smoke

Jag föredrar att kvävas

När jag var 18 år satte jag mat i halsen och höll på att kvävas. I efterhand är det något som jag och min familj skämtat om. Annica kan inte äta våfflor utan övervakning. För det var en våffla som satte sig i halsen, som gjorde att jag inte kunde andas.

Jag bodde hemma, jag satt vid en av familjens datorer och käkade våfflor. Det var våffeldagen men jag hade missat middagen. Mamma hade lagt undan några våfflor till mig. Jag delade inte maten ordentligt, slevade i mig mycket på en gång. Våfflor som har fått stå i kylen en stund är lite sega. En stor bit lyckades jag inte riktigt tugga sönder, men det märkte jag inte förrän jag svalde. Jag skulle bara svälja en liten bit av det jag hade i munnen, istället följde allt med. Det satte sig i halsen, för att kunna andas fortsatte jag att försöka svälja den stora klumpen. Det gjorde det såklart värre. Jag fick panik.

Mina föräldrar och min äldre syster satt i samma rum och tittade på TV. Jag sprang bort till TV-soffan och dunkade pappa på axeln och försökte förmedla att jag inte fick någon luft. Min syster började gråta och skrek att jag inte kunde andas. Min mamma började skrika till pappa att han skulle göra Heimlich-manövern. Mamma försökte göra Heimlich-manövern på mig men hon var helt enkelt inte stark nog. Min pappa tog över och efter något som kändes som en evighet kom maten upp och jag kunde andas.

Jag hade ont i revbenen i flera dagar efteråt.

På grund av kontakten med Trygg-Hansa, där depressionen från 2005 har kommit på tal, har jag börjat tänka på den händelsen och på den känslan.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg berodde den där depressionen på svåra trauman, främst psykisk misshandel och upprepade våldtäkter.

I mitt huvud har jag försökt få någon som inte varit i samma sits att förstå hur det är att komma ut på andra sidan vid liv. Men jag kan inte det. Jag vet inte hur jag skall få någon att förstå det.

Hur skall jag få någon att förstå att ett samtal om dessa händelser gör att jag blir nedstämd i flera dagar, påminnelsen om vad som hände då gör fortfarande ont? Det river kanske inte upp såren, men det blottar helt klart ärren.

Hur skall jag få någon att förstå att när jag tror mig se honom, höra honom eller känna doften av honom, så får jag panik? Det känns som om kroppen inte funkar, hjärtat rusar iväg, svetten bryter ut och jag tappar kontrollen.

Hur skall jag få någon att förstå hur det är att vara såpass livrädd för någon, att man anpassar hela sitt liv för att undvika den personen? Jag har i 14 år aktivt undvikit vissa platser, aktiviteter och personer, för att inte riskera att faktiskt träffa honom.

Jag höll på att kvävas när jag var 18 år. Det kändes som en evighet när jag inte kunde andas. Jag skulle hellre uppleva den evigheten än den känslan som uppstår när jag tror att han är nära.

depression

På grund av våldtäkt får jag ingen ersättning för utmattningssyndrom

Sedan april har jag tvistat med Trygg-Hansa. Just nu vet jag inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

När jag var 6 år gammal dog min farfar. Jag älskade min farfar och han är fortfarande den bästa människa jag någonsin träffat. Trots att hon dog när jag var såpass liten har jag otroligt många minnen. Jag har svårt att minnas hur han såg ut, men jag minns hans röst, hur han luktade, hans mjuka öronsnibbar och att han lät mig ta in en lammunge i köket. Man säger att barn inte förstår det här med döden, att det är för abstrakt. Men jag förstod vad det innebar att min farfar dog, och det fick mig att må otroligt dåligt.

Efter det rullade livet på, det liksom hände, med allt vad det innebär. Jag var mobbad i skolan under högstadiet, något som orsakade depression med självmordstankar. I gymnasiet vände jag helt och slutade vara ledsen över tiden som mobbad och blev förbannad istället.

När jag var 17 år träffade jag en kille och blev kär, vi blev ihop. Under de 1 år och 9 månader som vi var tillsammans hände mycket. Han dödshotade mig, han våldtog mig fler gånger än jag räknade, en av gångerna ledde till en graviditet och jag gjorde abort. Under samma period försökte min närmsta vän ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

Livet var jobbigt och hektiskt och jag bet ihop allt jag bara kunde för att upprätthålla en fin fasad. Min pojkvän våldtog mig, och jag skämdes för det. Jag gjorde abort, och jag skämdes för det.

På grund av aborten hittades en klump i min mage. Stor som huvudet på ett nyfött barn, så står det i min journal. Flera läkare försökte förbereda mig, med sina finaste ord, att jag med stor sannolikhet hade cancer. Under sommaren när jag var 18 år väntade jag i 1 månad på provsvaren efter operationen. Den månaden var olidlig! Det var inte cancer. Trots att att jag idag är 33 år rekommenderas jag att fortsätta göra årliga kontroller. För om det kommer en nästa gång har jag troligtvis inte lika mycket tur.

