Vassa taggar

Ångesten är min följeslagare

För ca 3 år sedan misstänkte en läkare att jag hade GAD, generaliserat ångest syndrom. Jag har nu inskrivet i min journal inom psykiatrin att jag har kronisk ångest. Ångesten följer med mig, i allt jag gör, hela tiden.

Ibland slår det mig att det inte är normalt, att det inte är standard. Jag mår dåligt över allting, hela tiden. Jag har dock ingen aning om hur jag skall förklara för någon, som inte lever med det, hur det känns.

Min ångest är som en konstant oro. Det är en röst bara jag kan höra som berättar för mig om allting som kan gå fel i allt jag gör. Det är en känsla i magen av obehag, som om jag ätit något dåligt. Om den är stark känns den som illamående, jag kan bli yr och få känslan att jag behöver kräkas. Det är svettiga händer, darrande röst, bultande hjärta. Det känns som hjärtklappning, men istället för hjärtat som rusar för fort är det själen som stampar på stället.

Det är inte bara de där självklara sakerna som känns jobbiga; nervositeten inför resultatet från tentan, rädslan inför beskedet från läkaren efter en cellprovtagning eller oron för att göra bort sig vid en muntlig redovisning.

För mig känns allt jobbigt. Som när jag stämde träff med en reporter men inte visste exakt vad han skulle fråga mig, när jag skulle träffa andra gravida kvinnor för att skapa en mamma-grupp och inte visste hur de såg ut, när jag stämde träff med en helt ny bekantskap på ett café och inte visste om jag skulle vänta på henne i entrén eller sätta mig vid ett bord.

Det här är saker som kan oroa mig, som ger mig en klump i magen, en känsla av obehag, svettiga handflator och en liten röst som viskar till mig att jag inte kommer kunna svaret på en enda fråga, missa totalt vilka kvinnor det är som är gravida, välja fel plats att vänta på. Det förföljer mig, hela tiden. En ständig oro och stress över att misslyckas och göra fel.

Jag är dock inte rädd för att göra fel eller för att misslyckas, det är så vi lär oss, det som händer händer och i de flesta fall får man en andra chans. Problemet är att jag inte bara ser ett eventuellt misslyckande, jag ser en hel rad med scenarion där jag misslyckas så totalt att jag inte ens får en första chans.

Lycka

Är jag värd ett bra liv?

För ca 4 år sedan satt jag i ett rum tillsammans med en terapeut. Vi pratade om det som jag valt att kalla ”mina intimitetsproblem”. Jag borde väl egentligen inte säga att jag har problem, det är bara följder och konsekvenser efter att ha blivit våldtagen. Vi pratade om hur jag tänker i sociala situationer med män. Vi pratade om vad som händer inom mig när det förekommer fysisk kontakt med män. Vi pratade om att jag ”låter saker hända”, att jag blir mentalt paralyserad vid fel beröring eller fel ordval från en man. Han ställde en fråga till mig, som jag inte kan släppa. Den har liksom etsat sig fast i mig.

Annica, är du värd ett bra liv?

På ren reflex sa jag att självklart är jag det. Det är klart att jag är värd ett bra liv. Att jag har rätten att säga ifrån när någon gör fel mot mig. Att jag inte behöver göra saker eller gå med på något för att göra någon annan nöjd. Men…

Så kom ursäkterna, alla orden som rättfärdigade att jag inte alls är värd ett bra liv. Alla förklaringar till varför andra går före, andra är viktigare.

Han spände blicken i mig sa med självklarhet Du är värd ett bra liv.

Jag återkommer ofta till den frågan; är jag värd ett bra liv?

Intellektuellt vet jag såklart att jag är det, men själen är inte så säker. Jag försöker ändå tänka på att jag är värd ett bra liv, att jag skall respektera mig själv och göra det som kan leda till att jag lever ett bra liv.

En av de sakerna är att lyssna på själen när jag har ångest. Ofta får jag liksom en magkänsla när jag har ångest. Det kan vara att jag inte orkar gå till jobbet, eller att jag inte klarar den där sociala tillställningen som är planerad. Ofta brukar jag börja förhandla med mig själv.

Jobbet är ju bara 2 timmar, jag kan härda ut de 2 timmarna. Jag kan gå på festen, jag kan ju åka hem om det blir jobbigt.

Ofta resulterar det i att ångesten blir värre, att jag orkar ännu mindre. Jag har märkt att om jag lyssnar på den där magkänslan, stannar hemma från jobbet, skippar festen, då blir ångesten bättre snabbare. Istället för att vara hemma från jobbet 3 dagar pga ångest kanske det bara blir 1 dag. Istället för att en hel helg blir förstörd så kanske den där festen blir den enda planerade aktiviteten som jag inte klarar.

