Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad

Jag tycker i perioder om att läsa böcker. För tillfället är min koncentrationsförmåga för nedsatt för att jag skall klara mig igenom en hel bok, läs mer om det i mitt blogginlägg kring läsförståelse vid utmattningssyndrom. Lyckligtvis för mig lever vi i en modern tid och en fysisk bok är inte det enda sättet att läsa.

Jag älskar att lyssna på ljudböcker. Det tar mig en hel evighet att lyssna på en hel bok eftersom jag främst lyssnar när jag skall sova, och brukar då somna mitt i, så jag får spola tillbaka en hel massa nästa gång jag skall lyssna.

Hur som helst så har jag fallit stenhårt för böcker av Fredrik Backman. Han bloggar också och vissa av hans texter i bloggen älskar jag att läsa, men det är främst böckerna som borrar sig in i mitt hjärta.

Jag kan verkligen rekommendera En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt, Britt-Marie var här samt den bok jag lyssnar på just för tillfället; Björnstad.

I boken Björnstad får man följa några ungdomar i deras liv men det som verkligen gjorde att jag fastande var skildringen av en våldtäkt, och hur det påverkade flickan som blev utsatt.

En av alla de saker som tas ifrån flickan den här natten är platsen där hon inte behöver vara rädd. Alla människor har en sådan plats, tills den tas ifrån oss. Den kan aldrig ges tillbaka igen. Maya kommer vara rädd överallt nu.Ur Björnstad av Fredrik Backman

Det hade kunnat vara en beskrivning av när jag själv blev utsatt. Till skillnad från flickan i boken tillhör jag de 70% som reagerar med att inte göra nått. Jag försökte inte komma därifrån, jag slog honom inte, jag skrek inte. Jag frös.

Det är ca 15 år sedan det hände och ändå minns jag underliga detaljer. Jag minns tapeten i rummet, hur det var möblerat, rösterna från vännerna som befann sig i rummet bredvid, hans väsande ord i mitt öra. Tydligast är minnet av vad jag tänkte, där och då; jag måste vara tyst så att ingen undrar vad som händer och kommer in, det skulle bli så pinsamt.

Hon resonerar inte som någon som blivit utsatt för ett brott, hon resonerar som någon som utfört ett: Allt hon kan tänka på är att ingen någonsin ska få veta, att hon måste undanröja alla bevis.Ur Björnstad av Fredrik Backman

Om man vill följa mitt exempel och lyssna på denna bok så är det flera tjänster som streamar ljudböcker och e-böcker som erbjuder en gratis prov perioder. Storytel.se erbjuder alla nya kunder 14 dagar gratis lyssning. Björnstad av Fredrik Backman finns med i deras sortiment, tillsammans med andra böcker han skrivit.

Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar.
Lista

Tisdagslista – Tid

Vad är ditt förhållande till tid?
Min ständiga fiende, den som inte ger mig en lugn stund, som ger mig känslan av att inte hinna andas. Plus att jag typ alltid tror att jag kommer bli sen, när jag egentligen blir en hel ocean av tid för tidig.

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
Ingen specifik tid sådär, men jag gillar sena eftermiddagar och kvällar bättre än andra tider på dygnet.

Vilken är det bästa veckodagen?
Lördag; man kan ta sovmorgon med gott samvete och gå och lägga sig hur sent som helst och spendera dagen med vad som helst.

När går tiden som snabbast?
När jag har som roligast eller när jag har en viss tid på mig att göra färdigt något.

När går tiden som långsammast?
När jag ligger i min säng och för 511 kvällen i rad inte kan somna.

Hur länge tar det för dig att sminka dig?
Det gör jag inte. Det är en enorm seger de dagar jag ens orkar duscha.

Vilken tidsepok skulle du vilja leva i bortsett denna?
Om man var rik verkade det vara nice att leva kring 1920 i England. Om man bortser från bristande kvinnorätt och sånt. Även 50- och 60-talen verkar nice.

Äter du fort eller sakta?
Jag vill påstå lagom. Eller att det beror på vad det är och om jag, för en gångs skull, är hungrig.

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Pyssel, virkningar, tillverka smycken. Sånt kan jag pilla med i en evighet och ändå inte bli klar.

Vad gillar du minst att lägga tid på?
Allt som är måsten; diska, tvätta, städa, betala räkningar.

När brukar du går upp och lägga dig på vardagar?
Det varierar. Går upp gör jag mellan 08-14 typ. Lägger mig gör jag mellan 20-04, typ. Jag har sömnstörningar.

Ditt längsta förhållande?
6-7 år, nått där omkring.

Vad är den längsta perioden du varit singel?
Jag har inte varit singel, på riktigt, sedan jag var 17. Så, tiden innan dess skulle jag väl säga.

