Podcast

Att snacka om våldtäkt

Idag hade jag ett väldigt långt samtal med en trevlig kvinna som har en nystartad podd där fokus ligger på våldtäkt.

Om man blir våldtagen så är det många som söker information kring våldtäkt, för att kunna bearbeta det man varit med om. I vissa fall kan det handla om att man vill ha information kring vad man kan göra, hur man anmäler, hur man pratar om det, om man pratar om det och så vidare. För andra kan det handla om få en ”bekräftelse” på att man inte är ensam, att detta har hänt andra också.

Tyvärr är våldtäkt väldigt tabubelagt. Det är få förövare som pratar om vad de gjort. Det är få offer som pratar om vad någon gjort mot dem. Bilden som media visar upp är att en våldtäkt sker i en mörk park och förövaren är en okänd man som med våldför sig på en icke ont anande kvinna. Verkligheten är dock, i de flesta fall, något helt annorlunda.

Den kvinna jag pratade med idag, Laurea, har startat en podd om våldtäkt, för att kunna förmedla erfarenheter, historier, tankar, åsikter, från människor som blivit utsatta, som blivit våldtagna.

Som planen ser ut för tillfället så kommer jag vara med i podden, inom en överskådlig framtid, och prata om mina egna erfarenheter. Det är inte ett trevligt ämne, långt ifrån. Men jag ser ändå fram emot det.

Podden heter Våldtäktspodden och det finns, i skrivande stund, 2 avsnitt. Gå gärna in och lyssna! Om du själv blivit utsatt och kan tänka dig att prata om det, kontakta Laurea!

Planera

När hälsan skall planeras

Fick tidigare under dagen flera samtal från min nya fysioterapeut på PMU. Första gången hon ringde bokade vi in en tid för att göra en så kallad vårdplanering. Inom någon timme ringde hon igen för att få omboka tiden, då hon missat att markera i sin kalender att hon inte var tillgänglig under den tid vi hade bokat in.

Men en tid är i alla fall bokad. Vad jag vet kommer det vara jag och fysioterapeuten, Eva, som skall snacka igenom den plan som PMU tagit fram åt mig, så får jag komma med åsikter innan den bestäms. Eventuellt kommer min nya arbetsterapeut, Jenni, också vara med. Hon frågade i alla fall om hon fick när jag träffade henne senast.

Mina initiala tankar kring PMU är att de verkligen tar min sjukdom på allvar, vilket känns fantastiskt skönt. Det känns samtidigt väldigt bra att det liksom inte tar så lång tid, det går inte flera veckor mellan besöken utan de har skett ganska tätt. Vilket för mig betyder att de faktiskt vill hjälpa mig.

Det finns en del människor inom vården som tyvärr blivit allt för präglade av de negativa sidorna i sitt yrke och ärligt talat gör ett ganska dåligt jobb. Men, mer om sånt en annan gång.

Jag skall i alla fall till PMU nästa vecka och det känns väldigt bra, och hoppfullt!

Podcast

Kanske i dina hörlurar

För några dagar sedan fick jag frågan om jag ville vara med i en podcast. Jag skall inte berätta om det för ingående, inget är egentligen bestämt ännu men det känns ändå himla roligt att få frågan!

Jag har varit med i radio ett par gånger, men då som Christer Lundberg-fan på besök i P3 studion i programmet Christer och Christer och Morgan rapporterar – en timme innan sex. Så det här med att prata när andra än den jag direkt pratar med kommer lyssna känns inte främmande alls.

Ämnet är dock ganska laddat. Kanske därför jag ser fram emot det även om inget är bestämt ännu. Det är ett ämne som behöver få en starkare röst, fler som pratar om det, mer publicitet, bara väldigt mycket mer! Bilden behöver bli mer korrekt, inte som den är idag.

Men, mer om detta när jag vet mer! Blir det av kommer jag absolut skriva om det här i bloggen.

Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.

Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Sticka

En paus för hjärnan

Jag vet inte hur det är att ta det lugnt eller slappna av. Jag vet hur man gör det rent fysiskt, vilar kroppen. Men psykiskt, hur gör man? Jag tycker att min hjärna alltid går på högvarv, i allt jag gör. Jag behöver inte ens göra något, den spinner på ändå.

Det finns vissa aktiviteter jag kan pyssla med, för att så gott jag kan, ge min hjärna en liten paus; pyssel. Jag håller på med handarbete så som sticka och virka, jag broderar, jag gör pärlplattor, jag gör smycken, jag ritar.

När jag pysslar med de grejerna, främst sticka eller virka, så blir det extremt svårt för mig att ta in det som händer i min omgivning. Jag kan inte ”koppla bort” yttre intryck men när jag måste fokusera rejält på något, exempelvis räkna maskor, lägga rätt antal pärlor, sy rätt antal stygn, då kan jag inte ta in omgivningen på samma sätt, det är lite som om det inte får plats.

Om jag är på ett café med en vän, så tar jag in allting som händer runt omkring och jag blir himla trött väldigt fort. Jag kan inte ignorera samtalet som sker vid bordet bredvid, jag kan inte sortera bort vad människan vid disken precis beställde. Jag lägger märke till allt och alla som händer där, och jag kan inte stänga av det.

Sitter jag på exakt samma café med en stickning istället för med en vän, då kan jag inte ta in det som händer runt omkring. Jag försvinner in i min egna lilla värld där allt består av att räkna till 5, typ.

Det blir en ganska skön och behaglig paus för mig. Tiden rinner iväg när jag ”kopplar bort” det som händer runt om. Flera timmar kan kännas som minuter.

Flyttlådor

En dag med choklad

Idag är det 3 år sedan jag förlovade mig med min fantastiska partner Bult. Det firas med choklad och köpepizza, omnom.

Mitt liv är kaos, i vanlig ordning. Av någon anledning så är det alltid en massa saker som händer, det blir aldrig någon riktig paus där jag kan bara vara. Det som händer just nu är dock positiva saker, så jag är ändå ganska nöjd med tillvaron.

Nästa vecka skall jag och lilla familjen flytta. Sedan jag separerade från min dotters pappa har jag försökt få tag i ett boende i området där han bor. Något som visat sig vara nästan omöjligt! Men nu, 3,5 år efter att jag flyttade från området kommer jag nu flytta tillbaka.

Lägenheten är 3 rum och kök, som jag har nu, men den är ca 20 m² mindre än där jag bor nu. Hyran är billigare och hela familjen kommer slippa väldigt mycket pendlande. Dottern kommer ha nära till förskolan, nära till sina vänner, och nära till den andra föräldern, oavsett i vilket hem hon är. Vi ser alla fram emot det!

Jag har även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning i Göteborg. De specialiserar sig på Utmattningssyndrom hos människor med NPF, exempelvis ADHD, som jag har. Jag har fått träffa 4 olika personer på mottagningen; psykolog, läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut. Jag har pratat med alla om min situation, de har gjort individuella bedömningar av mig och de skall nu skapa en gemensam bild av min hälsa och ta fram en plan för min rehabilitering.

Jag har även anmält mig till Blogg100, som går ut på att man skall posta minst 1 inlägg i någon av sina sociala kanaler, varje dag i 100 dagar i följd. Jag vet inte om jag kommer klara det, min energi är som ni kanske förstår ganska svajig och jag behöver ibland prioritera annat framför att blogga. Men jag hoppas få ihop 100 inlägg i alla fall.

Det var en liten kort uppdatering från mig, nu är jag helt slut och måste nog vila en stund!