Ett barnsligt sätt att somna

Jag har tidigare skrivit om mina sömnproblem. När jag blev sjukskriven var min sömn hemsk, jag kunde sova max 3 timmar åt gången och fick inte en hel natts sömn på flera månader. Med tiden har det blivit bättre och nu får jag oftast minst 6-7 timmars sömn.

Jag har fortfarande svårt att somna. Jag kan känna mig väldigt trött när jag lägger mig men jag somnar liksom inte. Det blir extra svårt om jag känner minsta stress. Exempelvis om jag har en tid att passa nästa dag, då snurrar tankarna igång om att jag måste somna en viss tid, för att få ett visst antal timmars sömn. Och då blir det ännu svårare att somna.

Jag har, tack vare min dotter, hittat ett litet knep för att faktiskt kunna somna. Det är att lyssna på en ljudbok. Men inte vilken ljudbok som helst, utan på Elefanten som så gärna ville somna.

Det är en bok som jag tror det är tänkt att en vuxen ska läsa för ett barn, så att barnet lättare kan somna. Själva sagan är ganska trist och språket är upprepande, och jag misstänker att det är just det som gör den så sövande.

När jag har svårt att somna, så tar jag och startar denna ljudbok i min telefon. Jag använder mig av Storytel. Jag vet tyvärr inte om denna bok finns hos andra streaming tjänster för ljudböcker. På Storytel finns boken inläst både av en man, och en kvinna, så man kan välja den man föredrar. För mig funkar den med manlig uppläsare bäst. Boken är ca 30 minuter lång och det är sällan som jag hör hela, för jag somnar innan den är slut.

Om inte just den boken funkar finns det andra av samma författare, en om en kanin och en om en traktor. Den om traktorn kan jag dock inte lyssna på när jag ska sova för jag börjar bara skratta av den berättelsen.

Sova

Att sova, eller inte sova

Jag har haft mer eller mindre problem med sömnen sedan jag var tonåring. När jag var ca 14-15 år började jag få svårt att somna när jag lagt mig, även om jag var trött. Jag upplevde det dock aldrig som något problem; jag somnade till slut och sov nog ungefär så mycket som jag behövde.

Under en period i livet skämtade jag om att min största hobby var att sova, för det är så himla skönt att sova. Lägga sig i en mysig säng med fluffiga kuddar och ett varmt täcke. Kan det bli bättre?

För ca 1,5 år sedan började min sömn bli dålig, på riktigt. Besvären med att somna blev mer märkbara. Istället för att det tog mig någon timme att somna, tog det istället två eller tre timmar. När jag väl somnade så sov jag dock väldigt bra. Men även det blev sämre.

När jag sov ca 3 timmar per natt blev jag sjukskriven. Initialt blev jag sjukskriven på grund av depression, men det visade sig att det egentligen handlade om utmattningssyndrom.

I början av sjukskrivningen sov jag väldigt mycket, varje stund där ingen var beroende av mig så sov jag. Sömnen blev sakta men säkert bättre, för att sedan bli extremt mycket sämre igen. Vid årsskiftet 2016/2017 var jag tillbaka till att sova ungefär 3-4 timmar per natt.

Att inte sova är något som, på sikt, skadar hjärnan fysiskt. Något som påverkas rejält är minnet. I dagsläget upplever jag mitt minne såpass dåligt att jag har svårt att ta mig igenom en instruktionstext. Jag får läsa samma text om och om igen för att förstå vad det står. Jag kan läsa och jag förstår orden, men jag lägger inte det jag just läst på minnet, vilket gör att jag inte förstår det jag läser. Så jag får börja om, igen och igen och igen.

Idag sover jag ganska okej, om jag kommer ihåg att ta min medicin för att kunna sova. Det är inte en sömnmedicin utan en antidepressiv som har bieffekten att man blir trött. Jag tar en väldigt låg dos, några timmar innan jag behöver somna. Jag kan då somna runt 23-tiden utan större problem. Ibland somnar jag innan 23, ibland efter.

