Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!

Länkkärlek

Psst… Jag gästbloggar hos nestorforlag.se

Idag kan ni läsa ett inlägg som jag skrivit hos Jessica som driver Nestor förlag & föreläsningar. Jessica bloggar och håller i föreläsningar kring psykisk ohälsa. Hon ger även ut böcker i sitt eget förlag som har psykisk ohälsa i fokus.

I min text skriver jag om hur en vanlig dag kan se ut för mig då jag har ADHD. Min tanke med texten är att en person utan ADHD skall få en inblick i hur det är att leva med koncentrationssvårigheter. Du hittar (förhoppningsvis) inlägget här!

Jag gillar länkkärlek och jag tycker om gästbloggar. Skickar även ett stort tack till Jessica som låter mig skriva ett inlägg i hennes blogg!

Ps. Jag publicerar också gästbloggar, med fokus på psykisk ohälsa. Kontakta mig om du vill skriva ett gästinlägg för min blogg!

Vardag

En vardag utan variation

Jag har varit sjukskriven på heltid i några månader nu. Jag tänkte någonstans att jag faktiskt skulle börja må bättre av att inte ha någon press på mig. Att jag skulle känna mindre ångest, att depressionen skulle dämpas och att livet skulle bli lite lättare om jag bara slapp alla måsten. Det blev inte riktigt så.

Min vardag ser likadan ut nu som min första dag som sjukskriven.

08:00-09:00

Jag vaknar. Varannan vecka för att jag skall köra dottern till förskolan och varannan vecka för att nånting i min kropp tycker att det är dags. Jag går upp, tar mina mediciner och käkar frukost. Det brukar bli 2 smörgåsar med ost och cola.

09:00-13:00

Om jag har kört dottern till förskolan brukar jag göra något ärende på vägen hem. T.ex. handla, lämna papper till försäkringskassan, hämta medicin eller liknande. Om jag inte har dottern så slösurfar jag, kollar YouTube, spelar FarmVille. Både hjärna och kropp är väldigt trötta vad den här tiden. Det blir också en tupplur på ca 2 timmar för att orka resten av dagen.

13:00-16:00

Fixar lite hemma, startar en tvätt eller fixar lite med disken, kanske plocka undan lite i vardagsrummet. Eventuellt gör jag en video till YouTube eller skriver ett blogginlägg. Är det min barn-vecka åker jag och hämtar henne på förskolan.

16:00-20:00

Barnveckor käkar jag middag som min partner lagat, annars kan det bli lite sisodär med middag. Kollar på TV, spelar lite spel, leker lite med barnet. Om dottern är hos mig lägger vi oss ca 20:00.

20:00-03:00

Jag är dödstrött men tankeverksamheten går fortfarande på högvarv. Även om jag försöker somna nu så kommer jag vakna inom 2 timmar eller inte kunna somna alls. Slösurfar, kollar på film, spelar FarmVille, kanske bloggar lite. Nånstans här inser jag att jag glömt hänga upp tvätten som jag startade under dagen och nu är jag för trött för att orka, så den behöver tvättas om imorgon. Vid ca 03:00 är jag såpass trött i kroppen att jag inte skulle lyckas hålla mig vaken ens om jag försökt. Hjärnan går fortfarande på högvarv.

Och så börjar det hela om igen.

Fördelen, för mig, att vara sjukskriven är att den energi jag tidigare la på jobbet lägger jag nu på mitt hem, min familj och på de hobbys jag hade en gång men sedan länge lagt på hyllan. Men, mer om det i ett annat inlägg.

Dator i en säng

Somna är omöjligt med ADHD

Att somna har varit jobbigt för mig sedan jag var tonåring. Jag lyckas helt enkelt inte. Det spelar ingen roll när jag går upp på morgonen eller när jag lägger mig på kvällen, att somna känns omöjligt.

Att ha problem att somna är väldigt vanligt när man har ADHD. Det gäller både vuxna och barn. Hjärnan är överaktiv och det är svårt och jobbigt att slappna av.

För mig är det nattetid som min hjärna verkar vara som mest aktiv. Det är när jag gått och lagt mig som jag plötsligt kommer ihåg det där som jag kämpat med att minnas hela dagen. Det är när jag ligger i sängen och har släckt lampan som jag får de mest makalösa idéerna. Ibland så kan den där stunden kännas som en lättnad eller något trevligt. Men ibland blir det bara ångestfyllt.

