Vassa taggar

Ångesten är min följeslagare

För ca 3 år sedan misstänkte en läkare att jag hade GAD, generaliserat ångest syndrom. Jag har nu inskrivet i min journal inom psykiatrin att jag har kronisk ångest. Ångesten följer med mig, i allt jag gör, hela tiden.

Ibland slår det mig att det inte är normalt, att det inte är standard. Jag mår dåligt över allting, hela tiden. Jag har dock ingen aning om hur jag skall förklara för någon, som inte lever med det, hur det känns.

Min ångest är som en konstant oro. Det är en röst bara jag kan höra som berättar för mig om allting som kan gå fel i allt jag gör. Det är en känsla i magen av obehag, som om jag ätit något dåligt. Om den är stark känns den som illamående, jag kan bli yr och få känslan att jag behöver kräkas. Det är svettiga händer, darrande röst, bultande hjärta. Det känns som hjärtklappning, men istället för hjärtat som rusar för fort är det själen som stampar på stället.

Det är inte bara de där självklara sakerna som känns jobbiga; nervositeten inför resultatet från tentan, rädslan inför beskedet från läkaren efter en cellprovtagning eller oron för att göra bort sig vid en muntlig redovisning.

För mig känns allt jobbigt. Som när jag stämde träff med en reporter men inte visste exakt vad han skulle fråga mig, när jag skulle träffa andra gravida kvinnor för att skapa en mamma-grupp och inte visste hur de såg ut, när jag stämde träff med en helt ny bekantskap på ett café och inte visste om jag skulle vänta på henne i entrén eller sätta mig vid ett bord.

Det här är saker som kan oroa mig, som ger mig en klump i magen, en känsla av obehag, svettiga handflator och en liten röst som viskar till mig att jag inte kommer kunna svaret på en enda fråga, missa totalt vilka kvinnor det är som är gravida, välja fel plats att vänta på. Det förföljer mig, hela tiden. En ständig oro och stress över att misslyckas och göra fel.

Jag är dock inte rädd för att göra fel eller för att misslyckas, det är så vi lär oss, det som händer händer och i de flesta fall får man en andra chans. Problemet är att jag inte bara ser ett eventuellt misslyckande, jag ser en hel rad med scenarion där jag misslyckas så totalt att jag inte ens får en första chans.

Lycka

Är jag värd ett bra liv?

För ca 4 år sedan satt jag i ett rum tillsammans med en terapeut. Vi pratade om det som jag valt att kalla ”mina intimitetsproblem”. Jag borde väl egentligen inte säga att jag har problem, det är bara följder och konsekvenser efter att ha blivit våldtagen. Vi pratade om hur jag tänker i sociala situationer med män. Vi pratade om vad som händer inom mig när det förekommer fysisk kontakt med män. Vi pratade om att jag ”låter saker hända”, att jag blir mentalt paralyserad vid fel beröring eller fel ordval från en man. Han ställde en fråga till mig, som jag inte kan släppa. Den har liksom etsat sig fast i mig.

Annica, är du värd ett bra liv?

På ren reflex sa jag att självklart är jag det. Det är klart att jag är värd ett bra liv. Att jag har rätten att säga ifrån när någon gör fel mot mig. Att jag inte behöver göra saker eller gå med på något för att göra någon annan nöjd. Men…

Så kom ursäkterna, alla orden som rättfärdigade att jag inte alls är värd ett bra liv. Alla förklaringar till varför andra går före, andra är viktigare.

Han spände blicken i mig sa med självklarhet Du är värd ett bra liv.

Jag återkommer ofta till den frågan; är jag värd ett bra liv?

Intellektuellt vet jag såklart att jag är det, men själen är inte så säker. Jag försöker ändå tänka på att jag är värd ett bra liv, att jag skall respektera mig själv och göra det som kan leda till att jag lever ett bra liv.

En av de sakerna är att lyssna på själen när jag har ångest. Ofta får jag liksom en magkänsla när jag har ångest. Det kan vara att jag inte orkar gå till jobbet, eller att jag inte klarar den där sociala tillställningen som är planerad. Ofta brukar jag börja förhandla med mig själv.

Jobbet är ju bara 2 timmar, jag kan härda ut de 2 timmarna. Jag kan gå på festen, jag kan ju åka hem om det blir jobbigt.

Ofta resulterar det i att ångesten blir värre, att jag orkar ännu mindre. Jag har märkt att om jag lyssnar på den där magkänslan, stannar hemma från jobbet, skippar festen, då blir ångesten bättre snabbare. Istället för att vara hemma från jobbet 3 dagar pga ångest kanske det bara blir 1 dag. Istället för att en hel helg blir förstörd så kanske den där festen blir den enda planerade aktiviteten som jag inte klarar.

Jag är värd ett bra liv, men för att livet skall kunna vara bra måste jag respektera mig själv och mina begränsningar.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.

Ofrivillig isolering

Jag är en ganska isolerad person. Det märks extra tydligt nu under min sjukskrivning när jag inte träffar mina kollegor varje dag. Det är inte det att jag är osocial, jag är väldigt social, umgås gärna med människor. Men senaste året har jag liksom inte riktigt orkat. Sedan några månader tillbaka är det väldigt få människor jag ens har någon kontakt med.

Det kommer över mig ibland, som Bergmans demoner, känslan att jag är ensam. Jag är absolut inte ensam, jag har en fantastisk man, en underbar dotter, mina kärleksfulla föräldrar och syskon. Jag har min familj. Men ganska ofta känns det som om det liksom tar slut där.

De flesta av de jag tidigare umgåtts med är folk som umgås på puben, en klubb eller i en park över några flaskor vin och ett antal burkar öl. Det är ett fåtal av mina vänner, som jag träffat under andra förhållanden. Jag kan inte umgås med folk under de förhållandena längre, jag mår för dåligt av det. För jag är alkoholist.

Under det senaste året har jag knappt träffat någon. Tar man bort familj och kollegor så har jag aktivt umgåtts med totalt 5 personer vid 9 olika tillfällen.

Jag har vänner där tid inte spelar någon roll alls, där det kan gå ett par år men när vi ses är det som om inget hänt, som om det var igår. Vi kan spendera timmar tillsammans över oändligt antal koppar med te pratandes om då, nu och sen.

Sedan finns det de som liksom inte hör av sig. Där all kontakt sker på mitt initiativ, för att jag vill. De är de vänskaper som tenderar rinna ut i sanden. Senaste 2-3 månaderna har jag knappt orkar kontakta någon. Redan i grund är jag dålig på att höra av mig; jag tycker telefonsamtal är obehagliga och jag vill liksom inte störa. Jag skickar ett meddelande på Facebook och får jag inget svar låter jag det vara där.

Men det är i sånna lägen, som jag är i nu, där jag inte orkar ta kontakt med någon, som jag verkligen märker hur få det är som faktiskt tar kontakt med mig. Det får mig att känna mig så otroligt ensam. Det är som om det bekräftar en av mina största rädslor; att bli bortglömd.