Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.
Fira

4 år 8 timmar och 28 minuter

Idag är det på dagen 4 år sedan jag drack alkohol senast. Närmare bestämt 2012-09-22 kl. 01:30. Jag tror att det bara är en alkoholist som minns datumet och eventuellt tiden de drack alkohol för sista gången.

Mycket har hänt sedan det sista glaset med grumlig, polsk, citronvodka som jag svepte mitt i natten för att kunna sova. Mycket har varit otroligt jobbig, mycket har såklart varit otroligt lätt och roligt också. Det är inte riktigt samma dagliga kamp som det var för bara några månader sedan.

I dagsläget inspireras jag av min egen alkoholism. Den får mig att reflektera över synen på alkohol, den ger mig idéer till hur jag skall kunna stötta och inspirera andra.

Mitt senaste påhitt är en önskan om att börja föreläsa om ämnet. Målgruppen består av företagsledning och de som har ett personalansvar på företag som arbetar inom web och IT. Jag hoppas att det kan leda någon vart, att något företag nappar på min idé och låter mig prata om den hårda faktan kring alkoholism, om mina egna erfarenheter samtidigt som jag ger konkreta förslag på områden där jag, som åskådare, ser att de kan förändra och kanske förbättra.

Samtidigt gör hela idén mig lite nervös. Bara genom att ställa frågan skyltar jag med mitt eget missbruk. Att dessutom göra det inom den bransch där jag själv är yrkesaktiv kan komma att bita mig i rumpan senare. För vem vill, ärligt talat, anställa en alkoholist?

Samtidigt skäms jag inte över mitt problem. Det är ett ämne som många inte kan nått om trots att det stått och bankat på dörren i flera år. Ingen skulle göra antagandet att jag är alkoholist. Som kvinna, mamma och fast anställd, så passar jag inte in i mallen för hur många tror att en alkoholist är och ser ut.

Min första tanke när jag vaknade idag var att jag har lyckats hålla mig nykter i 4 år, det måste firas. För många andra innefattar firandet att man tar fram skumpan, och det kanske jag också gör. Men det kommer i så fall vara en alkoholfri variant.

Jag kan rekommendera Richard Juhlin, nr 1979 på Systembolaget. Ett mousserande vitt med 0% i alkoholhalt som är gjord på Chardonnay. Den har ett rimligt pris och smakar gott.

Fest

Jag är festens stämningsdödare

Att dricka alkohol är sett som standard. De godkända anledningarna till att inte göra det verkar vara om man är gravid eller avhållsam pga religion. Alkoholism verkar vara något som människor inte alls reflekterar över.

Jag tror att människor har en bild av hur en alkoholist ser ut och är. Jag passar inte in i den mallen då jag varken ser ut som en alkoholist eller beter mig som en. Jag gissar att du tänker på en man, 50+, som är smutsig och saknar tänder, som är hemlös och hänger med ”a-lagarna” på specifika platser i den stad där du bor. Här i Göteborg är det bland annat Brunnsparken, Kortedala torg och en bänk vid en gammal kiosk i närheten av Liseberg.

Jag är varken man, 50+, smutsig eller hemlös. Jag saknar inte tänder och jag hänger inte med ”a-laget” på olika platser i stan. Jag är kvinna, strax över 30 med familj, ett hem och en fast anställning.

Det är väldigt sällan jag går på fest eller ens umgås med människor när de dricker alkohol. För mig är det helt enkelt för jobbigt. Men, när det väl händer, då är jag alltid festens stämningsdödare.

Jag blir i stort sett alltid erbjuden alkohol. Jag tackar alltid nej. Det är sällan folk nöjer sig med ett nej till svar på den frågan. De provar att erbjuda mig en annan alkoholhaltig dryck, när inte heller det funkar brukar de gå vidare till att erbjuda mig en dryck med lite mindre alkohol i. Det är där som jag tycker att det räcker, det är där jag tröttnar på att mitt Nej inte accepteras. Det är där jag säger Jag är alkoholist.

Reaktionen på de orden är i stort sett alltid likadan. Ett kort Jaha, sedan stirrar personen ner i marken/golvet och man känner hur obehaget sprider sig till människorna runtomkring.

Det händer ibland, men väldigt sällan, att jag möts av beundran när jag tackar nej. Det gör mig mest förvirrad. En gång var det en kvinna som sa till mig Jag tycker du är så himla cool som inte dricker, så cool vill jag också vara. Sedan tog hon ytterligare en klunk av sin öl. Jag tänker där att det är ju bara att låta bli. Om man inte har ett beroende eller liknande, så är det enkelt att låta bli. Alkohol är trots allt inget som kroppen faktiskt behöver. Det är till och med så att vi mår bättre fysiskt om vi inte dricker alkohol.