Vad skulle du gärna haft mer tid till?
För tillfället tycker jag nog att tiden räcker. Men om jag måste välja; titta på stuff på Pinterest.

Vad gjorde du för tre timmar sedan?
Skrev ett mail.

Vad gör du om tre timmar?
Sover, förhoppningsvis.

Var ser du dig själv om tio år?
Förhoppningsvis friskare, levandes ett något lättare liv tillsammans med min fantastiska familj. Förhoppningsvis jobbar jag deltid med något jag älskar och har en hund.

PS. Detta inlägget är tidsinställt och skrevs 03:30 på natten.

Lisebergskaniner

Sänk månadskostnaden med en smart sparplan

Nu när julen närmar sig vet jag att det kommer att gå åt en del pengar – men redan nu passar jag på att förbereda och planera ekonomiskt för Januari. När ett nytt år börjar känns det som ett utmärkt tillfälle att också få en fräsch start på olika plan i livet. Något jag känner att jag vill förbättra under 2017 är mitt sparande. Med en sparplan kommer det att bli lättare att se vad jag har råd med varje månad samtidigt som jag lägger undan en viss summa pengar som jag kan använda till något trevligt längre fram. Exakt vad har jag inte bestämt ännu, men min dotter har länge önskat sig ett TV-spel och i år hade vi ingen möjlighet att besöka Liseberg, det vill jag göra nästa år!

När jag har sökt på nätet hittade jag bland annat många bra tips via consectors hemsida. Jag ska verkligen gå in för att spara pengar varje månad som då inte bara ska gå till nöjen eller roliga inköp. Pengarna ska också bygga upp min buffert om jag skulle råka ut för en oförutsedd utgift.

Det är minsann inte helt lätt att strukturera om bland månadskostnaderna för att sänka dem. Nu när jag har haft en viss inkomst varje månad har jag anpassat min livsstil efter den. Vissa utgifter kommer jag så klart inte undan så som hyra, försäkringar och så vidare. Däremot kommer jag att försöka sänka mina månadskostnader för bland annat mat och övriga onödiga inköp. Det lilla blir som bekant oftast en hel del i slutändan.

Jag har sökt på nätet efter olika sätt att spara och för att få smarta råd, då fann jag en artikel som jag kan rekommendera, du kan läsa den här. Den handlar om hur man sätter upp en realistisk sparplan. Där finns det bland annat fem steg för hur du ska nå dina mål för sparandet. Jag har tagit till mig av dessa tips och anpassat efter mina egna mål för att sänka månadskostnaden.

  • Planera mera – jag har bestämt att jag ska spara 500 kronor i månaden under 2017 och planerar övriga kostnader efter mitt sparande.
  • Sätt upp ett mål – nu när jag ska spara har jag satt upp två mål. Dels ska pengarna räcka till roliga äventyr med familjen och dels ska jag bygga upp en personlig buffert.
  • Räkna på hur mycket du kan spara – jag har först och främst räknat ihop mina fasta utgifter och sedan räknat på hur mycket jag gör av med i övrigt. Det är dessa utgifter jag kan dra ner på så som exempelvis att köpa kaffe på något café.
  • Uppmärksamma milstolpar – det är inte jätteroligt att spara och därför kommer jag försöka fira när jag har kommit upp i en viss summa. Men då ska jag fortfarande ha kvar en viss summa pengar när jag väl har unnat mig något roligt eller fint för att fira.
Detta inlägg är sponsrat av TopDog
En man berättar

Vanligaste dödsorsaken bland män, 14-44 år, i Sverige

Jag är väldigt öppen och ärlig i att jag är galen. Ja, det är ordet jag använder för att beskriva mig själv. Ibland säger jag knäpp eller kocko. Just ordvalet brukar andra inte uppskatta, men jag trivs med att beskriva mig som galen, knäpp eller kocko.

Jag möter ibland ”motstånd” kring min hälsa, främst från människor som finns i min närhet i form av familj, vänner eller kollegor. Jag får goda råd om vad jag skall äta, vilka rutiner jag skall ha, hur jag ska tänka när jag är nedstämd med mera. Människor vill mig väl, de vill att jag skall bli frisk, en del tycker att jag borde rycka upp mig. Men det är inte så det funkar.

ADHD är kort sagt ett fysiskt ”fel” i hjärnan. Min kemi i huvudet ser inte ut på samma sätt som hos en person utan ADHD. Kost och motion påverkar, absolut. Men det botar mig inte. Jag är okej med det, jag får lära mig leva med det. Med tiden så brukar folk sluta ge mig ”goda råd” om hur jag skall leva mitt liv.

För mig är det viktiga att jag vet hur jag mår och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt, och att jag får det stöd och den hjälp jag behöver från sjukvården, att läkare tar mig på allvar.

