Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Ofrivillig isolering

Jag är en ganska isolerad person. Det märks extra tydligt nu under min sjukskrivning när jag inte träffar mina kollegor varje dag. Det är inte det att jag är osocial, jag är väldigt social, umgås gärna med människor. Men senaste året har jag liksom inte riktigt orkat. Sedan några månader tillbaka är det väldigt få människor jag ens har någon kontakt med.

Det kommer över mig ibland, som Bergmans demoner, känslan att jag är ensam. Jag är absolut inte ensam, jag har en fantastisk man, en underbar dotter, mina kärleksfulla föräldrar och syskon. Jag har min familj. Men ganska ofta känns det som om det liksom tar slut där.

De flesta av de jag tidigare umgåtts med är folk som umgås på puben, en klubb eller i en park över några flaskor vin och ett antal burkar öl. Det är ett fåtal av mina vänner, som jag träffat under andra förhållanden. Jag kan inte umgås med folk under de förhållandena längre, jag mår för dåligt av det. För jag är alkoholist.

Under det senaste året har jag knappt träffat någon. Tar man bort familj och kollegor så har jag aktivt umgåtts med totalt 5 personer vid 9 olika tillfällen.

Jag har vänner där tid inte spelar någon roll alls, där det kan gå ett par år men när vi ses är det som om inget hänt, som om det var igår. Vi kan spendera timmar tillsammans över oändligt antal koppar med te pratandes om då, nu och sen.

Sedan finns det de som liksom inte hör av sig. Där all kontakt sker på mitt initiativ, för att jag vill. De är de vänskaper som tenderar rinna ut i sanden. Senaste 2-3 månaderna har jag knappt orkar kontakta någon. Redan i grund är jag dålig på att höra av mig; jag tycker telefonsamtal är obehagliga och jag vill liksom inte störa. Jag skickar ett meddelande på Facebook och får jag inget svar låter jag det vara där.

Men det är i sånna lägen, som jag är i nu, där jag inte orkar ta kontakt med någon, som jag verkligen märker hur få det är som faktiskt tar kontakt med mig. Det får mig att känna mig så otroligt ensam. Det är som om det bekräftar en av mina största rädslor; att bli bortglömd.

Matbutik

Med miniräknaren i högsta hugg

Idag var jag och handlade. Toalettpappret var slut, vi behövde tvättmedel, bröd och ost. Jag brukade älska att handla, nu hatar jag det. Jag har alltid dåligt med pengar. Det är nästan så att jag måste gå med miniräknaren i affären.

Man blir inte direkt förmögen som heltidssjukskriven. Det är dessutom jag som försörjer min man och min dotter som bor hos mig varannan vecka.

Efter skatt får jag ut ungefär 15.000 kr. Min hyra ligger på 8.000 kr. Redan där får man en aning om att ekonomin är stram, att det inte riktigt går ihop. Hur klarar sig en hel familj på de pengarna? Sanningen är att det gör vi inte.

Jag och min man kan inte direkt unna oss något. Vi kan inte gå på bio, bara en sån sak som att gå på café är för dyrt. Ingen av oss har köpt nya kläder på ca 3 år, bortsett från bröllopet för ca 1 år sedan (då såg vår ekonomi annorlunda ut).

Jag använder självscanning så ofta jag kan på Ica MAXI och på den Willy:s butik som ligger nära mig, då ser jag direkt vad slutsumman blir, vilket jag gillar. Det är vanligt att jag får plocka bort saker som jag egentligen behöver, för att ha råd.

Min ekonomi, vår ekonomi, gör mig stressad, ger mig ångest, den ger mig ont i magen, gör att jag får svårt att sova, gör mig oroad.

Förberedelser inför läkarbesök

Förberedelser inför läkarbesök

Om några dagar skall jag träffa min läkare inom psykiatrin. Vi skall ha ett uppföljande samtal gällande min sjukskrivning och min medicinering. Inför den typen av läkarbesök behöver jag göra en del förberedelser, fler än vid andra läkarbesök.

Idag börjar mitt funderande, vad är det jag skall ta upp med min läkare? Varje sak jag kommer på som jag vill fråga henne, eller som jag behöver berätta för henne, måste jag skriva ner. Skriver jag inte ner det på något vis kommer det försvinna och jag kommer helt enkelt inte minnas det när jag väl är på hennes kontor. Det kan handla om bieffekter av mediciner, problem jag märker av, positiva upplevelser kring medicinen och liknande saker. Egentligen allting som jag tror att hon behöver veta och saker jag själv vill veta av henne.

Det klurigaste med den typen av förberedelser är att jag behöver börja ett par dar innan själva läkarbesöket och att jag faktiskt måste komma ihåg att skriva ner de grejer jag kommer på att jag vill ta upp. Sedan skall jag dessutom komma ihåg, när jag är på besöket, att faktiskt ha med mig mina anteckningar och ta upp det med min läkare.

Jag kan bli ganska överväldigad vid ett läkarbesök inom psykiatrin så att mina egna tankar, frågor och funderingar glöms bort. Det händer speciellt om besöket på något vis blir jobbigt eller om det blir bättre än jag hade tänkt mig. Lycka och sorg är känslor som liksom städar ut allt annat i hjärnan och tar upp all plats, känslan är det enda jag kan fokusera på för stunden.

På grund av känslor behöver jag, för min egen skull, göra lite mentala förberedelser också. För att inte bli helt förstörd eller för överlycklig vid läkarbesöket vill jag gärna tänka ut både värsta och bästa scenariot över vad som kommer hända när jag är där. Det skulle kunna vara saker som att jag blir nekad terapi, eller att jag får terapi mycket tidigare än beräknat.

Jag kan inte minnas en enda gång då mina värsta/bästa scenarion någonsin har hänt, men jag tycker om att vara mentalt förberedd. Det brukar landa nånstans mitt emellan och jag kan känna, efter besöket, att alla förberedelser var onödiga.

Jag tycker om att vara förberedd, inte bara när det gäller läkarbesök. Antagligen har det med min ångest att göra. Förberedelser inför planerade händelser minskar helt enkelt min ångest.

Förbereder du dig inför läkarbesök på något vis? Kommentera gärna!

Telefonsamtal med iPhone smartphone

Telefonsamtal, ett ångestmoment

Jag hade ett telefonsamtal med en person som jag inte känner, som jag inte har träffat och egentligen inte vet något om. Vi hade planerat in lägenhetvisningar då vi eventuellt skulle byta lägenhet med varandra. Men då jag och min partner tänkt om behövde jag ringa henne och avboka då vi inte längre var intresserade av hennes lägenhet. Under samtalet fick jag en ångestreaktion som jag inte varit med om innan.

Jag har, sedan övre tonåren, tyckt att det är jobbigt att ringa till människor. Jag har arbetat som telefonförsäljar och jag har arbetat med att ge support via telefon. Med tid har jobb-relaterade blivit lättare och idag har jag inte problem med det alls. Har jag ett specifikt ärende kan jag även ringa till diverse myndigheter och vårdenheter utan problem.

Mitt problem med telefonsamtal inträffar när jag, som privatperson, ringer till en annan privatperson. Min reaktion är olika beroende på om jag känner personen eller inte. De jag kan ringa till utan att det är jobbigt är min familj; föräldrar, syskon och partner.

Ringer jag en vän, även om jag har ett specifikt ärende, så tycker jag det är väldigt jobbigt, obehagligt. Jag får känslan att jag helt enkelt vill avsluta samtalet så fort jag avklarat ärendet. Om vännen jag ringt fortsätter samtalet med lite ”smalltalk” så blir jag obekväm och försöker, så for jag får tillfälle, avsluta samtalet.

Ringer jag en människa jag inte känner så kan jag känna mig lite illamående. Kan jag SMSa istället för att ringa så gör jag det.

Ringer jag vän eller okänd person så knallar jag omkring i min lägenhet (om jag är hemma när jag ringer). Pratar jag med familj så brukar jag ligga i sängen.

Gåshud

Det telefonsamtal jag hade med den okända kvinnan för att avboka visningarna var dock lite annorlunda. Utöver illamåendet och att jag knallade runt i rummet så började jag även rysa i hela kroppen.

Att få lite gåshud kan jag ibland tycka är lite mysigt, men att få det över hela kroppen i flera minuter är, för mig, väldigt jobbigt. Det tog en bra stund efter att vi avslutat telefonsamtalet som det gick över. Det kändes nästan som att jag hade en svag feberfrossa.

Obehagskänslor inför och under telefonsamtal får jag oavsett varför jag behöver prata med personen. Det kan vara ett lättsamt samtal, ett jobbigt samtal, ett allvarligt samtal. Den fysiska och psykiska känslan är av obehag och mer eller mindre ångest, oavsett samtalsämne.

Det känns dock väldigt bra att jag inte har detta bekymmer när det gäller telefonsamtal i jobbet eller när jag behöver boka läkartid eller liknande. Då går det bra, kanske för att de samtalen oftast är korta och koncisa.

Är det någon annan som upplever liknande problem när det kommer till telefonsamtal? Kommentera gärna!

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.

Öppen som en bok

Jag är öppen om vem jag är. Jag berättar öppet om mina besvär, om mina psykiska sjukdomar, om min alkoholism, om min ångest som alltid finns där, om det hemska jag varit med om i mitt liv. För att klara det håller jag fast i leendet medan jag berättar. Visar inte hur det egentligen känns. Visar inte att vissa minnen är som ren och skär misshandel. Visar inte att jag bär på en konstant ångest, som inte försvinner, inte ens av de tabletter jag dagligen tar. Visar inte min rädsla som finns där.

Min familj vet. Mina vänner vet. Mina kollegor vet. Du som läser det här vet.

Min öppenhet handlar om 2 saker; jag orkar inte leva ett liv där jag måste hålla reda på vem som vet vad samt att jag tror att öppenhet kring psykisk ohälsa är viktigt. För nånstans där ute, finns en människa, som mår väldigt dåligt, och som tror att det inte är okej. Kanske kan min öppenhet ge stöd, hopp och tron på ett bättre liv.

Min öppenhet är, för mig, väldigt jobbig. Jag skäms. Jag skäms för min psykiska ohälsa. Jag skäms för min alkoholism. Jag skäms för det människor gjort mot mig.