BlueCall

En ny användbar app – BlueCall

För några månader sedan blev jag kontaktad av en kvinna vid namn Caroline. Hon berättade för mig om en ny app som hon och hennes kollegor lanserat som de valt att kalla BlueCall App. Med BlueCallApp kan man få samtalsstöd när man behöver det, utan att stå i långa vårdköer. Det finns någon som kan lyssna, när du behöver det.

Såhär beskriver de själva appen:

Behöver du någon att prata med? BlueCall app erbjuder samtalsstöd direkt över telefon av kvalificerade personer.

Samtalet är ingen terapi eller behandling utan ett samtalsstöd för dig med behov att prata med någon som kan lyssna aktivt, motivera, ge hopp, och eventuellt hänvisa dig till vidare stöd.

Via appen kan du anonymt ringa till en Volontär eller Mentor. Att prata med en Volontär är helt kostnadsfritt. En volontär är en medmänniska över 25 år som själv kan ha liknande erfarenheter som dig och som finns där för att lyssna, ge stöd och hopp. Vill man prata med en Mentor kostar det 100 kr/30 minuter. Då får man prata med en person som är grundutbildad psykoterapeut, sjuksköterska, socionom, psykolog under utbildning eller en person med en människovårdande yrkesutbildning. En Mentor har specialkompetens inom psykisk ohälsa och samtalsstöd över telefon.

I dagsläget finns appen för iPhone, men tanken är att den skall komma till Android också. Då tjänsten är väldigt nystartad har de garanterade öppettider måndag, onsdag och söndag klockan 19-22. Målet är att man skall kunna ringa när som helst och det finns möjlighet att komma i kontakt med någon utöver deras ”öppettider”, men i dagsläget är det främst tiderna ovan som de kan garantera att det finns aktiva Volontärer och Mentorer.

Idag hade jag ytterligare ett samtal med Caroline, denna gången ringde hon upp mig. Nu i juletid ökar den psykiska ohälsan runt om i landet och jag tycker det är viktigt att informationen om BlueCallApp kommer ut, så att människor som behöver prata med någon får veta att möjligheten finns. Jag och Caroline pratade en del om stigman och skammen kring att må psykiskt dåligt idag, att många pratar om det först när de mår bra igen, men inte alltid när man är mitt inne i det.

Då jag tycker att det som Caroline och hennes kollegor gör, att ha startat ett företag för att utveckla en app som denna, är helt fantastiskt, så har jag ansökt om att få bli Ambassadör för BlueCall. Självklart pratade jag och Caroline kring det också.

Jag tycker att det är otroligt spännande att jag, från och med idag den 16 december 2016, är Ambassadör för BlueCall! Det betyder att jag emellanåt kommer informera och tipsa om den här appen. Jag får ingen form av ekonomisk ersättning utan gör det helt ideelt, då jag anser att det här är så himla viktigt. Många människor vågar inte söka hjälp eller vård men via BlueCallApp kan du få prata med någon, både gratis och anonymt. Jag tror det är bra, för väldigt väldigt många.

Jag tycker du skall gå in och läsa mer om appen på BlueCalls egna sida, som du hittar här: bluecallapp.com

Om du vill kan du även besöka deras sida på Facebook, gilla och informera andra om att appen finns! Du hittar deras Facebooksida här: facebook.com/bluecallapp

Tourettes

En man berättar – Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig

Mikael Brunzell, 34 år, har Facebooksidan Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig. Här kan du läsa om Mikaels erfarenheter kring Tourettes syndrom.

Jag heter Mikael Brunzell och är 34 år och jag har Tourettes syndrom. Jag fick förtroendet att skriva ett inlägg och jag är väldigt tacksam för det.

Positiva tankar har alltid varit min grej. Att försöka vända det negativa till något positivt.
Visst, det kan vara riktigt svårt ibland har jag upptäckt. Speciellt när det är något i bakgrunden som alltid har legat och stört. I allafall sedan jag var 12 år gammal då jag började upptäcka nya sidor av mig själv som jag inte hade sett innan.

