Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.

Mitt hjärta värker

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Ångest

Hur påverkar kronisk ångest livet?

Första gången jag kände av det som jag idag skulle kalla ångest var när jag var 6 år. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest, den har alltid varit där. För en person som inte lever med kronisk ångest tror jag att man lätt tänker att ångest helt enkelt är att man oroar sig för mycket.

Ångest är så mycket mer än oro.

För mig är ångest min övertygelse om att jag är en dålig människa. Jag är en dålig vän, en dålig partner, en dålig mamma, en dålig syster, en dålig dotter, en dålig kollega. Jag är dålig, jag duger inte, jag kan inget, jag är korkad, allt jag gör blir fel, allt jag gör är fel, jag är fel.

Det är inte dåligt självförtroende, eller en dålig självkänsla. Rent mentalt vet jag att de där sakerna inte stämmer. Jag vet att jag är en helt okej mamma, jag vet att jag är en ganska bra vän, jag vet att jag är en bra partner, jag vet att jag gör mycket rätt, jag vet att jag kan väldigt mycket saker. Jag vet det.

Men någon del av mig, en kombination av mitt sunda förnuft, logiskt tänkande, känslor och hjärnans kemi gör ändå min övertygelse om hur kass jag är verklig. Det är så. Varför kan jag inte förklara. Det är så.

För mig är ångesten hopplösheten som jag känner inför allting. Jag vet inte hur man gör, jag kommer välja fel, jag kommer göra fel, ingenting blir rätt, jag kommer säga fel, jag kommer inte hitta, jag kommer komma för sent, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer vara fel, jag är fel.

Igen så vet jag, mentalt, att det där inte stämmer. Men samtidigt så infinner sig den där hopplösheten inför allt jag tar mig för.

Jag har många gånger skrivit och sagt att jag har en liten röst i huvudet som skriker, säger eller viskar alla de där sakerna till mig. Så är det inte. Jag hör inga röster, det är inte någon som pratar med mig inne i hjärnan. Det är ingen röst, eller mina egna tankar, som övertygar mig om att det är så. Det bara är så.

Jag vill inte säga att ångesten styr mitt liv, men självklart påverkar den mina val. Den är en faktor i allt jag gör, i allt jag säger, i allt jag tycker, i allt jag tänker, i allt jag planerar.

Ångesten påverkar vilka människor jag tar kontakt med, vilka jag umgås med, vilka jobb jag sökt, vilka jobb jag accepterat, hur jag pratar om mig själv osv.

Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest.