Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Trötter kan inte sova

Sömnproblem har jag haft mer eller mindre sedan tonåren. Problem att somna har inte varit något ovanligt, det har tagit mig någon timme att somna, oftast. Ibland har det tagit längre tid.

För ca 1,5 år sedan blev mina sömnproblem faktiska problem. Att somna tog ännu längre tid, jag sov dåligt när jag väl somnade och började vakna efter bara några timmar. Vissa nätter sov jag ingenting alls.

Jag ignorerade problemet och bet ihop. Jag var konstant trött, all energi jag hade gick till att sköta jobbet. Men det blev bara värre och värre, såklart. Till slut blev jag sjukskriven. Först för depression och senare för utmattningssyndrom.

I september 2016 började jag arbetsträna, för att sakta men säkert kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men, saker jag inte kunde styra över förvärrade min stress, jag fick till och med ta mig till akuten pga bröstsmärtor och hjärtklappning en natt.

De senaste veckorna har jag varit tröttare än någonsin. Problemen att somna är värre nu än när jag blev sjukskriven. När jag väl somnar så sover jag allt från 3 timmar till 13 timmar. Men tröttheten går inte att sova bort, jag är trött oavsett.

Tidigare i veckan var jag på uppföljning med min fantastiska läkare. Vi pratade om vad som hänt sedan sist. Då min läkare varit på semester har jag haft kontakt med en annan läkare, så det var en del jag behövde uppdatera henne med. Efter att ha gått igenom allting var det ingen tvekan, min sjukskrivning blev förlängd, igen.

Jag skall göra upp en ny plan för rehabilitering med min arbetsterapeut, jag skall göra uppföljning på bröstsmärtorna så remiss för att göra EKG skickades till min vårdcentral. Läkaren skickade också en remiss till en ny mottagning som öppnat i Göteborg; Psykiatrisk mottagning för Utmattningssyndrom (PMU). Dit kan man söka om man (exempelvis) som jag har ADHD/ADD i grund och blivit drabbad av utmattningssyndrom. Det behövs remiss från läkare eller en egenremiss.

Jag hoppas jag får komma till PMU. De är inte är primär psykiatrimottagning utan kommer i så fall fungera som komplement till den psykiatrimottagning där jag redan är patient.

Arbetsträning

5 steg fram och några tillbaka

Under september så arbetstränade jag 25%. Jag tyckte det funkade väldigt bra, det var kul att gå till jobbet. När september närmade sig sitt slut såg jag fram emot att jobba 50% under oktober. Men nu känns det som om jag tog 5 steg fram och några tillbaka.

Arbetsträningen funkar, jag trivs bra på mitt jobb. Men jag känner att tröttheten kryper tillbaka, likaså ångesten och den där känslan av att vara deprimerad. Inget har egentligen hänt, förutom då att jag jobbar mer. I övrigt är allt detsamma. Det finns inget jag kan skala ner på för att kunna ta det lugnt ytterligare.

Jag gör knappt något på fritiden, pysslar hemma typ. Och så jobbar jag, och sover. Det är mitt liv. Men senaste veckan har jag inte orkar. Jag har planerat ett pyssel i snart 2 veckor men för att genomföra det måste jag diska en burk, och jag orkar inte! Jag orkar inte diska en djävla burk.

Bollade lite med en vän som peppade mig i att lyssna på mig själv och respektera mig och mina gränser.

Därför har jag idag ringt till för att boka en telefontid med min arbetsterapeut för att prata med henne om hur jag skall göra. Jag vill inte må sämre, jag vill inte bli sjukare. Jag har även ringt till Försäkringskassan, det var dock så lång kö så jag beställde återuppringning.

Tänkte fråga Försäkringskassan om jag kan byta arbetsplats för arbetsträningen. Nu arbetstränar jag på min ordinarie arbetsplats, vilket man får göra i max 90 dagar. Gör jag min arbetsträning på en annan arbetsplats har man möjlighet att arbetsträna längre. Jag hoppas kunna byta arbetsplats, så att jag får mer tid på mig att jobba upp min arbetsförmåga, i en takt som funkar för mig.

Håll en tumme för mig om att jag får, snälla?

Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.

Sova

Hjälp med att sova

Ett av de vanligaste bekymren när man har ADHD är att man har någon form av sömnproblem. Jag har haft problem att somna sedan jag var tonåring. Själva insomnandet kan ta flera timmar, bokstavligen talat. Det blir tröttsamt.

Under det senaste året har mina sömnproblem blivit värre. Jag har fortfarande problem att somna, men det blir ännu jobbigare när jag faktiskt somnar, men sedan vaknar igen efter bara ett par timmar. Under förra veckan sov jag i snitt ca 4 timmar per natt. Man blir trött av att sova för lite, hela tiden.