Tics i alla former hade börjat dyka upp i min trygga sfär. Det började med harklingar och småläten med näsan. Jag tänkte inte så mycket på det i början. Som barn kanske man är omedveten om vilka rörelser och ljud man gör. Jag minns det än idag när jag satt hemma hos en tjej som jag var ihop med. Det var hon, en kompis till mig och en till tjej.

Helt plötsligt så frågade de mig varför jag höll på som jag gjorde…

Jag kände en enorm skam just i det ögonblicket. Jag var annorlunda från de andra barnen. Jag hade ”onormala” ljud och rörelser för mig. Jag kände mig värdelös och som om jag kom från en annan planet. ”Varför” ekade det i min hjärna om och om igen. Varför skulle just jag få det här?

Jag svarade bara: Jag vet inte… eller så skojade jag bort det.

Från den dagen så började ticsen öka markant och jag var helt svettig på nätterna på grund av att jag låg och ryckte i hela kroppen fram och tillbaka om och om igen tills jag somnade av utmattning. När jag vaknade på morgonen så började allt om igen. Dag ut dag in. Vecka ut vecka in och så fortsatte det så i många år.

Skulle detta vara en början på en livslång kamp?

Tourettes Syndrom är en neuropsykiatrisk diagnos. Det som syns mest är de ofrivilliga ticsen. Både motoriska och vokala. Tvångstankar tillhör också många av de som har diagnosen. Ett vanligt vokalt tics kan vara ett högljutt läte som måste avslutas på rätt sätt för att personen ska få rätt känsla i kroppen. En del har också något som kallas koprolali som kännetecknas genom att personen helt plötsligt skriker könsord eller svordomar. Detta skall aldrig tas personligt! Med motoriska tics menas ofrivilliga rörelser som t.ex plötsliga ryck i ben eller armar eller grimaser. De motoriska ticsen finns i stort sett i hela kroppen men ändras under livets gång. Tvångstankar kan vara ord som måste upprepas om och om igen eller känslan av att ha skadat någon.

Högstadieperioden var jobbig men trots det så blev jag aldrig mobbad som tur var!

Jag satt ofta inne på lektionerna och spände mig för att ingen skulle se. Jag försökte ofta att bortförklara allt. Jag blev därför klassens clown och det var kanske det som hjälpte mig genom högstadiet. När jag kom hem från skolan så släppte jag ut alla spänningar och jag fattar inte än idag hur min familj stod ut med mig under den perioden. Jag fick byta rum för att jag var för högljudd och ingen fick sova.

Trots detta så lyckades jag på något sätt hålla mig glad. Jag hade många och bra kompisar som accepterade mig som jag var. Men det kunde liksom bli jobbigt i sociala situationer. Troligtvis för att jag klankade ner på mig själv inne i huvudet och upprepade orden ”Jag duger inte”, ”Jag är jobbig”. Alltid jämförde jag mig med andra och ansåg att det var fult att vara annorlunda. Det är skamligt att andra ska behöva utsättas för mig som var så jobbig. Hur stod folk ut med mig!? Jag som var så jobbig! Jag slukade andras energi genom att bara vara där.

Sådana tankar hade jag ofta.

När jag började gymnasiet hade jag fått en bra medicin som funkade jättebra på mig.

Jag var fortfarande en clown och är nog än idag men jag tyckte om mig själv lite mer. Jag gick i en klass med bara tjejer och det passade mig väldigt bra, Jag blev klassens maskot eller vad man ska kalla det för. Jag kom bra överens med de flesta i klassen och gymnasieåren flöt på bra. Jag var borta en hel del då jag inte orkade koncentrera mig och alltid var trött men annars så var det en riktigt rolig period i livet. Jag hade problem med mina tics då också men inte lika allvarliga som innan.

Åren gick och jag kom aldrig in på arbetsmarknaden ordentligt. Har aldrig kunnat sköta ett ”vanligt” jobb. Men jag testade på en hel del arbeten men ofta så slutade jag att gå dit. Det har alltid varit mitt problem. Att fortsätta och skapa rutiner.

2011 genomgick jag en operation i bröstkorgen och blev ganska så handlingsförlamad efter detta. Jag gick in i en depression och ville inte göra något med mitt liv alls. Jag gick bara hemma och var alldeles uttröttad av livet och av mina tics.

