Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.

Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.
Galen

Galenskap är osynligt

Vad tänker du när du hör ordet Galenskap? Jag tänker på mentalsjukhus à la 50-tal, med celler, badkar, tvångströjor och hela kittet. Jag tänker på taniga äldre människor som pratar gallimathias, eller sitter i en rullstol och bara stirrar ut genom ett fönster, eller kanske äter servetter. Det känns som en galen person för mig. Ordet galen har många synonymer, bland annat psykisk sjuk.

Men vänta lite, jag är ju psykiskt sjuk. Jag är alltså… galen?

Första gången jag fick höra att det inte syns på mig att jag mår psykiskt dåligt var jag 19 år. Det var sommar, jag hade på mig linne och människan tog tag i mina armar och studerade dom intensivt innan hon utbrast Du har ju inga ärr! Nej, varför skulle jag ha det?

Kanske tänker man på unga tjejer med kraftigt självskadebeteende när jag som kvinna säger att jag har psykiska besvär, psykiska sjukdomar. Jag tror många ser det som en självklarhet att man skadar sig själv om man är deprimerad eller har ångest. Men det är absolut inte en självklarhet, det finns många som inte känner behovet, det finns de som inte vågar, det finns de som tar till helt andra metoder.

På mitt arbete har jag fått höra flera gånger, av olika personer, att det inte syns eller märks att jag mår psykiskt dåligt. Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det inte märks. Jag fick min första ångest när jag var 6 år, min första depression när jag var 9 år. Att må psykiskt dåligt är inget nytt för mig, det är något jag levt med i över 20 år. Jag har även lärt mig att dölja det otroligt väl, att inta en annan ”personlighet” när jag är på platser där jag behöver interagera med andra människor. Jag nickar och ler, som alla andra.

När jag hyperfokuserar tror människor att jag är som vem som helst som är väldigt fokuserad. Att jag inte kan lyssna eller lägga andra saker på minnet under tiden märks inte, främst för att andra inte ber om någon form av bekräftelse på att jag hört det som sagts. Det beror såklart på att en som inte kan hyperfokusera inte vet om hur det är och kan då omöjligen veta konsekvenserna av det.

När jag klagar på att jag är trött antar människor att det beror på att jag sovit dåligt, eller kanske för lite, eller att jag blivit väckt av min dotter under natten. Det är, för vem som helst, vanliga orsaker att vara trött. Att min ADHD gör mig trött (då jag inte kan stänga av yttre intryck), att min ångest gör mig trött och att jag blir väldigt trött när jag är inne i en depression tänker nog inte så många på. Väldigt många vet den grundläggande informationen om de diagnoserna, men få känner till baksidan, följdproblemen.

Alla människor kan acceptera en fysisk sjukdom eller en fysisk skada. Man skulle aldrig säga till en diabetiker att diabetes är ett påhitt för att läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Ingen skulle säga till en person som kämpar mot cancer att Det går över om du tänker positivt. Man skulle absolut inte säga till en blind person att Det sitter bara i huvudet.

Tyvärr är det något som vi med psykisk ohälsa får höra ofta, för våra sjukdomar syns inte. Antagligen för att andra har för lite kunskap i kombination med att man blir expert på att dölja dom.

Skulle jag ta bort min psykiska ohälsa om jag kunde? Vill jag bli av med min galenskap? Både ja och nej. Att ha ångest är jobbigt. Att vara deprimerad är jobbigt. Att ha ADHD är jobbigt. Jag är inte mina sjukdomar, men de är en del av mig. De är en del av min personlighet och hade jag inte varit som jag är hade jag inte haft det liv jag har idag. Det livet är långt ifrån perfekt, men det finns delar i det här livet som jag aldrig skulle byta bort, någonsin.

Bildkollage

När en död hobby vaknar

Jag har varit inne i en depression i flera månader, men redan innan det började trappade jag ner en hel del på mina olika hobbys; jag orkade helt enkelt inte. Energin spenderades på jobb och familj, sedan fanns ingen ork kvar.

