överklaga till en nämnd

Att överklaga till en nämnd

För andra gången i mitt liv har jag behövt överklaga till en nämnd.

Första gången jag gjorde det var när jag överklagade beslutet min tidigare hyresvärd fattat i min ansökan om att få byta lägenhet. Den gången blev det ett sammanträde i hyresnämnden och jag fick rätt.

Denna gången har jag gjort en överklagan till Personförsäkringsnämnden då jag inte är nöjd med försäkringsbolagets beslut i min skadeanmälan, att neka mig ekonomiskt stöd på grund av längre tids sjukskrivning.

Det långa meddelande som jag skrev till mitt försäkringsbolag fick jag snabbt svar på. 4 timmar senare, för att vara exakt. Han som ringde ville reda ut lite missförstånd som uppstått på grund av felaktiga ordval från hans sida och han hänvisade mig till ovan nämnda nämnd för att överklaga om jag inte var nöjd med beslutet.

Även när jag är förbannad så är jag väldigt trevlig att ha att göra med per telefon, när det är människor jag inte personligen känner som jag pratar med. Jag har själv arbetat med kundkontakt via telefon och alla parter vinner på att vara trevliga, oavsett hur besviken och förbannad man är. Så jag körde på det, och var trevlig. Handläggaren som ringde mig var också väldigt tillmötesgående, bad om ursäkt för sina missar som gjort mig förvirrad och instruerade mig i hur jag skulle göra en överklagan.

Ytterligare några timmar senare skickade jag då iväg min ansökan om att mitt ärende skall prövas inför Personförsäkringsnämnden. Jag bifogade sjukintyg, beslutet från mitt försäkringsbolag samt en reviderad version av meddelandet jag skickat till bolaget för att få fram varför jag ansåg att beslutet var fel.

Det är egentligen ganska sjukt att ett försäkringsbolag anser att all psykisk ohälsa hör ihop. Det är i alla fall min tolkning av allt det här.

Man kan få skador på hjärnan på grund av olycka eller sjukdom, och de täcks vad jag förstått av sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Men min sjukdom, som är en fysisk skada på hjärnan, går in i samma fack som depression, ångest, ADHD, autism, osv mm etc. Varför gör man den skillnaden, undrar jag?

Skriva till försäkringsbolag

Det här med försäkringsbolag

2012, när min dotter bara var några veckor gammal, så tecknade jag en försäkring för henne. Jag tecknade i samma veva en försäkring för mig själv hos samma försäkringsbolag som inkluderade både olycksfall och sjukdom.

För ca 1 år sedan fick jag idén om att jag kanske kunde få ersättning då jag fått min ADHD diagnos som vuxen, så jag gjorde en skadeanmälan. Efter 1 år fick jag besked om avslag, inte helt oväntat. Avslaget berodde på att jag 2005 medicinerade för depression så min psykiska ohälsa, som kunde vara ADHD symtom, hade visat sig innan försäkringen tecknades.

När jag fick beskedet om avslaget insåg jag att jag inte gjort någon skadeanmälan om sjukdomen jag har nu, utmattningssyndrom. Är man sjukskriven mer än 90 dagar så kan man, beroende på försäkringsbolag och sjukdom, få ersättning för ekonomiskt bortfall. Så, jag gjorde en ny skadeanmälan för utmattningssyndrom.

Efter ca 2 veckor fick jag ett brev hem från försäkringsbolaget där de hänvisade mig till beslutet för skadeanmälan för min ADHD. Jag blev då förvirrad då det är helt skilda sjukdomar vars enda gemensamma nämnare är var i kroppen sjukdomen sitter; hjärnan.

Det visade sig att försäkringsbolaget klumpar ihop alla psykiska sjukdomar. Min ADHD är medfödd, min ångest och depression är antagligen en följd av att jag har ADHD. Men, utmattningssyndrom beror på yttre faktorer som man sällan, eller aldrig, kan påverka; stress. I mitt fall handlar det om stress på arbetet.

Jag har just formulerat ett brev till mitt försäkringsbolag och tänkte att jag skulle dela med mig av det till er. Eventuellt blir detta en liten ”serie” i bloggen, då jag tvivlar på att jag får rätt på grund av detta brev.

