En film om depression

I december 2017 träffade jag ett filmteam i mitt hem för att göra en kort film om hur det är att leva med depression. Jag blev intervjuad och vi var även ute för att filma några sekvenser.

Det är ett svårt och jobbigt ämne, men när jag fick frågan om jag ville medverka kunde jag inte tacka nej. Trots att det är svårt är det så otroligt viktigt. Den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 14-44 år, i Sverige, är självmord. Det måste få ett slut, därför är forskningen kring depression väldigt viktig.

Det är hjärnfonden som står bakom filmen och jag uppmuntrar alla till att bidra till forskning kring hjärnans sjukdomar.

depression

På grund av våldtäkt får jag ingen ersättning för utmattningssyndrom

Sedan april har jag tvistat med Trygg-Hansa. Just nu vet jag inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

När jag var 6 år gammal dog min farfar. Jag älskade min farfar och han är fortfarande den bästa människa jag någonsin träffat. Trots att hon dog när jag var såpass liten har jag otroligt många minnen. Jag har svårt att minnas hur han såg ut, men jag minns hans röst, hur han luktade, hans mjuka öronsnibbar och att han lät mig ta in en lammunge i köket. Man säger att barn inte förstår det här med döden, att det är för abstrakt. Men jag förstod vad det innebar att min farfar dog, och det fick mig att må otroligt dåligt.

Efter det rullade livet på, det liksom hände, med allt vad det innebär. Jag var mobbad i skolan under högstadiet, något som orsakade depression med självmordstankar. I gymnasiet vände jag helt och slutade vara ledsen över tiden som mobbad och blev förbannad istället.

När jag var 17 år träffade jag en kille och blev kär, vi blev ihop. Under de 1 år och 9 månader som vi var tillsammans hände mycket. Han dödshotade mig, han våldtog mig fler gånger än jag räknade, en av gångerna ledde till en graviditet och jag gjorde abort. Under samma period försökte min närmsta vän ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

Livet var jobbigt och hektiskt och jag bet ihop allt jag bara kunde för att upprätthålla en fin fasad. Min pojkvän våldtog mig, och jag skämdes för det. Jag gjorde abort, och jag skämdes för det.

På grund av aborten hittades en klump i min mage. Stor som huvudet på ett nyfött barn, så står det i min journal. Flera läkare försökte förbereda mig, med sina finaste ord, att jag med stor sannolikhet hade cancer. Under sommaren när jag var 18 år väntade jag i 1 månad på provsvaren efter operationen. Den månaden var olidlig! Det var inte cancer. Trots att att jag idag är 33 år rekommenderas jag att fortsätta göra årliga kontroller. För om det kommer en nästa gång har jag troligtvis inte lika mycket tur.

När jag var 19 år tog relationen med den där killen slut. Fast inte riktigt. Han förföljde mig under ett par månader. Jag bokstavligen talat gömde mig, under en tid visste inte ens mina föräldrar var jag höll hus. Mamma bad mig även att ringa polisen.

Allt det här sammantaget gör att man till slut tappar fattningen, man orkar inte längre. När jag var 21 år kom depressionen och grep tag i mig och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vid 2 tillfällen pratade jag med en läkare och jag fick ”lyckopiller”.

På grund av den där depressionen, som orsakades av väldigt jobbiga händelser i mitt liv, blir jag nu nekad ersättning för Utmattningssyndrom från mitt försäkringsbolag. De anser att den där depressionen jag hade när jag var 21 år var symtom på den sjukdom som drabbade mig när jag hade fyllt 32 år.

Jag utsattes för sexuella övergrepp, psykisk misshandel och genomgick en stor operation på grund av en 1 kg tung klump i magen som nog var cancer. Nämn en enda person som skulle kunna komma ut på andra sidan utan att vara påverkad psykiskt!?

Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.

Ingen rustning, men likväl en stark riddare

Min julafton spenderades i sängen med feber, migrän och Therese Lindgren. Tidigare i år publicerade Therese Lindgren sin bok Ibland mår jag inte så bra. Hon är en mycket framgångsrik youtuber som lever med panikattacker och ångest. I boken berättar hon om sitt liv, hur hon blev den hon är och förklarar hur hon upplever sin psykiska ohälsa.

I ett kapitel skriver hon att den som lever med psykisk ohälsa inte är en mentalt svag person utan snarare någon som är riktigt stark. Man har trots allt överlevt 100% av alla sina sämsta dagar. På en av sina youtube-videos fick hon en kommentar som slog till mig rätt i själen; jag tänker inte Why me? Jag tänker Try me!. Jag började gråta.

Det fick mig att tänka på att jag själv ofta ser mig själv som ganska svag. Jag lever med kronisk ångest, depressioner i perioder, har sedan 2,5 år diagnosen ADHD och har det senaste året varit sjukskriven på grund av Utmattningssyndrom. Många dagar så orkar jag ingenting, jag vill ingenting, ser inte någon mening med någonting. Men jag överlever de dagarna också. Och jag har överlevt så otroligt mycket skit att vem som helst kan bli förvånad över att jag inte har en kropp full med ärr eller aldrig försökt ta livet av mig.

Jag fick min första ångest när jag var 6 år gammal och min farfar dog. När jag var 9 år, på väg hem från skolan efter en avslutning inför sommarlovet, insåg jag, under en stor björk, att jag nog inte mådde så bra. Jag har, på olika sätt, blivit mobbad på 4 olika skolor. Jag har blivit psykiskt misshandlad av inte bara 1 partner, utan 2. 5 helt skilda män, har på olika vis, utsatt mig för sexuella övergrepp. Mitt behov av att dämpa min ångest har gjort mig till alkoholist. Jag har förlorat majoriteten av de jag tidigare umgåtts med, på grund av min psykiska ohälsa.

Men jag finns fortfarande här. De dagar jag mår som sämst så är faktumet att jag fortsätter andas en seger. Jag har mått, mer eller mindre, skit i 26 år. Jag tror inte vem som helst skulle klara det. Jag är inte sinnessvag, klen, eller vad andra nu kan ha för nedlåtande tankar om någon som lever med psykisk ohälsa. Jag har ingen rustning, men jag är en riddare. Och jag är förbannat stark.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.