Galen

Galenskap är osynligt

Vad tänker du när du hör ordet Galenskap? Jag tänker på mentalsjukhus à la 50-tal, med celler, badkar, tvångströjor och hela kittet. Jag tänker på taniga äldre människor som pratar gallimathias, eller sitter i en rullstol och bara stirrar ut genom ett fönster, eller kanske äter servetter. Det känns som en galen person för mig. Ordet galen har många synonymer, bland annat psykisk sjuk.

Men vänta lite, jag är ju psykiskt sjuk. Jag är alltså… galen?

Första gången jag fick höra att det inte syns på mig att jag mår psykiskt dåligt var jag 19 år. Det var sommar, jag hade på mig linne och människan tog tag i mina armar och studerade dom intensivt innan hon utbrast Du har ju inga ärr! Nej, varför skulle jag ha det?

Kanske tänker man på unga tjejer med kraftigt självskadebeteende när jag som kvinna säger att jag har psykiska besvär, psykiska sjukdomar. Jag tror många ser det som en självklarhet att man skadar sig själv om man är deprimerad eller har ångest. Men det är absolut inte en självklarhet, det finns många som inte känner behovet, det finns de som inte vågar, det finns de som tar till helt andra metoder.

På mitt arbete har jag fått höra flera gånger, av olika personer, att det inte syns eller märks att jag mår psykiskt dåligt. Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det inte märks. Jag fick min första ångest när jag var 6 år, min första depression när jag var 9 år. Att må psykiskt dåligt är inget nytt för mig, det är något jag levt med i över 20 år. Jag har även lärt mig att dölja det otroligt väl, att inta en annan ”personlighet” när jag är på platser där jag behöver interagera med andra människor. Jag nickar och ler, som alla andra.

När jag hyperfokuserar tror människor att jag är som vem som helst som är väldigt fokuserad. Att jag inte kan lyssna eller lägga andra saker på minnet under tiden märks inte, främst för att andra inte ber om någon form av bekräftelse på att jag hört det som sagts. Det beror såklart på att en som inte kan hyperfokusera inte vet om hur det är och kan då omöjligen veta konsekvenserna av det.

När jag klagar på att jag är trött antar människor att det beror på att jag sovit dåligt, eller kanske för lite, eller att jag blivit väckt av min dotter under natten. Det är, för vem som helst, vanliga orsaker att vara trött. Att min ADHD gör mig trött (då jag inte kan stänga av yttre intryck), att min ångest gör mig trött och att jag blir väldigt trött när jag är inne i en depression tänker nog inte så många på. Väldigt många vet den grundläggande informationen om de diagnoserna, men få känner till baksidan, följdproblemen.

Alla människor kan acceptera en fysisk sjukdom eller en fysisk skada. Man skulle aldrig säga till en diabetiker att diabetes är ett påhitt för att läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Ingen skulle säga till en person som kämpar mot cancer att Det går över om du tänker positivt. Man skulle absolut inte säga till en blind person att Det sitter bara i huvudet.

Tyvärr är det något som vi med psykisk ohälsa får höra ofta, för våra sjukdomar syns inte. Antagligen för att andra har för lite kunskap i kombination med att man blir expert på att dölja dom.

Skulle jag ta bort min psykiska ohälsa om jag kunde? Vill jag bli av med min galenskap? Både ja och nej. Att ha ångest är jobbigt. Att vara deprimerad är jobbigt. Att ha ADHD är jobbigt. Jag är inte mina sjukdomar, men de är en del av mig. De är en del av min personlighet och hade jag inte varit som jag är hade jag inte haft det liv jag har idag. Det livet är långt ifrån perfekt, men det finns delar i det här livet som jag aldrig skulle byta bort, någonsin.

1 thought on “Galenskap är osynligt

Kommentera