Jag skriver detta då jag fått skilda besked under en och samma vecka; Hugo meddelade att mitt ärende skulle omprövas. Liselotte meddelade att mitt ärende inte kommer omprövas. Då jag inte vet vad som stämmer vill jag inkomma med kompletterande information av den typen som ni inte frågar efter vid en skadeanmälan.

Sedan 2014 har jag diagnosen ADHD. Det är väldigt vanligt med samsjuklighet och jag själv är drabbad av både depression och ångest. Första gången jag fick diagnosen depression var 2005.

Min initiala skadeanmälan handlade just om min ADHD. Det var mest en chansning. ADHD är något man föds med oavsett om man får diagnosen som vuxen eller ej. Jag fick avslag på min ansökan, något jag ärligt talat hade räknat med.

2014 blev jag även anställd som webbutvecklare hos min nuvarande arbetsgivare. Varje måndag fick jag en lista med arbetsuppgifter som skulle genomföras under veckan. Det var ganska blandat, stort som smått. Jag var ensam webbutvecklare på företaget, alltså landade alla webb-relaterade uppgifter på mig. Det i sin tur innebar dagliga avbrott i mitt arbete när något akut behövde ordnas, det gjorde dock inte att min arbetsplanering för veckan förändrades på något vis.

Varje vecka från februari 2014 till januari 2016 informerade jag min arbetsledare om att min arbetsbörda var för stor. Jag har under min anställning på företaget inte klarat en enda deadline då det helt enkelt varit för mycket att göra.

Trots att jag påpekade detta, på alla sätt jag kunde, varje vecka under 2 år, så skedde ingen förändring. Jag blev aldrig klar i tid.

I oktober 2015 började jag få stressymtom; jag hade svårt att somna, när jag väl somnade vaknade jag igen efter 2-3 timmar och kunde inte somna om. Jag fick röda utslag i ansiktet och på armarna och jag tappade enorma mängder med hår.

Jag försökte ta ett krafttag i stress-problemet och gick ner i arbetstid, från 100% till 80%. Trots att jag arbetade mindre minskade inte min arbetsbörda; lika mycket arbete skulle fortfarande göras men på mindre tid. Det dröjde inte länge förrän både kropp och själ gav upp.

Under januari och februari 2016 arbetade jag nästan ingenting. Kroppen hade drabbats av något som liknade influensa. I vanliga fall håller en influensa i sig i ca 1, kanske max 2, veckor. Jag var sjuk i 2 månader. Jag hade varit utsatt för hög stress under såpass lång tid att det fysiskt inte gick mer.

Jag blev deltidssjukskriven och sedan heltidssjukskriven. I juni 2016 fick jag diagnosen Utmattningssyndrom. Baserat på mina symtom och information om hur mitt liv hade sett ut de senaste 2 åren var det inget tvivel om att jag varit utsatt för på tok för mycket stress under alldeles för lång tid.

Under flera månader fick jag utesluta saker i mitt liv, som andra ser som självklart. Att borsta tänderna, klä på sig, duscha, för mig kändes det som att springa en halvmara, jag orkade inte. Att åka till mataffären för att köpa mjölk krävde noga planering för att ”spara” energin för att kunna genomföra det.

Med tid blev det bättre. Det gick långsamt, men det blev bättre.

I september 2016 började jag arbetsträna. Jag hade då börjat sova bättre och upplevde att jag hade mycket mer energi och ork. Att arbeta 2 timmar om dagen, med anpassade arbetsuppgifter, gjorde mig helt slut. Men jag tyckte det var roligt. Det kändes bra att komma in i rutiner, träffa kollegorna, göra något nyttigt.

På grund av omständigheter jag inte kunder påverka blev jag utsatt för väldigt hög stress. Det orsakade att jag hade hjärtklappning med bröstsmärtor, dagligen, under 2 veckor. Jag besökte akutmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg där man efter prover och EKG kunde konstatera att det inte rörde sig om något hjärtproblem utan det berodde på stress.

