte om det lugnade honom.

Några veckor senare infann vi oss på socialkontoret där mötet skulle vara. Det var jag, Bult, min ex-man och vår dotter. Vi pratade lite med varandra inför mötet, jag förklarade igen varför det blivit som det blivit.

Min ex-man och vår dotter fick först gå in i ett enskilt rum och prata med en socialsekreterare. När de var klara skulle jag och Bult prata med samma socialsekreterare. Hon berättade vad hon hade frågat min dotter, och vad hon hade svarat. Vi pratade en del om vår situation och att vi själva tagit initiativet till förbättring; det var trots allt vi som bad om hjälp hos socialtjänsten genom att få boendestöd. Jag passade även på att fråga om de olika kontoren delar information med varandra.

Allting gick bra, mötet gick bra, socialtjänsten ansåg att man inte behövde gå vidare med ärendet. Kort sagt kan man väl säga att anmälan ansågs vara onödig. Hemmiljön hos mamman är inte olämplig för barn.

Men, det ledde till att vi nu inte har någon tillit till de 2 kvinnor som är våra boendestödjare. De gjorde en anmälan mot oss, utan att prata om det med oss. De hänvisade till att de enbart gjorde sitt jobb, det kan de förvisso ha rätt i. Men, en orosanmälan skall göras vid första indikationen på att något inte står rätt till, inte som i det här fallet, efter 4e hembesöket.

Deras tanke med anmälan var att vi skulle kunna bli beviljade mer hjälp i hemmet. Men det blev inte alls som det var tänkt. Eftersom ett annat socialkontor fick hantera ärendet hamnar denna information inte ens hos det socialkontor som vi har kontakt med. Olika kontor delar inte information med varandra, inte ens efter mitt godkännande. Det är jag som privatperson som måste hämta ut informationen från ett kontor och ge till ett annat, om jag vill att flera kontor skall ha mina uppgifter. På grund av det kan inte ”vårt” socialkontor använda orosanmälan eller följderna som underlag för att ge oss mer hjälp. Deras ”insats” var helt enkelt helt och hållet onödig.

Min rädsla och ångest i det här handlade om vårdnaden över mitt barn. Det kändes som om våra boendestödjare riskerade den för att ge oss mer hjälp. Hade de pratat med oss, kommunicerat om sin plan med oss, hade vi kunnat informera om att det inte skulle gå som de ville, just då min dotter inte står skriven på min adress. Då hade anmälan antagligen inte gjorts, vi hade sluppit möten med socialtjänsten (som kändes jobbigt för alla) och vi hade sluppit att göra alla vuxna som var inblandade oroliga.

Såhär i efterhand är jag mest förbannad. Varken jag eller Bult vill ha kvar våra boendestödjare och vi har blivit generellt negativt inställda till att ha kontakt med socialtjänsten.

Vårt hem ser absolut inte ut som en IKEA-katalog, men det gör inget hem där det bor folk, framförallt om det bor barn där. Det blir disk, det blir skräp, det blir smutsiga kläder, det blir leksaker överallt.

Det enda som är farligt för min dotter, i mitt hem, är mina mediciner. Men de förvarar jag på ett ställe där min dotter inte kommer åt samtidigt som jag varit väldigt noga med att lära henne att man stoppar inte tabletter som legat på golvet i munnen. Om jag lyckats hålla henne undan mina mediciner i 3,5 år (så länge jag medicinerat för bla ångest) så kan jag nog klara det nu också när hon är lite mer ”med på noterna” och förstår vad jag säger.

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.