Hur gör man ingenting, eller bara en sak?

Det är en grej som återkommer i filmer och serier som jag tittar på. Det är att en av karaktärerna, för en stund, gör ingenting, eller bara en sak. Det kan vara att personen ligger på en soffa en stund och funderar, eller har hörlurar på sig för att lyssna på musik. Ibland sitter en människa, ensam i sin trädgård, i en obekväm stol, med ett glas vin och verkar bara ta in omgivningen, bara sitter där, sippar lite på drickat och verkar bara njuta av stunden.

Och jag blir så nyfiken på hur man gör. Hur gör man det där? Bara en sak åt gången, eller ingenting alls?

Jag blir rastlös, så otroligt snabbt. Min man brukar säga att jag är hopplös att titta på film med, för jag gör bara en massa annat. Jag sitter där i soffan, ja, och jag tittar lite sporadiskt på filmen, samtidigt som jag gör annat. Typ stickar, eller spelar spel på mobilen, eller kollar Facebook, eller tar fram laptopen och spelar datorspel. Vi får spola tillbaka ofta för jag missar roliga/viktiga händelser hela tiden.

Jag kan ibland tänka att jag skulle vilja sitta på balkongen med nått gott att dricka när det är en härlig kväll. De få gånger jag faktiskt gjort det har jag tröttnat efter 30 sekunder, gått in igen för att antingen hämta något att göra, eller göra något helt annat som inte involverar balkongen alls.

Kan det vara så att riktiga människor aldrig gör det där, ingenting eller bara en grej? Kan det vara så att det bara händer på film och TV? Så måste det nog vara.

Sticka

En paus för hjärnan

Jag vet inte hur det är att ta det lugnt eller slappna av. Jag vet hur man gör det rent fysiskt, vilar kroppen. Men psykiskt, hur gör man? Jag tycker att min hjärna alltid går på högvarv, i allt jag gör. Jag behöver inte ens göra något, den spinner på ändå.

Det finns vissa aktiviteter jag kan pyssla med, för att så gott jag kan, ge min hjärna en liten paus; pyssel. Jag håller på med handarbete så som sticka och virka, jag broderar, jag gör pärlplattor, jag gör smycken, jag ritar.

När jag pysslar med de grejerna, främst sticka eller virka, så blir det extremt svårt för mig att ta in det som händer i min omgivning. Jag kan inte ”koppla bort” yttre intryck men när jag måste fokusera rejält på något, exempelvis räkna maskor, lägga rätt antal pärlor, sy rätt antal stygn, då kan jag inte ta in omgivningen på samma sätt, det är lite som om det inte får plats.

Om jag är på ett café med en vän, så tar jag in allting som händer runt omkring och jag blir himla trött väldigt fort. Jag kan inte ignorera samtalet som sker vid bordet bredvid, jag kan inte sortera bort vad människan vid disken precis beställde. Jag lägger märke till allt och alla som händer där, och jag kan inte stänga av det.

Sitter jag på exakt samma café med en stickning istället för med en vän, då kan jag inte ta in det som händer runt omkring. Jag försvinner in i min egna lilla värld där allt består av att räkna till 5, typ.

Det blir en ganska skön och behaglig paus för mig. Tiden rinner iväg när jag ”kopplar bort” det som händer runt om. Flera timmar kan kännas som minuter.

Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom – tänk efter före!

Nu har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ca 1 år. Under den här tiden har har lärt mig mycket om mig själv, och fått upp ögonen för sånt som borde varit självklarheter, men som av någon anledning ändå inte var det.

I september 2016 påbörjade jag min rehabilitering för att komma tillbaka till arbetet. Det gick bra, i 2,5 månad. Sedan gick det åt fanders. Det hände grejer där jag inte hade någon möjlighet att påverka, men det orsakade stress och ångest och jag började må sämre.

I skrivande stund mår jag inte ett dugg bättre än när jag blev sjukskriven. Jag kan till och med påstå att jag mår sämre. Skillnaden mellan nu och 1 år sedan är att jag vet varför, och just därför ökar inte min ångest som den gjort tidigare.

Att bli utbränd är inget ovanligt, tyvärr. Få verkar veta vad det faktiskt innebär för den som drabbas, och vad det är som händer. Det kan förebyggas och är man uppmärksam på signalerna så kan man stoppa den som är på väg in i väggen innan hen kraschar.

För någon med ADHD, som jag själv, blir det lite mer problematiskt. Utmattningssyndrom och ADHD har i stort sett identiska symtom, men orsaken skiljer sig. En person med ADHD löper större risk att drabbas av utmattning och även om alla signalerna finns där så missas de lätt, just för att man har ADHD.

Jag kommer skriva mer om just utmattningssyndrom i kombination med ADHD i fler, kommande inlägg. Så håll ögonen öppna!

Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.