Jag har haft flera olika hobbys i mitt liv. Mina 3 största är handarbete av olika slag, men främst virkning, akvarium med fokus på skaldjur och kampfisk samt att fota.

Dessa hobbys har jag, ett efter ett, slutat med under de senaste 2 åren, för jag orkar inte riktigt.

Nu när jag är sjukskriven så börjar jag så smått hitta tillbaka, främst till min foto-hobby. Det här med bilder och kameraprylar börjar bli kul igen.

Jag fotograferade lite häromdagen, bara under ett par minuter, men det räckte för att jag skulle känna en trevlig känsla i själen och för en stund kände jag mig himla nöjd med mig själv.

När en till synes död hobby vaknar till liv igen, när glöden man trodde slocknat växer och blir en sprakande eld. Det är himla trevligt.

För att fira detta kan man numera använda en del av mina bilder, helt gratis (man kan skänka valfri summa om man vill), i sin blogg eller marknadsföring eller vad man nu vill ha bilden till. Jag har tidigare skrivit att jag använder bilder från Pixabay i bloggen, nu har jag ett eget konto. Det kommer dyka upp fler ju längre mitt konto finns. Gå gärna in och titta. Kanske hittar du en bild du gillar och vill använda? Mitt användarnamn på Pixabay är Nannica.

Vad har du för hobby? Hur gör du för att hålla liv i den?

Haul på apoteket

Haul för att må bra – Juni 2016

På YouTube är det väldigt populärt med så kallade ”haul videos”. En haul är en video eller ett blogginlägg där man visar upp saker man köpt. Det är oftast smink, smycken eller kläder. Jag har under några dagar tänkt att jag vill göra ett haul inlägg, både här och på min YouTube-kanal, med fokus på sådant jag själv köpt för att må bättre.

Då kör vi!

Elvanse Vuxen, 70 mg

Pris: 1030 kr för 30 tabletter.
Elvanse är en medicin som kan underlätta vardagen när man har ADHD/ADD. Tanken är att man skall få bättre kontroll över sin impulsivitet, fokusera bättre och att energinflödet skall bli mer jämnt. Alltså, istället för att vara hyperaktiv ena dagen och helt slut andra dagen så skall energin bli mer jämnt fördelad.

Tabletterna är små kapslar som är rosa och blå. Tyvärr kan exempelvis barn missta dessa tabletter för godis. Burken är i alla fall ”barnsäker”.

Sertralin, 50 mg

Pris: 57 kr för 100 tabletter (kan variera mellan tillverkare).
Sertralin används som antidepressiv och ångestdämpande. Depression och ångest försvinner inte helt men blir lättare att hantera. Det är ofta den medicin som skrivs ut på exempelvis vårdcentralen när man söker hjälp för depression eller ångest.

Tabletterna kommer i en ask, som de flesta andra mediciner. Färg och storlek på tabletterna beror på tillverkare. Just dessa tabletter är små och vita men jag har haft stora beiga och små blå också.

Cola och Choklad

Choklad

Pris: 14 kr för 200 g.
Butik: Lidl.
Vit choklad med hasselnötskross. En väldigt god choklad men tyvärr i väldigt stora bitar, 2 bitar per rad. Bitarna var nästan helt kvadratiska.

Cola

Pris: 40 kr + pant för 12 l.
Butik: Lidl.
Cola, ett av mina få beroenden. Det känns lite bättre i själen när man kan dricka något som är gott. Personligen tycker jag att cola är väldigt gott. Pga ekonomi köper jag ”ful-cola” då det annars skulle bli väldigt dyrt. Jag köper även sockerfri cola (light eller zero), både pga att jag inte vill gå upp i vikt och för att min partner är diabetiker (som också dricker cola).