Ofta kommer jag ihåg saker som jag inte kan vänta med, något jag måste kolla upp eller glömt göra. Ofta försöker jag ignorera det där, ligga still i sängen, blunda och försöka somna. Det leder ofta till att jag får ångest, och mår dåligt över att jag låter bli det där som inte kan vänta.

Om det är något jag behöver kolla upp, exempelvis när Försäkringskassan öppnar, vad det är för datum eller sätta ett alarm, då använder jag min telefon. När jag sedan har gjort det där som behövde göras, då kommer jag på en till sak som jag är nyfiken på.

Det ena leder till det andra och plötsligt har det passerat 2-3 timmar och jag har fyllt min hjärna till bredden med ny information. Jag har kort sagt gjort mig själv hyperaktiv. Att försöka somna i det läget är praktiskt taget omöjligt.

Då dyker min ångest upp, oavsett om jag försöker somna eller ej. Klockan är mycket vid det laget, kanske 02:00-03:00. De timmar som är kvar innan jag behöver gå upp på morgonen kommer absolut inte ge mig tillräckligt med sömn. Jag blir stressad, vilket gör det ännu svårare att somna.

Det hela blir till en ond cirkel där jag helt enkelt måste vila nån gång under dagen. Det leder sedan till att jag igen får svårt att somna på kvällen.

Om jag är sådär dödstrött när jag lägger mig, då somnar jag ganska fort. Men det är sällan jag är det vid en vettig tid. Den typen av trötthet brukar infalla runt 12:00-13:00 eller 03:00-04:00. Ingen av de där tiderna är vettiga tider för att gå och lägga sig för natten.

Känner du igen dig i mina sömnproblem? Upplever du något helt annat? Kommentera gärna!

Det här är jag

Jag heter Annica. Jag har en del bekymmer i mitt liv. De flesta som känner mig vet om detta vid det här laget men jag vill ändå gå in och göra ett förtydligande.

Igår var jag hos en läkare och fick en diagnos; ADHD. Detta var ett besök av många. Jag har tidigare träffat en psykolog där jag både fått berätta saker samt fylla i en hel rad med papper. Läkaren och psykologen har sedan haft ett samtal om detta. Psykologen har presenterat sin bedömning, läkaren har kollat igenom allt psykologen antecknat och alla de papper jag fyllt i för att sedan kunna sätta en diagnos. En diagnos sätts inte för sakens skull. Hittar man inget ”fel” får man ingen diagnos, så enkelt är det. Men jag fick då diagnosen ADHD. Inget som förvånade mig direkt men jag kände mig ändå nervös inför detta besked.

Sedan tidigare äter jag medicin mot min ångest, som är konstant. Den är alltid där. Med hjälp av medicinen är den nu placerad nånstans i bakgrunden men tidigare var den rätt framför nosen på mig hela tiden. Tillsammans med ångesten har jag även depressioner, tvångstankar och som om inte det vore nog är jag dessutom alkoholist.

Min vardag flyter på ganska bra, tycker jag. Jag går upp, alltid för sent. Stressar för att få på mig kläder, packar ner frukosten och stressar iväg till jobbet. På jobbet käkar jag frukost samtidigt som jag jobbar. Jag glömmer av att äta lunch även om jag är dödshungrig. Brukar käka nånstans mellan 13-14. Sedan är det hemgång vid 16-17. Varannan vecka hämtar jag dottern efter jobbet, åker hem, landar i soffan. Gör inget alls och är dödstrött vid 19-tiden. Då vill jag gärna sova men det känns ”för tidigt” så jag brukar inte lägga mig förrän 22-23. Då har min trötthet försvunnit och jag är jättepigg.