Så ser det dock inte ut för alla, inte ens i Sverige.

Jag som kvinna blir trodd inom vården, det är ingen som ifrågasätter min konstanta ångest, det är ingen som säger ”det är väl inte så farligt?” när jag berättar om min depression eller tankar på självskada. Jag blir bemött med extra insatser, ”för säkerhets skull”.

En man som söker vård, för exakt samma problematik som den jag själv har, tas generellt inte på lika stort allvar. Han kan behöva kämpa länge innan han får en tid inom rätt vårdinstans. Han kan få höra att ”du klarar det” eller att läkaren, psykologen eller sköterskan helt enkelt inte tror på honom när han berättar om sin ångest som ständigt är närvarande. Han kan få höra ”det är väldigt vanligt” när han berättar om sina självmordstankar, som om det inte är ett problem för att andra känner samma sak.

Det finns väldigt mycket stigma kring psykisk ohälsa. För en man som mår psykiskt dåligt blir det i många fall ännu värre då det ligger mer skam i att vara mentalt sjuk för män än för kvinnor. En man som mår psykiskt dåligt anses vara svag, något som är typiskt omanligt i de stereotypa könsrollerna.

Män blir uppfostrade med att man inte grinar, att man skall ta det som en man, att det är viktigt att man är stor och stark. Med det djupt rotat i ryggraden är det många som inte vågar söka hjälp när de inte mår bra.

Den vanligaste dödsorsaken bland män, 14-44 år, i Sverige, är självmord. Det är inte okej. En förändring måste ske.

Under en tid framöver kommer jag publicera en serie här på bloggen, En man berättar. Jag har bjudit in män (oavsett fysiskt kön vid födseln) för att berätta om sina upplevelser inom området psykisk ohälsa. Inom ramen för psykisk ohälsa får de själva välja vad de vill berätta.

Är du man och vill dela med dig av dina egna erfarenheter inom psykisk ohälsa? Skicka gärna din berättelse till annica@guldmedadhd.se. Självklart får du vara anonym.
Nödutgång

Ibland är det djävligt farligt

Jag har levt med psykisk ohälsa länge. Jag är 31 och har mått dåligt psykiskt i ca 25 år. Det i sig är ganska galet.

Jag är dessutom sån som inte är bekväm med att andra ser hur jag mår. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske har det med samhällets syn på psykiskt sjuka att göra. Det spelar egentligen ingen roll varför det är som det är. Det är så. Det är väldigt få människor som har fått se hur jag mår. Jag kan räkna dom på 1 hand.

Att visa upp en fin fasad, ett litet leende och glada ögon, det blir en vana. Den vanan är inte längre en vana hos mig, det går på instinkt, på reflex. Jag har inte längre valet att låta bli.

När det gäller psykisk ohälsa blir det ibland ett stort problem.

Jag går till min läkare och säger att jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad, jag har sömnproblem, jag har problem med det mesta. Men det läkaren ser är en positiv människa som kanske reflekterar lite väl mycket över livet. Det är väl inte så farligt?

För stunden kanske det inte är det. Men den läkaren ser inte mig, när jag måste stanna vid vägkanten för jag har fått panikångest, när jag ligger i min säng med så mycket ångest att jag inte klarar av nånting, när jag mår så otroligt dåligt att jag överväger att skada mig själv för att för en liten stund kunna fokusera på något annat än den psykiska smärtan, när jag inte vill leva mer, men samtidigt inte vill dö. Det är sånt som en läkare aldrig ser. Att ibland, så är det djävligt farligt.

För 5 månader sedan fick jag en ny läkare, en ny sköterska och en ny arbetsterapeut. Jag har otrolig tur. Vid varje besök frågar min läkare hur det är med mig, jag säger ”bra” med ett leende, och hon vet att det inte är sant. Hon ser allvarlig ut och svarar att hon förstår. Varje gång. Min sköterska lyssnar på mig, misstror mig inte, förundras över hur jag, trots mina bekymmer, klarar att leva ett ganska vanligt liv. Hon har sett många andra som inte klarat det. Arbetsterapeuten är vettig, pressar mig inte för hårt. Hon vill såklart att jag skall kunna jobba, så mycket jag förmår, men hon respekterar de gränser jag har.

Min läkare, min sköterska och min arbetsterapeut är alla överens om 1 sak; jag vet bäst hur jag mår. De vet att jag har bra dagar, och fruktansvärt dåliga dagar. De ber mig inte rycka upp mig, de säger inte emot när min smärta är 10 av 10.