Planteringsjord

Pris: 25 kr för 15 l.
Butik: IKEA.
Blomjord, kanske udda att ha med i en haul men då växter är något som gör mig på bättre humör så får denna vara med. Jag skall använda en del av jorden för att plantera om en av mina växter som just nu står i en för liten kruka. Denna jord är komprimerad, torr och fördelad i 3 olika påsar. Detta gör att den är väldigt mycket lättare att bära än en säck med 15 liter jord. När man skall använda den häller man 1,5 liter vatten i 1 påse och efter en stund har man 5 liter jord i den påsen. Perfekt om man behöver köpa jord men exempelvis åker kollektivtrafik och inte kan/orkar bära stora säckar med jord.

Spaljé

Pris: 79 kr (ord. pris 199 kr).
Butik: IKEA.
Även denna spaljé köpte jag pga växten med för liten kruka, som också har växt sig väldigt hög och behöver något att klättra på. Den bidrar till att jag mår bättre då jag uppskattar att pyssla med mina växter. I detta fall kommer den även höja trivselfaktorn här hemma. Just denna spaljé fungerar också som en lite kärra. Min tanke med den är att kunna flytta den enkelt. Både mellan olika rum och ut på balkongen. Smidigt att enkelt kunna flytta en väldigt stor planta.

Bubblare

Atarax och Theralen

Atarax, 25 mg

Pris: 119 kr för 100 tabletter.
Atarax är en allergimedicin som har lugnande som bieffekt. Jag har fått den utskriven som ångestdämpande då den har en lugnande effekt. Tyvärr blir jag väldigt trött av denna tablett, vilket är en vanlig bieffekt. Jag blir dock väldigt trött under 2-3 dygn så jag tar bara dessa när jag inte har andra alternativ.

Tabletterna är små och vita, inget speciellt egentligen. De kommer i en vanlig liten ask. Ser nästan identiska ut med standard, receptfria, allergitabletter.

Theralen, 40 mg/ml

Pris: 109 kr för 50 ml.
Theralin är lugnande och kan även användas om man behöver hjälp med att sova. Jag använder den som ångestdämpande vid behov.

Förpackningen, i det här fallet, är en flaska med en liten pipett i korken. Theralen finns även som tabletter. Vätskan är genomskinlig och blandas ut med vatten. Smaken är, enligt mig, vidrig. Tanken är att det skall smaka mint, vilket det också gör. Tyvärr är det en mintsmak som smakar exakt som tandkrämsvatten.

OBS!

Alla mediciner jag nämner är olämpliga för barn! Skulle ett barn få i sig någon av dessa mediciner kan det vara farligt och man bör ringa Giftinformationscentralen, 010-456 6700. Om barnet är påverkat, ring 112.

En plåt med brownies

Tröstäta, hur jag slutade

När jag var 21 år gammal gick jag in i en depression pga tidigare trauma och stress. Jag blev sjukskriven på heltid och för att pigga upp mig själv började jag tröstäta.

Att tröstäta är, vad jag vet, ganska vanligt om man känner sig nedstämd, har ångest eller är deprimerad. Vad man äter när man tröstäter är väldigt individuellt. Jag åt sötsaker, främst kakor. Det var något jag gjorde för att tillfälligt må lite bättre.

En vanlig dag för mig kunde innehålla 3-4 turer till närmsta matbutik där jag köpte minst 2 kakförpackningar per besök. Alla kakor åt jag upp inom 20 minuter efter att jag kommit hem.

Det dröjer dock inte speciellt länge innan tröstatande blir en ond cirkel. Man äter för att må bättre, sedan mår man sämre för att man ätit och då äter man ännu mer. I mitt fall gick jag även upp i vikt, vilket också bidrog till att jag mådde sämre.

Att ta sig ur ett tröstätande är inte enkelt, det var i alla fall inte det för mig. Det jag gjorde var att försöka hitta något som fick mig att må bättre, för stunden, och samtidigt inte fick mig att må dåligt senare.