Så ser en bra dag ut. Men jag har inte bara bra dagar. Jag har dåliga dagar också. Dagar då väckarklockan ringer, jag stänger av den och somnar om. Blir väckt av sambon som frågar om jag inte skall gå till jobbet. Jag muttrar till svar att jag är sjuk. För det är jag ju. Energin är bortblåst. Jag blir andfådd av att sätta mig upp i sängen. Jag orkar inte äta för jag är så hysteriskt trött, både i kroppen och i huvudet. Jag kämpar mig bort till toaletten och kissar, masar mig tillbaka till sängen samtidigt som jag gnäller över hur jobbigt allting är. Jag lägger mig ner och somnar. Sover till 12-13. Blir väckt med frågan om jag skall äta mat. Svaret blir nej men sambon övertygar mig alltid om att mat är en bra idé. Jag får mat serverad i sängen, för jag orkar inte gå upp. När jag ätit somnar jag igen. Eventuellt flyttar jag mig till soffan nån gång under kvällen, glor på en film samtidigt som jag är halvt vaken. Sedan går jag och lägger mig, tidigt. Vid 19-20 nånting.

Mina dåliga dagar kan hålla i sig 1 dag, 1 vecka, 1 månad… eller mer. När jag har mina dåliga dagar handlar det inte om att jag är lat eller inte vill. Det handlar om att jag inte kan. För jag är sjuk. Hela tiden, dygnet runt, alla dagar på året. Oftast kan jag hantera det, men ibland går det inte.

Jag förstår om människor i min närhet inte tror att jag är sjuk. För det syns inte. Mina dåliga dagar håller jag mig hemma, träffar inte någon. Förutom min sambo. Mina sjukdomar syns inte, men de finns alltid där. Jag skäms inte inför faktumet att jag behöver medicin för att kunna ha en vanlig grå vardag. Det är helt enkelt sådan jag är. Men människor runt omkring mig kan behöva hjälpa mig ibland. Jag behöver att människor tror på mig, tror att mina problem och bekymmer finns och är verkliga.

Högsta toppen till djupaste dalen

När jag vaknade i morse så var det med världens största leende. Jag garvade, tog allt med en klackspark och livet var fantastisk. Världen var min och jag hade alla möjligheter i världen.

Arbetsdagen var fantastisk och givande. Jag lärde mig nya saker, gjorde nya saker, var kreativ, fick tänka och klura, hitta lösningar tills jag kände att jag var nöjd.

Jag åkte hem med ett leende på läpparna, kom hem till en partner som lagade middag. Tittade på ett par avsnitt av en serie. Lyssnade på en låt.

Sedan kom fallet. Det var luddigt men samtidigt väldigt tydligt. Det glada humöret dämpades, leendet försvann. Skrattet tystnade och jag gick in i mig själv. Den där lilla rösten nånstans bak i huvudet vaknade och viskade att jag inte duger, att jag är inte bra som jag är, att jag är kass, dålig, elak, hemsk.

Ibland så skriker den där rösten. Just nu kan jag bara ana den. Just nu kan jag mota bort den.

Vissa dagar kan jag inte det. Vissa dagar tar den överhanden. Det enda jag klarar då är att sova och använda toaletten. Jag äter knappt, sköter inte min hygien, sover för mycket.

Så ser mitt liv ut. Det svänger, det stiger, det rasar, upp och ner. Jag åker mest med, försöker göra det bästa av situationen, när jag orkar.

Svart eller vitt

Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråskala också.

Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i olika sammanhang. Gråskalan finns där i många fall. Men för mig, i mitt liv, så är det oftast svart eller vitt.

Tidigare i veckan hade jag ett par dagar då jag inte orkade. Jag sov majoriteten av tiden. Jag åt dåligt. Jag skötte inte min personliga hygien. Tiden jag var vaken spenderade jag i soffan med en film i bakgrunden som jag inte orkade titta på. Jag hade laptopen i knät och var hysterisk på facebook där jag raderade 160 människor ur mitt liv.

Nu, idag, är jag solen. Jag strålar, är hysteriskt glad och känner peppen inför att städa mitt hem, göra iordning innan dottern kommer hit på måndag. Jag har varit på kalas, jag har skrattat, dansat och känt mig lycklig. Samtidigt är jag på hugget, saker skall ske och de skall ske nu. Inte sedan, inte om 5 minuter. Nu.

När det gäller mitt humör och min självkänsla så finns det ingen gråskala. Det är svart eller vitt. Det börjar bli jobbigt, ansträngande. Även om det är fantastiskt att vara pepp hela tiden så är det fysiskt jobbigt. Samtidigt är det fysiskt jobbigt att vara nedstämd. Jag vill ha en gråskala. Jag vill ha en dag som är okej, där det varken är bra eller dåligt.