Illa dold förfäran

Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.

Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.

En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.

Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.

Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.

Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.

Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.

Förändring

Mycket nytt på kort tid

Jag kom av mig en del i bloggandet. Det kom en flytt och ny behandling i vägen. Men nu vill jag uppdatera, berätta vad som händer.

Jag har flyttat. Nya lägenheten är ett oändligt kaos. Att packa upp kommer nog ta längre tid än vad det gjorde att packa ner. Men det känns ändå fantastiskt. Den nya lägenheten känns redan mer som hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Jag har kommit hem igen, till området som jag motvilligt flyttade ifrån 2013. Jag tror att min partner, och mitt barn, har liknande känslor som jag själv.

I samma veva har jag även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning som specialiserar sig på utmattningssyndrom. Jag har börjat i något som kan kallas för rehabiliteringsprogram. Det har gjorts upp en plan för hur mina kommande 19 veckor kommer se ut gällande min vård.

Det känns fantastiskt att prata med vårdgivare som vet, accepterar och förstår att jag är sjuk. Det gör de förvisso på min andra psykiatrimottagning också, men det blir ändå en stor skillnad då den nya mottagningen just specialiserat sig på utmattningssyndrom.

Jag ingår i en grupp om totalt 6 personer. Tillsammans skall vi genomgå rehabilitering som inkluderar fysioterapi, samtalsterapi (tror jag) och arbetsterapi.

Jag önskar ingen den situation som jag själv befinner mig i. Men jag måste ändå erkänna att det känns väldigt bra att få träffa andra som har samma problematik som jag har. Människor som varit sjukskrivna i 1 år, 2 år, eller mer! Människor som vet hur det är att vara så otroligt trött, både fysiskt och mentalt. Människor som kämpar, precis som jag kämpar.

Har i samband med detta fått lite siffror, information som är svart och vit. Jag skall nu sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan, inte orkar, inte kan motivera mig. För faktan är denna; det är först efter ca 3 års sjukskrivning, som 82% av de med utmattningssyndrom, återgått till arbetet. Rehabiliteringen tar tid. Men även efter rehabilitering fortsätter man att ha problem. Främst med kognitiva funktioner samt att man är väldigt känslig för stress.

Jag måste börja tänka på mig själv. Det är absolut ingen som tackat mig för att jag slitit och kämpat tills det inte gick mer.

Planera

När hälsan skall planeras

Fick tidigare under dagen flera samtal från min nya fysioterapeut på PMU. Första gången hon ringde bokade vi in en tid för att göra en så kallad vårdplanering. Inom någon timme ringde hon igen för att få omboka tiden, då hon missat att markera i sin kalender att hon inte var tillgänglig under den tid vi hade bokat in.

Men en tid är i alla fall bokad. Vad jag vet kommer det vara jag och fysioterapeuten, Eva, som skall snacka igenom den plan som PMU tagit fram åt mig, så får jag komma med åsikter innan den bestäms. Eventuellt kommer min nya arbetsterapeut, Jenni, också vara med. Hon frågade i alla fall om hon fick när jag träffade henne senast.

Mina initiala tankar kring PMU är att de verkligen tar min sjukdom på allvar, vilket känns fantastiskt skönt. Det känns samtidigt väldigt bra att det liksom inte tar så lång tid, det går inte flera veckor mellan besöken utan de har skett ganska tätt. Vilket för mig betyder att de faktiskt vill hjälpa mig.

Det finns en del människor inom vården som tyvärr blivit allt för präglade av de negativa sidorna i sitt yrke och ärligt talat gör ett ganska dåligt jobb. Men, mer om sånt en annan gång.

Jag skall i alla fall till PMU nästa vecka och det känns väldigt bra, och hoppfullt!

Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.