Det tog lång tid innan jag hittade vad som funkade för mig och under tiden spenderade jag en hel del pengar. En period gick jag över till att tröstshoppa. Något som är riktigt illa om man, som jag (då), har dålig ekonomi. I många fall kunde jag inte räkna upp vad jag hade lagt pengarna på.

Efter mycket om och men hittade jag vad som funkade för mig, växter. När jag kände mig nere, eller ledsen, eller hade ångest, så köpte jag mig en växt istället för en kaka. Det gjorde mig lite glad, för jag gillar växter. Jag kände mig också nöjd med mig själv för att jag kunde låta bli sötsakerna. Dessutom mådde jag inte dåligt senare av att jag hade köpt en växt.

En sukulent

Mitt hem förvandlades snabbt till en djungel där alla fönsterbrädor var fyllda med både gröna och blommande växter, sukulenter och bonsaiträd.

Mitt tröstshoppande av växter blev till en början väldigt dyrt, jag köpte växter väldigt ofta. Men så småningom minskade inköpen, kanske för att dessa inköp inte bidrog till att jag mådde dåligt.

I senare perioder av mitt liv har jag tagit till tröstshoppande av andra saker, för att inte falla tillbaka i tröstätande, eftersom det får mig att må dåligt. Jag har bland annat köpt hysteriska mängder av billigt smink som varit mer eller mindre bra.

Att tröstäta är okej, men det kan också bidra till att man mår sämre. Behöver man trösta sig själv så kanske det kan vara ett bättre alternativ att köpa något som man blir glad av, på riktigt.

Det där som ingen ser

Den 28 april var antagligen årets hittills jobbigaste dag.

Jag lider av psykisk ohälsa. Jag medicinerar pga psykisk ohälsa. Mina mediciner tar inte bort min psykiska ohälsa. Den bara gör den lite lite mer hanterbar. Trots mina mediciner är den övermäktig. Varje dag tar jag tabletter pga min ADHD, varje dag tar jag tabletter mot min konstanta ångest och min grundläggande depression.

På förmiddagen hade jag ett möte med min Psykiatri-sköterska. Det är en väldigt liten och otroligt trevlig kvinna. Innan besöket var jag nervös, jag mådde illa, kände ett behov av att kräkas. Jag hade, självmant, bokat in en tid för att be om hjälp pga min psykiska ohälsa. Något som är otroligt jobbigt för mig. För jag skäms över faktumet att jag behöver hjälp för att klara av att leva.

Jag tog med mig Bult. Jag har levt länge med mina psykiska besvär, såpass länge att jag inte längre kan styra över den där muren som finns mellan mitt verkliga jag och omvärlden. Den flyger upp automatiskt och jag har inte längre någon kontroll. Men Bult känner mig. Han ser mig de där dagarna då jag inte kan komma ur sängen. Det är han som ser mig när jag rasar. Det är han som håller i mig, hårt, nästan så att det gör ont, för att endorfiner skall frigöras och lugna min kropp och mitt sinne. Därför var han med mig, så att sköterskan skulle förstå vilka problem jag har, trots att min mur den dagen var uppe.

Jag censurerade mig själv väldigt mycket. Bult förtydligade, rättade mig och fick fram verkligheten som jag inte var kapabel att förmedla. Det var tungt, jobbigt och jag ville egentligen bara gå därifrån. Jag kände mig tung, nedstämd, energilös. Jag ville egentligen bara hem och sova. Men jag ville inte gräva ner mig i den där gropen, inte frivilligt. Så jag och Bult åt lunch och sedan åkte jag tillbaka till jobbet.

På eftermiddagen hade jag ännu ett möte, med en socialsekreterare. Det var första gången jag träffade henne och vi hade ett trevligt men jobbigt samtal.