Jag har fått prova 2 olika mediciner för att underlätta sovandet. Först fick jag en tablett som skulle hjälpa mig med att somna. Min upplevelse är att den funkade, men jag kunde vakna igen efter 1-3 timmar och sedan var det omöjligt att somna om.

Nu har jag fått testa en annan medicin. Den är egentligen en anti-depressiv medicin, men i låg dos kan den funka som ”sömntablett”. Den hjälper inte till med att somna men när man somnat så hjälper den till med att faktiskt sova.

Den senaste tabletten har jag provat i 2 dagar bara. Men min upplevelse är att den funkar. Jag både somnar fort och sover sedan som en sten. Vilket också kan vara negativt då jag har missat väckarklockan.

Men jag skall prova den ett par dagar till, så kan jag utvärdera den bättre.

Kan inte leva utan hjälp

Som jag skrev i ett tidigare inlägg behöver jag förbereda mig inför läkarbesök för att inte glömma det jag behöver ta upp. Idag har jag varit på läkarbesöket som jag förberedde mig för.

Jag är väldigt nöjd med min läkare. Hon är förstående, hon lyssnar och hon bryr sig om vad jag vill. Under dagens besök pratade vi en hel del om läkemedel. Som det ser ut just nu funkar inte mitt liv utan mediciner. Hon skrev ut ytterligare ett läkemedel till mig, en medicin som skall hjälpa mig att somna.

Jag har haft sömnstörningar, mer eller mindre, sedan jag var tonåring. Men nu är de så kraftiga att det påverkar mig fysiskt och min vardag. Jag är konstant trött och orkar ingenting. Utöver problemen med att somna så vaknar jag också under natten och har sedan svårt att somna om.

Förhoppningsvis kommer den här medicinen hjälpa mig med att kunna somna.

Vi pratade även om sjukskrivningen, hur jag känner inför att gå tillbaka till jobbet, vad jag själv tror att jag klarar osv. Nästa vecka skall jag även gå till en arbetsterapeut för att få ytterligare hjälp.

Även om det går långsamt så går det framåt, vilket jag gillar.

Dator i en säng

Somna är omöjligt med ADHD

Att somna har varit jobbigt för mig sedan jag var tonåring. Jag lyckas helt enkelt inte. Det spelar ingen roll när jag går upp på morgonen eller när jag lägger mig på kvällen, att somna känns omöjligt.

Att ha problem att somna är väldigt vanligt när man har ADHD. Det gäller både vuxna och barn. Hjärnan är överaktiv och det är svårt och jobbigt att slappna av.

För mig är det nattetid som min hjärna verkar vara som mest aktiv. Det är när jag gått och lagt mig som jag plötsligt kommer ihåg det där som jag kämpat med att minnas hela dagen. Det är när jag ligger i sängen och har släckt lampan som jag får de mest makalösa idéerna. Ibland så kan den där stunden kännas som en lättnad eller något trevligt. Men ibland blir det bara ångestfyllt.

Ofta kommer jag ihåg saker som jag inte kan vänta med, något jag måste kolla upp eller glömt göra. Ofta försöker jag ignorera det där, ligga still i sängen, blunda och försöka somna. Det leder ofta till att jag får ångest, och mår dåligt över att jag låter bli det där som inte kan vänta.

Om det är något jag behöver kolla upp, exempelvis när Försäkringskassan öppnar, vad det är för datum eller sätta ett alarm, då använder jag min telefon. När jag sedan har gjort det där som behövde göras, då kommer jag på en till sak som jag är nyfiken på.

Det ena leder till det andra och plötsligt har det passerat 2-3 timmar och jag har fyllt min hjärna till bredden med ny information. Jag har kort sagt gjort mig själv hyperaktiv. Att försöka somna i det läget är praktiskt taget omöjligt.

Då dyker min ångest upp, oavsett om jag försöker somna eller ej. Klockan är mycket vid det laget, kanske 02:00-03:00. De timmar som är kvar innan jag behöver gå upp på morgonen kommer absolut inte ge mig tillräckligt med sömn. Jag blir stressad, vilket gör det ännu svårare att somna.

Det hela blir till en ond cirkel där jag helt enkelt måste vila nån gång under dagen. Det leder sedan till att jag igen får svårt att somna på kvällen.

Om jag är sådär dödstrött när jag lägger mig, då somnar jag ganska fort. Men det är sällan jag är det vid en vettig tid. Den typen av trötthet brukar infalla runt 12:00-13:00 eller 03:00-04:00. Ingen av de där tiderna är vettiga tider för att gå och lägga sig för natten.

Känner du igen dig i mina sömnproblem? Upplever du något helt annat? Kommentera gärna!