Öppet kontorslandskap

Fällan i ett öppet kontorslandskap

Många företag stoltserar med sina lokaler när de söker ny personal. Jag har läst flera jobbannonser där de skriver om att de har ett öppet kontorslandskap med mycket ljus, nära kontakt till kollegor och en skön stämning. Det finns även arbetsplatser där man som anställd inte har en fast arbetsstation, man tar sin laptop och sätter sig där det finns en ledig plats.

Ett öppet kontorslandskap har många fördelar, men för någon som mig, med ADHD, är nackdelarna desto fler.

Det finns klara fördelar med ett öppet kontorslandskap om man arbetar i team och har daglig kontakt med sina närmsta kollegor. Det blir enklare att kommunicera och man kan ta snabba frågor utan att behöva flytta sig.

För någon med koncentrationssvårigheter, det vanligaste problemet vid ADHD, så blir arbetsdagen högljud och upphackad på ett sätt som andra kan ha svårt att förstå.

Jag kan såklart bara utgå ifrån mig själv, så det jag skriver är inte något som gäller för alla med ADHD, men jag tror många kan relatera.

På alla mina fasta anställningar har det varit ett öppet kontorslandskap. Det som mina kollegor och chefer tyckt är ett trevligt klimat har för mig blivit ett störande moment. På grund av min ADHD kan jag inte filtrera intrycken från omgivningen. Jag hör alla ord, jag registrerar alla rörelser. Även om jag inte aktivt lyssnar eller tittar på det som händer runt omkring så registrerar min hjärna det, bearbetar det innan det hamnar i facket med allt som är irrelevant.

Denna avsaknad av filter är en enorm energitjuv samtidigt som det orsakar väldigt många avbrott i arbetsdagen.

Så fort jag släpper mitt arbete med blicken, så är det ute ur min tankeverksamhet. När det efter ett par sekunder får min uppmärksamhet igen har jag glömt bort vad jag höll på med. Att hitta tillbaka till uppgiften kan ta sekunder, ibland minuter. Då sker ofta nästa avbrott i form av en kollega som går förbi, bordsgrannen frågar om man vill ha kaffe eller någon får ett SMS.

Dessa ständiga avbrott i arbetet, samtidigt som tröttheten ökar, kan göra vem som helst stressad.

En sån enkel sak som ett öppet kontorslandskap kan faktiskt göra att någon blir stressad. Om man inte åtgärdar stressen kan jag nästan garantera att man sätter sig på tåget med slutstation Utmattningssyndrom.

Finns möjligheten, ge de anställda som önskar eget kontor ett eget kontor. Det kan förebygga stress, något alla vinner på.

Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom – tänk efter före!

Nu har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ca 1 år. Under den här tiden har har lärt mig mycket om mig själv, och fått upp ögonen för sånt som borde varit självklarheter, men som av någon anledning ändå inte var det.

I september 2016 påbörjade jag min rehabilitering för att komma tillbaka till arbetet. Det gick bra, i 2,5 månad. Sedan gick det åt fanders. Det hände grejer där jag inte hade någon möjlighet att påverka, men det orsakade stress och ångest och jag började må sämre.

I skrivande stund mår jag inte ett dugg bättre än när jag blev sjukskriven. Jag kan till och med påstå att jag mår sämre. Skillnaden mellan nu och 1 år sedan är att jag vet varför, och just därför ökar inte min ångest som den gjort tidigare.

Att bli utbränd är inget ovanligt, tyvärr. Få verkar veta vad det faktiskt innebär för den som drabbas, och vad det är som händer. Det kan förebyggas och är man uppmärksam på signalerna så kan man stoppa den som är på väg in i väggen innan hen kraschar.

För någon med ADHD, som jag själv, blir det lite mer problematiskt. Utmattningssyndrom och ADHD har i stort sett identiska symtom, men orsaken skiljer sig. En person med ADHD löper större risk att drabbas av utmattning och även om alla signalerna finns där så missas de lätt, just för att man har ADHD.

Jag kommer skriva mer om just utmattningssyndrom i kombination med ADHD i fler, kommande inlägg. Så håll ögonen öppna!

Trötter kan inte sova

Sömnproblem har jag haft mer eller mindre sedan tonåren. Problem att somna har inte varit något ovanligt, det har tagit mig någon timme att somna, oftast. Ibland har det tagit längre tid.

För ca 1,5 år sedan blev mina sömnproblem faktiska problem. Att somna tog ännu längre tid, jag sov dåligt när jag väl somnade och började vakna efter bara några timmar. Vissa nätter sov jag ingenting alls.

Jag ignorerade problemet och bet ihop. Jag var konstant trött, all energi jag hade gick till att sköta jobbet. Men det blev bara värre och värre, såklart. Till slut blev jag sjukskriven. Först för depression och senare för utmattningssyndrom.

I september 2016 började jag arbetsträna, för att sakta men säkert kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men, saker jag inte kunde styra över förvärrade min stress, jag fick till och med ta mig till akuten pga bröstsmärtor och hjärtklappning en natt.

De senaste veckorna har jag varit tröttare än någonsin. Problemen att somna är värre nu än när jag blev sjukskriven. När jag väl somnar så sover jag allt från 3 timmar till 13 timmar. Men tröttheten går inte att sova bort, jag är trött oavsett.

Tidigare i veckan var jag på uppföljning med min fantastiska läkare. Vi pratade om vad som hänt sedan sist. Då min läkare varit på semester har jag haft kontakt med en annan läkare, så det var en del jag behövde uppdatera henne med. Efter att ha gått igenom allting var det ingen tvekan, min sjukskrivning blev förlängd, igen.

Jag skall göra upp en ny plan för rehabilitering med min arbetsterapeut, jag skall göra uppföljning på bröstsmärtorna så remiss för att göra EKG skickades till min vårdcentral. Läkaren skickade också en remiss till en ny mottagning som öppnat i Göteborg; Psykiatrisk mottagning för Utmattningssyndrom (PMU). Dit kan man söka om man (exempelvis) som jag har ADHD/ADD i grund och blivit drabbad av utmattningssyndrom. Det behövs remiss från läkare eller en egenremiss.

Jag hoppas jag får komma till PMU. De är inte är primär psykiatrimottagning utan kommer i så fall fungera som komplement till den psykiatrimottagning där jag redan är patient.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.