Efter detta stora stresspåslag försämrades min hälsa enormt. Jag fick avbryta min arbetsträning och min prognos för tillfrisknande ser numera ut att ta väldigt mycket längre tid. Jag kan inte längre läsa böcker då mitt arbetsminne är försämrat att jag efter en stund inte förstår sammanhanget i längre texter. Mitt minne generellt har blivit otroligt mycket sämre än vad det var för bara ett par månader sedan.

Idag går jag i ett rehabiliteringsprogram för människor med Utmattningssyndrom. Förhoppningen är att jag, innan året är slut, förhoppningsvis skall klara av ett anpassat arbete på 25%. Jag har gjort anmälningar om arbetsskada på grund av min sjukdom.

Utmattningssyndrom är en sjukdom som sitter i hjärnan. Därför faller den i facket ”psykisk ohälsa”. Det som skiljer sjukdomen från andra psykiska sjukdomar är att det är yttre faktorer, som orsakar stress, som i sin tur orsakar synliga skador på hjärnan. Amygdala, som är en del av hjärnan, är med och styr vår minnesförmåga, känslor och kognitiva förmågor. Vid Utmattningssyndrom så blir Amygdala förstorad och det försämrar dess koppling till andra delar av hjärnan och leder då till sämre kognitiva förmågor och minnesproblem.

Att jag är drabbad av ADHD, ångest och depression är något som jag, vid vuxen ålder, lärt mig att jag med största sannolikhet är född med; min kemi i hjärnan funkar lite annorlunda än hos individer utan de psykiska problemen.

Jag tycker dock att det är väldigt fel av er att likställa Utmattningssyndrom med annan psykisk ohälsa. Det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av, oavsett tidigare sjukdomshistorik. Det är inte min ADHD eller ångest eller tidigare depressioner som gjort att jag drabbats av utmattningssyndrom. Det är faktumet att jag varit utsatt för stress under 2 år som orsakat det. Yttre faktorer som jag gjort allt jag kunnat för att förändra. Men då de varit just yttre faktorer, som kan vara svårt eller till och med omöjligt att förändra, så har det inte gått.

Min kropp och min hjärna har tillverkat stresshormoner under 2 år, det har orsakat fysiska förändringar i min hjärna. Att jag var deprimerad 2005 är inte ett tidigt symtom på utmattning. Ingen kan dra slutsatsen att en depression kan innebära utmattning senare i livet. Det är som att säga att den som haft lunginflammation kommer drabbas av lungcancer; sjukdomarna sitter i samma del av kroppen men har inte med varandra att göra, de framkallar inte varandra. Man får inte utmattningssyndrom på grund av psykisk ohälsa (som depression och ångest), man får det av yttre faktorer som är svåra eller omöjliga att påverka.

Jag är inte nöjd med ert beslut att klumpa ihop sjukdomar som drabbat min hjärna.

Jag ser fram emot deras svar!

Planera

När hälsan skall planeras

Fick tidigare under dagen flera samtal från min nya fysioterapeut på PMU. Första gången hon ringde bokade vi in en tid för att göra en så kallad vårdplanering. Inom någon timme ringde hon igen för att få omboka tiden, då hon missat att markera i sin kalender att hon inte var tillgänglig under den tid vi hade bokat in.

Men en tid är i alla fall bokad. Vad jag vet kommer det vara jag och fysioterapeuten, Eva, som skall snacka igenom den plan som PMU tagit fram åt mig, så får jag komma med åsikter innan den bestäms. Eventuellt kommer min nya arbetsterapeut, Jenni, också vara med. Hon frågade i alla fall om hon fick när jag träffade henne senast.

Mina initiala tankar kring PMU är att de verkligen tar min sjukdom på allvar, vilket känns fantastiskt skönt. Det känns samtidigt väldigt bra att det liksom inte tar så lång tid, det går inte flera veckor mellan besöken utan de har skett ganska tätt. Vilket för mig betyder att de faktiskt vill hjälpa mig.

Det finns en del människor inom vården som tyvärr blivit allt för präglade av de negativa sidorna i sitt yrke och ärligt talat gör ett ganska dåligt jobb. Men, mer om sånt en annan gång.

Jag skall i alla fall till PMU nästa vecka och det känns väldigt bra, och hoppfullt!

Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Läsförståelse under Utmattningssyndrom

Läsförståelse försvinner vid utmattningssyndrom

Jag har har kunnat läsa sedan lågstadiet. Från den stunden så malde jag igenom böcker under hela grundskolan. I gymnasiet läste jag mindre, det var så mycket annat att hinna med. Men vi hade fortfarande undervisning i Svenska och i prov ingick i stort sett alltid ett stycke med läsförståelse, som jag alltid klarade.

Med tid har jag glidit allt längre ifrån att läsa böcker, jag prioriterar att göra annat på min fritid. Många ligger och läser på kvällen innan de skall sova, det är sövande för många. Själv kan jag fastna i flera timmar, hittar jag en riktigt bra bok bli det svårt för mig att ta en paus i läsandet.

Jag har aldrig läst direkt snabbt, med åldern började jag bli mer och mer rastlös när jag läste en bok, om den inte var riktigt riktigt bra. Senaste året har jag plockat upp läsningen igen men då i form av ljudböcker.

Det är sällan jag läser längre texter numera, det blir främst statusuppdateringar på Facebook, bildtexter på Instagram och liknande. Jag läser hellre korta sammanfattningar framför en hel nyhetsartikel med mera.

När jag ställs inför att läsa en längre text, exempelvis en instruktion eller dokumentation av något, så blir det svårt för mig. Jag kan titta på texten, se bokstäverna, men inte förstå vad det står och vad det betyder. När jag lyckas ta mig igenom 1 rad med text så har jag redan glömt bort den när jag kommer till nästa rad, hela texten tappar sitt sammanhang.

När man behöver spendera 30 minuter, eller mer, för att läsa 1 standard A4 dokument, och ändå inte minns vad man läst, eller inte minns vad man läst, då känner man sig ganska korkad. Osmart. Dum i huvudet. Som en idiot.

Jag vet att det inte är mig det är fel på, jag är inte ointelligent, jag har drabbats av utmattningssyndrom.

Utmattningssyndrom påverkar bland annat arbetsminnet, som är centralt i att komma ihåg och hantera information under en kortare period. Detta kan vara att läsa en instruktion och sedan genomföra uppgiften. När arbetsminnet inte fungerar optimal så ”försvinner” informationen utan att den lagrats i någon annan minnesfunktion.

Det är flera saker som arbetsminnet håller ordning på, förutom läsförståelse, därför är det många intellektuella funktioner som påverkas när arbetsminnet försämras. Det kan bli svårt att förstå vad någon säger, att räkna blir svårare och det blir svårare att lösa problem.

Har man drabbats av utmattningssyndrom är det inte något som kommer vara resten av livet, det blir bättre. Men för stunden, när man är mitt i det, så kan man känna sig ganska korkad när man inte förstår en enkel text.

Trött

Fysiska stressymtom som ingen märker

Att känna stress är inget konstigt, det är en av funktionerna som finns förprogrammerade hos människan. Men när man varit stressad under en längre period så får man fysiska stressymtom. Majoriteten av människor märker av dessa, men har man ADHD kan de gå helt obemärkt förbi.

Den absolut vanligaste fysiska symtomen vid stress är svårigheten att slappna av, komma till ro för att kunna somna på kvällen. Jag tror ingen somnar så fort de lägger huvudet på kudden, men jag tror de flesta somnar inom 1 timme från de att de lagt sig och ”aktivt” försökt somna. Om man då inte kan somna och ligger och vrider och vänder sig i flera timmar lägger man antagligen märke till det. Sker det dessutom flera kvällar i rad gissar jag att man börjar ta sig en funderare på vad det beror på, kanske googlar man ”sömnproblem” och läser information om att det kan bero på stress.

Jag som har ADHD har haft sömnproblem sedan jag var ca 15 år. Att inte somna på kvällen när jag lägger mig är inget underligt. Att jag vrider och vänder på mig i 3-4 timmar innan jag somnar är inget konstigt. Jag registrerar inte att jag haft problem att somna alla kvällar i veckan, för det har varit så i hela mitt vuxna liv.

Andra problem man kan få vid stress är koncentrationssvårigheter, dåligt minne, nedstämdhet och ångest, ont i magen, huvudvärk och hjärtklappning. Man kan även märka av ett ökat behov av koffein, nikotin, alkohol, socker och fett.