Jag är värd ett bra liv, men för att livet skall kunna vara bra måste jag respektera mig själv och mina begränsningar.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Ofrivillig isolering

Jag är en ganska isolerad person. Det märks extra tydligt nu under min sjukskrivning när jag inte träffar mina kollegor varje dag. Det är inte det att jag är osocial, jag är väldigt social, umgås gärna med människor. Men senaste året har jag liksom inte riktigt orkat. Sedan några månader tillbaka är det väldigt få människor jag ens har någon kontakt med.

Det kommer över mig ibland, som Bergmans demoner, känslan att jag är ensam. Jag är absolut inte ensam, jag har en fantastisk man, en underbar dotter, mina kärleksfulla föräldrar och syskon. Jag har min familj. Men ganska ofta känns det som om det liksom tar slut där.

De flesta av de jag tidigare umgåtts med är folk som umgås på puben, en klubb eller i en park över några flaskor vin och ett antal burkar öl. Det är ett fåtal av mina vänner, som jag träffat under andra förhållanden. Jag kan inte umgås med folk under de förhållandena längre, jag mår för dåligt av det. För jag är alkoholist.

Under det senaste året har jag knappt träffat någon. Tar man bort familj och kollegor så har jag aktivt umgåtts med totalt 5 personer vid 9 olika tillfällen.

Jag har vänner där tid inte spelar någon roll alls, där det kan gå ett par år men när vi ses är det som om inget hänt, som om det var igår. Vi kan spendera timmar tillsammans över oändligt antal koppar med te pratandes om då, nu och sen.

Sedan finns det de som liksom inte hör av sig. Där all kontakt sker på mitt initiativ, för att jag vill. De är de vänskaper som tenderar rinna ut i sanden. Senaste 2-3 månaderna har jag knappt orkar kontakta någon. Redan i grund är jag dålig på att höra av mig; jag tycker telefonsamtal är obehagliga och jag vill liksom inte störa. Jag skickar ett meddelande på Facebook och får jag inget svar låter jag det vara där.

Men det är i sånna lägen, som jag är i nu, där jag inte orkar ta kontakt med någon, som jag verkligen märker hur få det är som faktiskt tar kontakt med mig. Det får mig att känna mig så otroligt ensam. Det är som om det bekräftar en av mina största rädslor; att bli bortglömd.

Matbutik

Med miniräknaren i högsta hugg

Idag var jag och handlade. Toalettpappret var slut, vi behövde tvättmedel, bröd och ost. Jag brukade älska att handla, nu hatar jag det. Jag har alltid dåligt med pengar. Det är nästan så att jag måste gå med miniräknaren i affären.

Man blir inte direkt förmögen som heltidssjukskriven. Det är dessutom jag som försörjer min man och min dotter som bor hos mig varannan vecka.

Efter skatt får jag ut ungefär 15.000 kr. Min hyra ligger på 8.000 kr. Redan där får man en aning om att ekonomin är stram, att det inte riktigt går ihop. Hur klarar sig en hel familj på de pengarna? Sanningen är att det gör vi inte.

Jag och min man kan inte direkt unna oss något. Vi kan inte gå på bio, bara en sån sak som att gå på café är för dyrt. Ingen av oss har köpt nya kläder på ca 3 år, bortsett från bröllopet för ca 1 år sedan (då såg vår ekonomi annorlunda ut).

Jag använder självscanning så ofta jag kan på Ica MAXI och på den Willy:s butik som ligger nära mig, då ser jag direkt vad slutsumman blir, vilket jag gillar. Det är vanligt att jag får plocka bort saker som jag egentligen behöver, för att ha råd.

Min ekonomi, vår ekonomi, gör mig stressad, ger mig ångest, den ger mig ont i magen, gör att jag får svårt att sova, gör mig oroad.

Förberedelser inför läkarbesök

Förberedelser inför läkarbesök

Om några dagar skall jag träffa min läkare inom psykiatrin. Vi skall ha ett uppföljande samtal gällande min sjukskrivning och min medicinering. Inför den typen av läkarbesök behöver jag göra en del förberedelser, fler än vid andra läkarbesök.

Idag börjar mitt funderande, vad är det jag skall ta upp med min läkare? Varje sak jag kommer på som jag vill fråga henne, eller som jag behöver berätta för henne, måste jag skriva ner. Skriver jag inte ner det på något vis kommer det försvinna och jag kommer helt enkelt inte minnas det när jag väl är på hennes kontor. Det kan handla om bieffekter av mediciner, problem jag märker av, positiva upplevelser kring medicinen och liknande saker. Egentligen allting som jag tror att hon behöver veta och saker jag själv vill veta av henne.