Jag gick så ända tills 2012 då min mamma kände att hon ville hjälpa mig att må bättre. Jag fann en hemsida på nätet som handlade om psykosyntes. Jag tyckte att det lät väldigt intressant och jag antar att jag kände en lättnad när jag läste där. Kanske skulle detta vara en bra grej för mig. Vi ringde och pratade med Björn, som han hette som drev psykosynteshuset. Några veckor efter det åkte jag iväg till dalarna, Hedemora mitt ute på landet till ett jättevackert stort hus.

När jag kom in i huset så kände jag mig orolig och lite skeptisk till det hela. Det var en jättevarm familj som jag fick träffa på och som verkligen välkomnade mig när jag stod där i dörröppningen med en stor väska fylld med gamla tankar om mig själv och om livet. Väskan var fylld med lidande och jag ville verkligen släppa det gamla och att kunna gå vidare med livet.

Jag fick 3 terapisessioner där som till en början skapade en viss skepsis hos mig, Vad hade jag gett mig in på och kunde detta verkligen hjälpa mig!? Dagarna gick och jag tyckte väl inte direkt att jag hade blivit bättre. Men jag kände mig inte heller så deppig så jag slappnade av.

Sista dagen så skulle jag få skjuts till tåget som skulle ta mig hem. Jag hade en del funderingar på om det hade hjälpt mig något alls. Men jag sa hej då och satte mig på tåget. Helt plötsligt så kände jag en inre frid inom mig. Jag hade inga tics och lugnet sköljdes över mig. Jag observerade de andra människorna på tåget utan att döma (kanske för att jag inte dömde mig själv då).

Jag skulle byta i Avesta och fick hjälpa en något yngre kille öppna dörren så att vi kunde komma ut på perrongen. Han tackade och vi gick jämsides och pratade lite.

Det hela slutade med att vi stod där på perrongen och pratade om allt möjligt. Vi gick också på samma tåg som skulle gå mot Örebro och satte oss mitt emot varandra, Jag fick i det ögonblicket någon slags tacksamhet för att jag var där jag var i just det ögonblicket. Jag kände mig så närvarande i nuet och plötsligt kunde jag lägga allt det gamla åt sidan. Mötet med den här killen var starten på något nytt.
Han gick av i Örebro, vi tog varandra i hand och sa: Ha det så gött mannen!

Det var den utlösande faktorn till vad jag ville hålla på med i livet. Jag fick en idé om vad jag skulle vilja göra. Jag skrev ner det på ett forum för psykisk ohälsa.

Ett år senare blev jag utbildad till Hjärnkollsambassadör och började föreläsa om mitt annorlunda funktionssätt. Jag föreläste! Jag stod där på en scen och berättade om mina problem helt öppet. Från att absolut inte vilja kännas vid sin diagnos till att göra det till en styrka. Det är för mig ett mirakel. Under alla dessa år då jag alltid har skojat bort det så skojar jag nu om det under mina föreläsningar. Och jag kan se tillbaka på vad jag har lärt mig. Jag anser att acceptans är nyckeln till mycket.

Jag har lärt mig att acceptera mig själv mer och mer. Jag har lärt mig att acceptera att livet ibland har sina nedgångar men att det alltid blir bättre! Jag är den jag är och jag ska inte behöva ändra på mig för att göra någon annan nöjd. Jag har också lärt mig att inte ta livet på så stort allvar och att ha kul. När man har kul och andra har kul av att jag har kul då vet jag att jag har gett något av mig själv till andra. Och det man ger det får man tillbaka!

Den positiva sidan kom tillbaka till mig när jag började acceptera livet som det är.

Visst, jag har tics än idag men jag lägger inte så stor vikt vid dom längre. Och om folk kollar snett på mig så skrattar jag bara inombords och säger lugnt till mig själv: Är jag verkligen så snygg? Och då ler hela själen.

Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig tycker jag passar så bra in. Man kan ha en sjukdom men man är aldrig en sjukdom. Vi människor är så mycket mer.

Ha ett underbart liv!

Terapi, jobb och knark

Istället för ett vanligt blogginlägg blir det idag en vlogg. Pratar lite om hur mitt liv ser ut just nu med fokus på dagsfärska händelser. Tar upp ämnen som arbetsterapi, jobb och ny medicin (aka knark).