Jag tycker ofta det är synd att jag skall behöva döda stämningen på en fest eller vid annat socialt umgänge när jag tackar nej till alkohol. Det skulle vara bekvämare för mig, och andra, om människor kunde acceptera när någon säger Nej. Är det verkligen så svårt?

Problemet med att vara öppen

Jag får då och då frågan om det innebär några problem att vara så öppen som jag är. Skall jag vara ärlig så är det inte en dans på rosor. Jag skäms inte över mina psykiska besvär, jag är ärlig kring min alkoholism. Självklart kan det innebära problem för mig. Men problemen är så få om man väger dom med fördelarna.

Söker jag ett arbete använder jag en mailadress kopplad till denna domänen. Klart att företaget kommer besöka den domänen, den här bloggen, för att kolla vad jag är för typ. Man googlar på mitt namn (det finns inte så många, faktiskt ingen, i Sverige med mitt namn med samma stavning) och hittar all info om mig.

Jag har, på grund av min öppenhet, blivit bortvald i rekryteringsprocesser när jag sökt jobb. Med det är nog, för mig, det enda problemet.

Det positiva med att vara öppen är att jag inte längre behöver hålla koll på vem som vet vad. Det finns ingen risk att jag ”försäger mig” för alla vet samma sak. De som inte vet, har bara råkat hamna där för ämnet har aldrig kommit upp.

Kanske kan någon annan finna stöd, tröst och mod genom min öppenhet. Jag personligen hade uppskattat mer öppenhet från andra som har samma, eller liknande, problematik i livet som jag själv. Jag hade uppskattat bekräftelsen i att inte vara ensam. Jag hade uppskattat att ha ett mentalt stöd i min kamp.

Därför är jag öppen. Därför väger det positiva tyngre än det negativa.

Planen att nå 6cl

Sist jag drack starksprit var 22 september 2012 kl.01:30. Det var polsk vodka smaksatt med citron. Den var lätt grumlig. Det var ca 3cl. Sedan dess har jag vid 2 tillfällen smuttat på mörk öl. I övrigt har jag varit helt nykter. Det har, stundvis, varit riktigt jobbigt.

Alkohol för mig, det minskar min ångest, gör mig avtrubbad. Mitt liv blir för en liten stund lättare, mer hanterbart. Ibland blir mitt behov av alkohol såpass stort att jag måste ta till andra medel för att bli av med mitt sug. Nikotin fungerar ganska bra. Cigaretter bättre än snus.

Under ca två veckor så har jag planerat, ganska ingående, hur jag skall kunna få i mig sprit utan att Bult märker något förrän det är för sent.

Det hela skulle ske under en fredag eller lördag. Eftersom jag inte direkt har möjligheten att handla på systemet (främst för att ingen tid finns) så skulle jag få gå ut på krogen. Jag skulle inte kunna gå till mitt ”vanliga” ställe då jag har allt för många vänner som spenderar sin tid där. Dessutom vet  bartendern att jag är alkoholist.

Jag skulle säga till Bult att jag har ett behov av ensamtid. Jag är relativt sällan helt ensam så det skulle nog inte direkt ifrågasättas. Kanske skulle jag säga  att jag behöver komma ut från lägenheten, att jag behöver luft, att det vore kul att träffa de vänner som jag i vanliga fall bara träffar på krogen. Nu när jag inte har varit på krogen på tid och evigheter så saknar jag vissa människor väldigt mycket.

Det hela skulle behöva ske nånstans inne i centrum, eller i alla fall i närheten av centrum. Jag har en vän som arbetar som ordningsvakt på helgnätter och han arbetar främst på krogar i centrum. Han är med i min plan då jag är väldigt lättpåverkad och kanske skulle behöva hjälp med att komma hem. Jag skulle också behöva honom för att meddela Bult om mitt ”snedsteg”. Det skulle vara mycket enklare om någon annan sköter det samtalet än jag själv.

Jag skulle antagligen dra någon historia för min vän om hur dåligt jag mår, att jag behövde bedöva mig för en stund. Jag tror han skulle vara förstående och hjälpa mig på alla sätt han kan. Skyller jag på min ångest tror jag inte heller att Bult skulle bli riktigt lika arg och besviken på mig.

När jag har planerat det här, under två veckor tid, så inser jag en sak; Det är bara alkoholister som planerar såhär för att få i sig alkohol.

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.

Öppen som en bok

Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.

Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.

Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.

Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.