Det klurigaste med den typen av förberedelser är att jag behöver börja ett par dar innan själva läkarbesöket och att jag faktiskt måste komma ihåg att skriva ner de grejer jag kommer på att jag vill ta upp. Sedan skall jag dessutom komma ihåg, när jag är på besöket, att faktiskt ha med mig mina anteckningar och ta upp det med min läkare.

Jag kan bli ganska överväldigad vid ett läkarbesök inom psykiatrin så att mina egna tankar, frågor och funderingar glöms bort. Det händer speciellt om besöket på något vis blir jobbigt eller om det blir bättre än jag hade tänkt mig. Lycka och sorg är känslor som liksom städar ut allt annat i hjärnan och tar upp all plats, känslan är det enda jag kan fokusera på för stunden.

På grund av känslor behöver jag, för min egen skull, göra lite mentala förberedelser också. För att inte bli helt förstörd eller för överlycklig vid läkarbesöket vill jag gärna tänka ut både värsta och bästa scenariot över vad som kommer hända när jag är där. Det skulle kunna vara saker som att jag blir nekad terapi, eller att jag får terapi mycket tidigare än beräknat.

Jag kan inte minnas en enda gång då mina värsta/bästa scenarion någonsin har hänt, men jag tycker om att vara mentalt förberedd. Det brukar landa nånstans mitt emellan och jag kan känna, efter besöket, att alla förberedelser var onödiga.

Jag tycker om att vara förberedd, inte bara när det gäller läkarbesök. Antagligen har det med min ångest att göra. Förberedelser inför planerade händelser minskar helt enkelt min ångest.

Förbereder du dig inför läkarbesök på något vis? Kommentera gärna!

Telefonsamtal med iPhone smartphone

Telefonsamtal, ett ångestmoment

Jag hade ett telefonsamtal med en person som jag inte känner, som jag inte har träffat och egentligen inte vet något om. Vi hade planerat in lägenhetvisningar då vi eventuellt skulle byta lägenhet med varandra. Men då jag och min partner tänkt om behövde jag ringa henne och avboka då vi inte längre var intresserade av hennes lägenhet. Under samtalet fick jag en ångestreaktion som jag inte varit med om innan.

Jag har, sedan övre tonåren, tyckt att det är jobbigt att ringa till människor. Jag har arbetat som telefonförsäljar och jag har arbetat med att ge support via telefon. Med tid har jobb-relaterade blivit lättare och idag har jag inte problem med det alls. Har jag ett specifikt ärende kan jag även ringa till diverse myndigheter och vårdenheter utan problem.

Mitt problem med telefonsamtal inträffar när jag, som privatperson, ringer till en annan privatperson. Min reaktion är olika beroende på om jag känner personen eller inte. De jag kan ringa till utan att det är jobbigt är min familj; föräldrar, syskon och partner.

Ringer jag en vän, även om jag har ett specifikt ärende, så tycker jag det är väldigt jobbigt, obehagligt. Jag får känslan att jag helt enkelt vill avsluta samtalet så fort jag avklarat ärendet. Om vännen jag ringt fortsätter samtalet med lite ”smalltalk” så blir jag obekväm och försöker, så for jag får tillfälle, avsluta samtalet.

Ringer jag en människa jag inte känner så kan jag känna mig lite illamående. Kan jag SMSa istället för att ringa så gör jag det.

Ringer jag vän eller okänd person så knallar jag omkring i min lägenhet (om jag är hemma när jag ringer). Pratar jag med familj så brukar jag ligga i sängen.

Gåshud

Det telefonsamtal jag hade med den okända kvinnan för att avboka visningarna var dock lite annorlunda. Utöver illamåendet och att jag knallade runt i rummet så började jag även rysa i hela kroppen.

Att få lite gåshud kan jag ibland tycka är lite mysigt, men att få det över hela kroppen i flera minuter är, för mig, väldigt jobbigt. Det tog en bra stund efter att vi avslutat telefonsamtalet som det gick över. Det kändes nästan som att jag hade en svag feberfrossa.

Obehagskänslor inför och under telefonsamtal får jag oavsett varför jag behöver prata med personen. Det kan vara ett lättsamt samtal, ett jobbigt samtal, ett allvarligt samtal. Den fysiska och psykiska känslan är av obehag och mer eller mindre ångest, oavsett samtalsämne.

Det känns dock väldigt bra att jag inte har detta bekymmer när det gäller telefonsamtal i jobbet eller när jag behöver boka läkartid eller liknande. Då går det bra, kanske för att de samtalen oftast är korta och koncisa.

Är det någon annan som upplever liknande problem när det kommer till telefonsamtal? Kommentera gärna!