Oväntat besök av socialtjänsten

Oväntat besök av socialtjänsten

Det här inlägget kommer handla om en sak som hände i våras. Det var riktigt jobbigt och jag är faktiskt tacksam över att jag var sjukskriven från jobbet, för jag klarade inte riktigt av mitt liv under en tid. På grund av skam och ångest skrev jag inget om det då. Det är väldigt få människor som fått veta detta. Nu vill jag skriva detta i bloggen, för jag är knappast ensam om att vara med om detta. Det handlar om socialtjänsten.

En torsdag kom vårt boendestöd (läs om vad boendestöd är här) hem till oss. Det är sagt att de skall komma till oss en gång i veckan då vi behöver hjälp i vårt hem, främst med städningen. När det ringde på dörren var vi mitt uppe i en storstädning, vi skulle ha visning av lägenheten senare samma dag.

Besöket blev inte långvarigt, kanske 2-3 minuter. Sedan var de påväg ut igen. Bult var arg, upprörd, ledsen, sviken. Jag hade bara hört delar av samtalet men lyckades behålla mitt lugn.

De berättade för oss att de gjort en orosanmälan på grund av hur det ser ut hemma hos oss. De insåg att vi behövde mer stöd än vad ett boendestöd kunde ge. De förklarade att de gjorde anmälan för att kunna använda den som grund för att bevilja oss mer hjälp, eventuellt hemtjänst.

En orosanmälan gör man när man misstänker att ett barn far illa. I det här fallet handlade anmälan om att det fanns en misstanke om att min dotter, som bor hos oss varannan vecka, for illa i vårt ostädade hem.

Jag samtalade med boendestödjarna, 2 kvinnor, i några minuter. Frågade vad som skulle hända nu, vad det här betydde, kunde det här användas emot mig? Under samtalet verkade jag antagligen väldigt lugn, men inombords skrek jag. Samtalet avslutades och både jag och Bult bad dom att gå, vi ville inte ha dom hemma hos oss mer.

När dörren stängts började jag skaka, jag började hyperventilera. Jag gick in i sovrummet, vankade av och ann i några sekunder innan jag kollapsade på golvet och började gråta hysteriskt. Jag fick panikångest. Jag var så otroligt orolig över vad detta skulle leda till. Hela min värld tycktes rasa och jag kunde inte göra något för att varken bromsa det eller hindra det.

Efter ett par dagar fick vi hem ett brev, det var en kallelse till möte hos Socialtjänsten i stadsdelen där min ex-man, min dotters pappa, bor. Hon är skriven hos honom, därför hanteras ärendet av kontoret i deras stadsdel.

Någon timme efter att jag öppnat brevet får jag ett meddelande från min ex-man, ”Vad fan är det som har hänt!?” tillsammans med en bild på brevet som han har fått. I hans brev var texten väldigt kortfattad, kortare än det brev jag hade fått. Han hade blivit kallad till ett möte på grund av att ”hemmiljön hos mamman är olämplig för barn”. Han blev såklart orolig, vem hade inte blivit det? Jag ringde upp och förklarade situationen, förklarade varför anmälan gjorts, förklarade vem som hade gjort anmälan. Jag vet inte om det lugnade honom.

Några veckor senare infann vi oss på socialkontoret där mötet skulle vara. Det var jag, Bult, min ex-man och vår dotter. Vi pratade lite med varandra inför mötet, jag förklarade igen varför det blivit som det blivit.

Min ex-man och vår dotter fick först gå in i ett enskilt rum och prata med en socialsekreterare. När de var klara skulle jag och Bult prata med samma socialsekreterare. Hon berättade vad hon hade frågat min dotter, och vad hon hade svarat. Vi pratade en del om vår situation och att vi själva tagit initiativet till förbättring; det var trots allt vi som bad om hjälp hos socialtjänsten genom att få boendestöd. Jag passade även på att fråga om de olika kontoren delar information med varandra.

Allting gick bra, mötet gick bra, socialtjänsten ansåg att man inte behövde gå vidare med ärendet. Kort sagt kan man väl säga att anmälan ansågs vara onödig. Hemmiljön hos mamman är inte olämplig för barn.

Men, det ledde till att vi nu inte har någon tillit till de 2 kvinnor som är våra boendestödjare. De gjorde en anmälan mot oss, utan att prata om det med oss. De hänvisade till att de enbart gjorde sitt jobb, det kan de förvisso ha rätt i. Men, en orosanmälan skall göras vid första indikationen på att något inte står rätt till, inte som i det här fallet, efter 4e hembesöket.

Deras tanke med anmälan var att vi skulle kunna bli beviljade mer hjälp i hemmet. Men det blev inte alls som det var tänkt. Eftersom ett annat socialkontor fick hantera ärendet hamnar denna information inte ens hos det socialkontor som vi har kontakt med. Olika kontor delar inte information med varandra, inte ens efter mitt godkännande. Det är jag som privatperson som måste hämta ut informationen från ett kontor och ge till ett annat, om jag vill att flera kontor skall ha mina uppgifter. På grund av det kan inte ”vårt” socialkontor använda orosanmälan eller följderna som underlag för att ge oss mer hjälp. Deras ”insats” var helt enkelt helt och hållet onödig.

Min rädsla och ångest i det här handlade om vårdnaden över mitt barn. Det kändes som om våra boendestödjare riskerade den för att ge oss mer hjälp. Hade de pratat med oss, kommunicerat om sin plan med oss, hade vi kunnat informera om att det inte skulle gå som de ville, just då min dotter inte står skriven på min adress. Då hade anmälan antagligen inte gjorts, vi hade sluppit möten med socialtjänsten (som kändes jobbigt för alla) och vi hade sluppit att göra alla vuxna som var inblandade oroliga.

Såhär i efterhand är jag mest förbannad. Varken jag eller Bult vill ha kvar våra boendestödjare och vi har blivit generellt negativt inställda till att ha kontakt med socialtjänsten.

Vårt hem ser absolut inte ut som en IKEA-katalog, men det gör inget hem där det bor folk, framförallt om det bor barn där. Det blir disk, det blir skräp, det blir smutsiga kläder, det blir leksaker överallt.

Det enda som är farligt för min dotter, i mitt hem, är mina mediciner. Men de förvarar jag på ett ställe där min dotter inte kommer åt samtidigt som jag varit väldigt noga med att lära henne att man stoppar inte tabletter som legat på golvet i munnen. Om jag lyckats hålla henne undan mina mediciner i 3,5 år (så länge jag medicinerat för bla ångest) så kan jag nog klara det nu också när hon är lite mer ”med på noterna” och förstår vad jag säger.

1 thought on “Oväntat besök av socialtjänsten

Kommentera