Jag har under någon månad eller två funderat på det här kring boendestöd. Att ha en person, som någon gång i veckan kommer och hjälper mig i mitt hem. Mitt behov är främst städning, då det är övermäktigt för mig. Jag behöver hjälp och stöd i att klara mitt hem. Det gör jag inte idag och min hem-miljö har blivit ohållbar. Men jag kan inte göra något åt det. Så det pratade vi om. Det var otroligt jobbigt, främst att prata öppet om min hem-situation med någon jag inte känner, någon som dömer mig.

Det är pinsamt att berätta för en främmande människa, som hade kunnat var min mamma, att Jag kan inte städa. Det är inte så att jag inte har den fysiska förmågan eller inte vet hur man gör. Jag bara kan inte. Jag är inte lat, jag bara kan inte.

På kvällen träffade jag min familj. Min mor firade sin födelsedag med smörgåstårta och kladdkaka. Mycket gott och trevligt. Jag tycker om min familj, för det mesta. Jag är väldigt öppen, främst inför min mamma, även om det är jobbigt. På många sätt skäms jag över den jag är, även inför henne. Jag berättar för henne när jag skall till psyk. Jag hade berättat för henne om mitt möte hos socialen.

Jag och min mamma satte oss i köket för att prata enskilt. Mamma frågade hur det hade gått på psyk, hur det gick hos socialen. Sedan berättade hon om sin oro för mig. Hon är orolig över hur jag mår, hon är orolig över hur min dotter mår i mitt hem. Min mamma var nyligen hemma hos mig och det hon såg gjorde henne ledsen. Vi pratade mycket om städningen, vi pratade om min dotter. Vi grät tillsammans, kramades, hon erbjöd sig att hjälpa till, berättade att på något vis måste det förändras, jag kan inte ha det som jag har det hemma. Och jag höll med. Hon berättade inget nytt för mig, bara bekräftade det jag redan visste. Men det kändes ändå som ett slag i magen. Hon bad om ursäkt, hon ville inte göra mig ledsen.

Jag är alltid ledsen, mer eller mindre. Jag är bara väldigt bra på att dölja det. I bilen på väg hem började jag gråta. Jag fick parkera och jag och Bult pratade i bilen en stund, om samtalet jag hade haft med mamma. Jag kände en ilska för min mor just då, men jag vet att hon bara vill mig väl och att jag är envis och inte tar emot hennes stöd och hjälp.

Det var en otroligt tung dag. Som alkoholist kunde jag inte låta bli att längta efter sprit. Jag ville, och vill fortfarande, ha flertalet glas med rom+cola för att stilla ångesten, göra mig sådär avtrubbad.

Jag och Bult gick och la oss sent. Det var där i sängen som den anlände, den där stora ångesten som är så stark att den påverkar mig fysiskt. Den gör så att jag gråter okontrollerat, gnuggar händerna snabbt och hårt mot varandra så att det bränner i handflatorna, den tar ifrån mig min förmåga att prata ordentligt. Just den kvällen låg jag på mage, fingrarna på höger hand trummade mig på halsen. Ansiktet var nerborrat i kudden, jag andades ojämnt. Bult pratade med mig, jag hörde inte riktigt vad han sa. Han frågade något och jag kunde inte svara. Jag fick kämpa för att få fram orden Jag kan inte sluta. Då vände han på mig och höll i mig sådär hårt, så att det nästan gör ont.

Jag kan inte riktigt beskriva vad det är som händer i mig när det blir sådär. Det är som om jag kan ta kontrollen över min kropp om jag bara fattar beslutet att göra det. Om jag bara bestämmer mig för att sluta gnugga händerna mot varandra så kommer det sluta, men jag kan inte fatta beslutet. Jag är oförmögen att bestämma att jag skall sluta.

När sånt händer har jag en tablett jag kan ta. Men jag tar den aldrig för den gör mig så trött att jag skulle kunna sova konstant i tre dygn. Det finns ett alternativ till den där tabletten, en annan tablett, men den kan jag inte ta eftersom jag är alkoholist, och den tabletten är väldigt beroendeframkallande.