Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Trötter kan inte sova

Sömnproblem har jag haft mer eller mindre sedan tonåren. Problem att somna har inte varit något ovanligt, det har tagit mig någon timme att somna, oftast. Ibland har det tagit längre tid.

För ca 1,5 år sedan blev mina sömnproblem faktiska problem. Att somna tog ännu längre tid, jag sov dåligt när jag väl somnade och började vakna efter bara några timmar. Vissa nätter sov jag ingenting alls.

Jag ignorerade problemet och bet ihop. Jag var konstant trött, all energi jag hade gick till att sköta jobbet. Men det blev bara värre och värre, såklart. Till slut blev jag sjukskriven. Först för depression och senare för utmattningssyndrom.

I september 2016 började jag arbetsträna, för att sakta men säkert kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men, saker jag inte kunde styra över förvärrade min stress, jag fick till och med ta mig till akuten pga bröstsmärtor och hjärtklappning en natt.

De senaste veckorna har jag varit tröttare än någonsin. Problemen att somna är värre nu än när jag blev sjukskriven. När jag väl somnar så sover jag allt från 3 timmar till 13 timmar. Men tröttheten går inte att sova bort, jag är trött oavsett.

Tidigare i veckan var jag på uppföljning med min fantastiska läkare. Vi pratade om vad som hänt sedan sist. Då min läkare varit på semester har jag haft kontakt med en annan läkare, så det var en del jag behövde uppdatera henne med. Efter att ha gått igenom allting var det ingen tvekan, min sjukskrivning blev förlängd, igen.

Jag skall göra upp en ny plan för rehabilitering med min arbetsterapeut, jag skall göra uppföljning på bröstsmärtorna så remiss för att göra EKG skickades till min vårdcentral. Läkaren skickade också en remiss till en ny mottagning som öppnat i Göteborg; Psykiatrisk mottagning för Utmattningssyndrom (PMU). Dit kan man söka om man (exempelvis) som jag har ADHD/ADD i grund och blivit drabbad av utmattningssyndrom. Det behövs remiss från läkare eller en egenremiss.

Jag hoppas jag får komma till PMU. De är inte är primär psykiatrimottagning utan kommer i så fall fungera som komplement till den psykiatrimottagning där jag redan är patient.

Arbetsträning

5 steg fram och några tillbaka

Under september så arbetstränade jag 25%. Jag tyckte det funkade väldigt bra, det var kul att gå till jobbet. När september närmade sig sitt slut såg jag fram emot att jobba 50% under oktober. Men nu känns det som om jag tog 5 steg fram och några tillbaka.

Arbetsträningen funkar, jag trivs bra på mitt jobb. Men jag känner att tröttheten kryper tillbaka, likaså ångesten och den där känslan av att vara deprimerad. Inget har egentligen hänt, förutom då att jag jobbar mer. I övrigt är allt detsamma. Det finns inget jag kan skala ner på för att kunna ta det lugnt ytterligare.

Jag gör knappt något på fritiden, pysslar hemma typ. Och så jobbar jag, och sover. Det är mitt liv. Men senaste veckan har jag inte orkar. Jag har planerat ett pyssel i snart 2 veckor men för att genomföra det måste jag diska en burk, och jag orkar inte! Jag orkar inte diska en djävla burk.

Bollade lite med en vän som peppade mig i att lyssna på mig själv och respektera mig och mina gränser.

Därför har jag idag ringt till för att boka en telefontid med min arbetsterapeut för att prata med henne om hur jag skall göra. Jag vill inte må sämre, jag vill inte bli sjukare. Jag har även ringt till Försäkringskassan, det var dock så lång kö så jag beställde återuppringning.

Tänkte fråga Försäkringskassan om jag kan byta arbetsplats för arbetsträningen. Nu arbetstränar jag på min ordinarie arbetsplats, vilket man får göra i max 90 dagar. Gör jag min arbetsträning på en annan arbetsplats har man möjlighet att arbetsträna längre. Jag hoppas kunna byta arbetsplats, så att jag får mer tid på mig att jobba upp min arbetsförmåga, i en takt som funkar för mig.

Håll en tumme för mig om att jag får, snälla?

Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.