Jag har under de senaste dagarna förstått vilken tur jag har. Även om ”min” vårdpersonal inte kan läsa tankar, eller se igenom fasaden, så lyssnar de på orden jag säger och tar dom på allvar. De litar inte på utsidan jag visar upp utan försöker lyssna på det som jag med ord förmedlar från insidan.

Men många kämpar, i veckor, månader, år. Kanske får flera höra från sin läkare, att det inte är så farligt.

Försvunnen

Jag vill inte hitta en död människa

Jag har aldrig sett en död människa. När min morfar dog fick jag frågan om jag ville följa med till bårhuset när min mamma skulle dit för att lämna 2 personliga saker som min morfar skulle få med sig vid begravningen. Jag fick frågan igen när min farmor dog. Men jag tackade nej. Jag ville inte att det sista minnet från de personerna skulle vara deras döda ansikten.

När jag besökte mina föräldrar igår pratade vi en del om det arbete som Missing People gör i Sverige. De ger sig ut och letar efter försvunna människor. De gör ett väldigt bra arbete och polisen använder sig ofta av information som hittas av Missing People.

Min pappa är volontär för Missing People ibland. Han är då med i sökandet efter en saknad person. För ett par dagar sedan var pappa med i en så kallad ”skallgång”, en grupp människor anmäler sig som frivilliga hos Missing People och går sedan ut och letar, gemensamt i ett angivet område. Målet är att hitta den som försvunnit, ibland gör man det, ibland inte. Ibland hittar man ledtrådar som lämnas till polisen och som används för att göra nya sökningar.

Personen som min pappa var med och letade efter hittades tyvärr död.

Vi pratade om det ett slag, jag, min storasyster och mina föräldrar. Han frågade om vi kunde tänka oss att vara med och leta nästa gång det behövs, om vi har fysiken för att orka det. Oftast är man ute och letar flera timmar i sträck.

Min mamma har fibromyalgi, därför kan inte hon. Jag tackade nej, för jag vill inte hitta en död människa.

Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte skulle klara av att hitta en död människa. Det spelar egentligen ingen roll hur personen har dött, bara faktumet att hen är död skulle nog vara för mycket för mig och jag är ganska säker på att jag inte skulle kunna hantera det.

Har du sett en död människa? Skulle du klara av att se en död person?

tavling

Alla tycker väl om tävlingar?

Jag tänkte göra lite skamlös reklam för ett av mina egna projekt som jag startade under min sjukskrivning.

Jag älskar att pyssla, det är något som håller mig upptagen samtidigt som jag inte har lika stor möjlighet att ”vara med” i andra saker än just pysslandet. Jag kan exempelvis inte virka och prata med en person samtidigt. Det håller hjärnan lite lugn samtidigt som jag inte har tråkigt. Dessutom är jag sjukt kreativ i perioder.

Hur som helst, under sjukskrivningen blev jag lite rastlös och ville ha något att göra. Så jag körde igång ett projekt som jag kallar för Alerting You.

Tanken är att jag skall tillverka och sälja armband, främst det man kan kalla för ”medical alert”. Alltså, om du har en viss sjukdom eller går på en viss medicin så skall andra i närheten kunna få veta det om det händer dig något.

Den sjukdom som jag fokuserar på är Diabetes typ 1. Det är, tyvärr, den vanligaste kroniska sjukdomen som barn får i Sverige idag. Sjukdomen är inte bara kronisk, den är också dödlig. Ett barn som får diagnosen idag blir i snitt bara 67 år gammal. I Sverige är det, varje år, fler barn som får diagnosen Diabetes typ 1 än barn som får cancer.

Cancer hos barn är en vidrig sjukdom, men 75-80% av de som drabbas blir friska inom 1-3 år. Än så länge blir ingen frisk från Diabetes typ 1. Under 2015 fick Barncancerfonden in 335 miljoner kronor. Under samma period fick Barndiabetesfonden in 6 miljoner kronor.

Forskare vet inte varför man får Diabetes typ 1. Det finns inget botemedel. Den enda behandling som finns är insulin. Varje dag är en balansgång mellan liv och död där lågt blodsocker är farligt, högt blodsocker är farligt och mängden insulin som behövs är en ständig gissningslek där det ofta blir fel.

Forskare tror att de kan hitta ett botemedel, men för att kunna bedriva forskning behövs pengar. Därför går minst 50% av vinsten, för varje armband jag säljer, till Barndiabetesfonden, som bland annat finansierar forskningen på Diabetes typ 1 i Sverige.

Jag har just nu en tävling på facebooksidan för Alerting You. Man har möjlighet att vinna ett armband med valfri text. Tävlingen är öppen fram tills att Alerting You har nått 100 Likes på Facebook.

Gå gärna in och delta i tävlingen, och om du vill får du mer än gärna gilla sidan också.

Alerting You finns både på Facebook och Instagram.