Många av de fysiska stressymtomen är samtidigt vanliga symtom av ADHD. Koncentrationssvårigheter, sömnstörning och dåligt minne är de absolut vanligaste problemen när man har ADHD. Människor med ADHD brukar också ha det som kallas samsjuklighet, alltså att man har fler(a) psykiska problem. I mitt fall är det kronisk ångest och depression i perioder. De med ADHD tenderar även att dricka mer kaffe/cola/energidryck än andra då koffeinet piggar upp, då en person med ADHD blir trött fortare än andra.

Det kan gå väldigt lång tid innan en person med ADHD uppmärksammar stressen, därför tillhör de gruppen som löper högre risk för utbrändhet. I mitt fall märkte jag stressen för sent, jag hade redan blivit utbränd. Trots att kroppen skriker att den mår dåligt märker ingen det, just för att de fysiska stressymtomen i många fall är samma som för ADHD.

Jag reflekterade över stress först när det slog mig att jag börjat tappa en massa hår och att jag, några dagar tidigare, hade lagt min enda hobby på hyllan. Jag hade inte energi nog att ge min enda fisk någon mat, så han fick flytta.

För att få bukt med detta, på bästa sätt, på en arbetsplats eller i skolan kan extra ”styrning” vara bra. Se till att en person inte tar på sig för mycket och utnyttja absolut inte denna ”stresstålighet”! Jag tror även att man skall trycka på stoppknappen om man, varje dag, får ett svar som innehåller ordet ”trött” när man frågar hur hen mår.

Öppet kontorslandskap

Fällan i ett öppet kontorslandskap

Många företag stoltserar med sina lokaler när de söker ny personal. Jag har läst flera jobbannonser där de skriver om att de har ett öppet kontorslandskap med mycket ljus, nära kontakt till kollegor och en skön stämning. Det finns även arbetsplatser där man som anställd inte har en fast arbetsstation, man tar sin laptop och sätter sig där det finns en ledig plats.

Ett öppet kontorslandskap har många fördelar, men för någon som mig, med ADHD, är nackdelarna desto fler.

Det finns klara fördelar med ett öppet kontorslandskap om man arbetar i team och har daglig kontakt med sina närmsta kollegor. Det blir enklare att kommunicera och man kan ta snabba frågor utan att behöva flytta sig.

För någon med koncentrationssvårigheter, det vanligaste problemet vid ADHD, så blir arbetsdagen högljud och upphackad på ett sätt som andra kan ha svårt att förstå.

Jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv, så det jag skriver är inte något som gäller för alla med ADHD, men jag tror många kan relatera.

På alla mina fasta anställningar har det varit ett öppet kontorslandskap. Det som mina kollegor och chefer tyckt är ett trevligt klimat har för mig blivit ett störande moment. På grund av min ADHD kan jag inte filtrera intrycken från omgivningen. Jag hör alla ord, jag registrerar alla rörelser. Även om jag inte aktivt lyssnar eller tittar på det som händer runt omkring så registrerar min hjärna det, bearbetar det innan det hamnar i facket med allt som är irrelevant.

Denna avsaknad av filter är en enorm energitjuv samtidigt som det orsakar väldigt många avbrott i arbetsdagen.

Så fort jag släpper mitt arbete med blicken, så är det ute ur min tankeverksamhet. När det efter ett par sekunder får min uppmärksamhet igen har jag glömt bort vad jag höll på med. Att hitta tillbaka till uppgiften kan ta sekunder, ibland minuter. Då sker ofta nästa avbrott i form av en kollega som går förbi, bordsgrannen frågar om man vill ha kaffe eller någon får ett SMS.

Dessa ständiga avbrott i arbetet, samtidigt som tröttheten ökar, kan göra vem som helst stressad.

En sån enkel sak som ett öppet kontorslandskap kan faktiskt göra att någon blir stressad. Om man inte åtgärdar stressen kan jag nästan garantera att man sätter sig på tåget med slutstation Utmattningssyndrom.

Finns möjligheten, ge de anställda som önskar eget kontor ett eget kontor. Det kan förebygga stress, något alla vinner på.