När jag var 19 år tog relationen med den där killen slut. Fast inte riktigt. Han förföljde mig under ett par månader. Jag bokstavligen talat gömde mig, under en tid visste inte ens mina föräldrar var jag höll hus. Mamma bad mig även att ringa polisen.

Allt det här sammantaget gör att man till slut tappar fattningen, man orkar inte längre. När jag var 21 år kom depressionen och grep tag i mig och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vid 2 tillfällen pratade jag med en läkare och jag fick ”lyckopiller”.

På grund av den där depressionen, som orsakades av väldigt jobbiga händelser i mitt liv, blir jag nu nekad ersättning för Utmattningssyndrom från mitt försäkringsbolag. De anser att den där depressionen jag hade när jag var 21 år var symtom på den sjukdom som drabbade mig när jag hade fyllt 32 år.

Jag utsattes för sexuella övergrepp, psykisk misshandel och genomgick en stor operation på grund av en 1 kg tung klump i magen som nog var cancer. Nämn en enda person som skulle kunna komma ut på andra sidan utan att vara påverkad psykiskt!?

Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

Mikrofon

Lyssna på min berättelse

För en tid sedan så hade jag besök av en himla trevlig kvinna. Vi möttes upp i centrala Göteborg för en fika och lite snack innan vi åkte hem till mig för att spela in en podd!

Jag har skrivit lite tidigare om att jag eventuellt skulle vara med i Våldtäktspodden, och nu har det hänt. Avsnitt 3 har kommit ut och där har ni mig, som berättar öppet om vad jag varit med om.

Jag pratar om de sexuella övergrepp jag varit med om, hur jag har hanterat det, hur jag har mått och hur jag mår idag.

Avsnittet är drygt 1 timme långt och finns på både iTunes och SoundCloud! Jag tycker absolut att du skall lyssna, om du känner att du klarar ämnet. Kanske kan min erfarenhet ge dig hjälp eller stöd om du själv blivit utsatt.

Klicka här för att lyssna via iTunes.
Klicka här för att lyssna via SoundCloud.

Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.

Mitt hjärta värker

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Ångest

Hur påverkar kronisk ångest livet?

Första gången jag kände av det som jag idag skulle kalla ångest var när jag var 6 år. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest, den har alltid varit där. För en person som inte lever med kronisk ångest tror jag att man lätt tänker att ångest helt enkelt är att man oroar sig för mycket.

Ångest är så mycket mer än oro.

För mig är ångest min övertygelse om att jag är en dålig människa. Jag är en dålig vän, en dålig partner, en dålig mamma, en dålig syster, en dålig dotter, en dålig kollega. Jag är dålig, jag duger inte, jag kan inget, jag är korkad, allt jag gör blir fel, allt jag gör är fel, jag är fel.

Det är inte dåligt självförtroende, eller en dålig självkänsla. Rent mentalt vet jag att de där sakerna inte stämmer. Jag vet att jag är en helt okej mamma, jag vet att jag är en ganska bra vän, jag vet att jag är en bra partner, jag vet att jag gör mycket rätt, jag vet att jag kan väldigt mycket saker. Jag vet det.

Men någon del av mig, en kombination av mitt sunda förnuft, logiskt tänkande, känslor och hjärnans kemi gör ändå min övertygelse om hur kass jag är verklig. Det är så. Varför kan jag inte förklara. Det är så.

För mig är ångesten hopplösheten som jag känner inför allting. Jag vet inte hur man gör, jag kommer välja fel, jag kommer göra fel, ingenting blir rätt, jag kommer säga fel, jag kommer inte hitta, jag kommer komma för sent, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer vara fel, jag är fel.

Igen så vet jag, mentalt, att det där inte stämmer. Men samtidigt så infinner sig den där hopplösheten inför allt jag tar mig för.

Jag har många gånger skrivit och sagt att jag har en liten röst i huvudet som skriker, säger eller viskar alla de där sakerna till mig. Så är det inte. Jag hör inga röster, det är inte någon som pratar med mig inne i hjärnan. Det är ingen röst, eller mina egna tankar, som övertygar mig om att det är så. Det bara är så.

Jag vill inte säga att ångesten styr mitt liv, men självklart påverkar den mina val. Den är en faktor i allt jag gör, i allt jag säger, i allt jag tycker, i allt jag tänker, i allt jag planerar.

Ångesten påverkar vilka människor jag tar kontakt med, vilka jag umgås med, vilka jobb jag sökt, vilka jobb jag accepterat, hur jag pratar om mig själv osv.

Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest.