Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.

Mitt hjärta värker

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Ångest

Hur påverkar kronisk ångest livet?

Första gången jag kände av det som jag idag skulle kalla ångest var när jag var 6 år. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest, den har alltid varit där. För en person som inte lever med kronisk ångest tror jag att man lätt tänker att ångest helt enkelt är att man oroar sig för mycket.

Ångest är så mycket mer än oro.

För mig är ångest min övertygelse om att jag är en dålig människa. Jag är en dålig vän, en dålig partner, en dålig mamma, en dålig syster, en dålig dotter, en dålig kollega. Jag är dålig, jag duger inte, jag kan inget, jag är korkad, allt jag gör blir fel, allt jag gör är fel, jag är fel.

Det är inte dåligt självförtroende, eller en dålig självkänsla. Rent mentalt vet jag att de där sakerna inte stämmer. Jag vet att jag är en helt okej mamma, jag vet att jag är en ganska bra vän, jag vet att jag är en bra partner, jag vet att jag gör mycket rätt, jag vet att jag kan väldigt mycket saker. Jag vet det.

Men någon del av mig, en kombination av mitt sunda förnuft, logiskt tänkande, känslor och hjärnans kemi gör ändå min övertygelse om hur kass jag är verklig. Det är så. Varför kan jag inte förklara. Det är så.

För mig är ångesten hopplösheten som jag känner inför allting. Jag vet inte hur man gör, jag kommer välja fel, jag kommer göra fel, ingenting blir rätt, jag kommer säga fel, jag kommer inte hitta, jag kommer komma för sent, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer vara fel, jag är fel.

Igen så vet jag, mentalt, att det där inte stämmer. Men samtidigt så infinner sig den där hopplösheten inför allt jag tar mig för.

Jag har många gånger skrivit och sagt att jag har en liten röst i huvudet som skriker, säger eller viskar alla de där sakerna till mig. Så är det inte. Jag hör inga röster, det är inte någon som pratar med mig inne i hjärnan. Det är ingen röst, eller mina egna tankar, som övertygar mig om att det är så. Det bara är så.

Jag vill inte säga att ångesten styr mitt liv, men självklart påverkar den mina val. Den är en faktor i allt jag gör, i allt jag säger, i allt jag tycker, i allt jag tänker, i allt jag planerar.

Ångesten påverkar vilka människor jag tar kontakt med, vilka jag umgås med, vilka jobb jag sökt, vilka jobb jag accepterat, hur jag pratar om mig själv osv.

Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest.

Vassa taggar

Ångesten är min följeslagare

För ca 3 år sedan misstänkte en läkare att jag hade GAD, generaliserat ångest syndrom. Jag har nu inskrivet i min journal inom psykiatrin att jag har kronisk ångest. Ångesten följer med mig, i allt jag gör, hela tiden.

Ibland slår det mig att det inte är normalt, att det inte är standard. Jag mår dåligt över allting, hela tiden. Jag har dock ingen aning om hur jag skall förklara för någon, som inte lever med det, hur det känns.

Min ångest är som en konstant oro. Det är en röst bara jag kan höra som berättar för mig om allting som kan gå fel i allt jag gör. Det är en känsla i magen av obehag, som om jag ätit något dåligt. Om den är stark känns den som illamående, jag kan bli yr och få känslan att jag behöver kräkas. Det är svettiga händer, darrande röst, bultande hjärta. Det känns som hjärtklappning, men istället för hjärtat som rusar för fort är det själen som stampar på stället.

Det är inte bara de där självklara sakerna som känns jobbiga; nervositeten inför resultatet från tentan, rädslan inför beskedet från läkaren efter en cellprovtagning eller oron för att göra bort sig vid en muntlig redovisning.

För mig känns allt jobbigt. Som när jag stämde träff med en reporter men inte visste exakt vad han skulle fråga mig, när jag skulle träffa andra gravida kvinnor för att skapa en mamma-grupp och inte visste hur de såg ut, när jag stämde träff med en helt ny bekantskap på ett café och inte visste om jag skulle vänta på henne i entrén eller sätta mig vid ett bord.

Det här är saker som kan oroa mig, som ger mig en klump i magen, en känsla av obehag, svettiga handflator och en liten röst som viskar till mig att jag inte kommer kunna svaret på en enda fråga, missa totalt vilka kvinnor det är som är gravida, välja fel plats att vänta på. Det förföljer mig, hela tiden. En ständig oro och stress över att misslyckas och göra fel.

Jag är dock inte rädd för att göra fel eller för att misslyckas, det är så vi lär oss, det som händer händer och i de flesta fall får man en andra chans. Problemet är att jag inte bara ser ett eventuellt misslyckande, jag ser en hel rad med scenarion där jag misslyckas så totalt att jag inte ens får en första chans.

Lycka

Är jag värd ett bra liv?

För ca 4 år sedan satt jag i ett rum tillsammans med en terapeut. Vi pratade om det som jag valt att kalla ”mina intimitetsproblem”. Jag borde väl egentligen inte säga att jag har problem, det är bara följder och konsekvenser efter att ha blivit våldtagen. Vi pratade om hur jag tänker i sociala situationer med män. Vi pratade om vad som händer inom mig när det förekommer fysisk kontakt med män. Vi pratade om att jag ”låter saker hända”, att jag blir mentalt paralyserad vid fel beröring eller fel ordval från en man. Han ställde en fråga till mig, som jag inte kan släppa. Den har liksom etsat sig fast i mig.

Annica, är du värd ett bra liv?

På ren reflex sa jag att självklart är jag det. Det är klart att jag är värd ett bra liv. Att jag har rätten att säga ifrån när någon gör fel mot mig. Att jag inte behöver göra saker eller gå med på något för att göra någon annan nöjd. Men…

Så kom ursäkterna, alla orden som rättfärdigade att jag inte alls är värd ett bra liv. Alla förklaringar till varför andra går före, andra är viktigare.

Han spände blicken i mig sa med självklarhet Du är värd ett bra liv.

Jag återkommer ofta till den frågan; är jag värd ett bra liv?

Intellektuellt vet jag såklart att jag är det, men själen är inte så säker. Jag försöker ändå tänka på att jag är värd ett bra liv, att jag skall respektera mig själv och göra det som kan leda till att jag lever ett bra liv.

En av de sakerna är att lyssna på själen när jag har ångest. Ofta får jag liksom en magkänsla när jag har ångest. Det kan vara att jag inte orkar gå till jobbet, eller att jag inte klarar den där sociala tillställningen som är planerad. Ofta brukar jag börja förhandla med mig själv.

Jobbet är ju bara 2 timmar, jag kan härda ut de 2 timmarna. Jag kan gå på festen, jag kan ju åka hem om det blir jobbigt.

Ofta resulterar det i att ångesten blir värre, att jag orkar ännu mindre. Jag har märkt att om jag lyssnar på den där magkänslan, stannar hemma från jobbet, skippar festen, då blir ångesten bättre snabbare. Istället för att vara hemma från jobbet 3 dagar pga ångest kanske det bara blir 1 dag. Istället för att en hel helg blir förstörd så kanske den där festen blir den enda planerade aktiviteten som jag inte klarar.

Jag är värd ett bra liv, men för att livet skall kunna vara bra måste jag respektera mig själv och mina begränsningar.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.