Medicinen gör mig inte såpass trött att jag somnar om jag inte faktiskt försöker somna. Om jag skulle stanna uppe skulle jag inte somna på stället. Det krävs att jag faktiskt lägger mig i sängen och försöker somna.

Trötter kan inte sova

Sömnproblem har jag haft mer eller mindre sedan tonåren. Problem att somna har inte varit något ovanligt, det har tagit mig någon timme att somna, oftast. Ibland har det tagit längre tid.

För ca 1,5 år sedan blev mina sömnproblem faktiska problem. Att somna tog ännu längre tid, jag sov dåligt när jag väl somnade och började vakna efter bara några timmar. Vissa nätter sov jag ingenting alls.

Jag ignorerade problemet och bet ihop. Jag var konstant trött, all energi jag hade gick till att sköta jobbet. Men det blev bara värre och värre, såklart. Till slut blev jag sjukskriven. Först för depression och senare för utmattningssyndrom.

I september 2016 började jag arbetsträna, för att sakta men säkert kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men, saker jag inte kunde styra över förvärrade min stress, jag fick till och med ta mig till akuten pga bröstsmärtor och hjärtklappning en natt.

De senaste veckorna har jag varit tröttare än någonsin. Problemen att somna är värre nu än när jag blev sjukskriven. När jag väl somnar så sover jag allt från 3 timmar till 13 timmar. Men tröttheten går inte att sova bort, jag är trött oavsett.

Tidigare i veckan var jag på uppföljning med min fantastiska läkare. Vi pratade om vad som hänt sedan sist. Då min läkare varit på semester har jag haft kontakt med en annan läkare, så det var en del jag behövde uppdatera henne med. Efter att ha gått igenom allting var det ingen tvekan, min sjukskrivning blev förlängd, igen.

Jag skall göra upp en ny plan för rehabilitering med min arbetsterapeut, jag skall göra uppföljning på bröstsmärtorna så remiss för att göra EKG skickades till min vårdcentral. Läkaren skickade också en remiss till en ny mottagning som öppnat i Göteborg; Psykiatrisk mottagning för Utmattningssyndrom (PMU). Dit kan man söka om man (exempelvis) som jag har ADHD/ADD i grund och blivit drabbad av utmattningssyndrom. Det behövs remiss från läkare eller en egenremiss.

Jag hoppas jag får komma till PMU. De är inte är primär psykiatrimottagning utan kommer i så fall fungera som komplement till den psykiatrimottagning där jag redan är patient.

Arbetsträning

5 steg fram och några tillbaka

Under september så arbetstränade jag 25%. Jag tyckte det funkade väldigt bra, det var kul att gå till jobbet. När september närmade sig sitt slut såg jag fram emot att jobba 50% under oktober. Men nu känns det som om jag tog 5 steg fram och några tillbaka.

Arbetsträningen funkar, jag trivs bra på mitt jobb. Men jag känner att tröttheten kryper tillbaka, likaså ångesten och den där känslan av att vara deprimerad. Inget har egentligen hänt, förutom då att jag jobbar mer. I övrigt är allt detsamma. Det finns inget jag kan skala ner på för att kunna ta det lugnt ytterligare.

Jag gör knappt något på fritiden, pysslar hemma typ. Och så jobbar jag, och sover. Det är mitt liv. Men senaste veckan har jag inte orkar. Jag har planerat ett pyssel i snart 2 veckor men för att genomföra det måste jag diska en burk, och jag orkar inte! Jag orkar inte diska en djävla burk.

Bollade lite med en vän som peppade mig i att lyssna på mig själv och respektera mig och mina gränser.

Därför har jag idag ringt till för att boka en telefontid med min arbetsterapeut för att prata med henne om hur jag skall göra. Jag vill inte må sämre, jag vill inte bli sjukare. Jag har även ringt till Försäkringskassan, det var dock så lång kö så jag beställde återuppringning.

Tänkte fråga Försäkringskassan om jag kan byta arbetsplats för arbetsträningen. Nu arbetstränar jag på min ordinarie arbetsplats, vilket man får göra i max 90 dagar. Gör jag min arbetsträning på en annan arbetsplats har man möjlighet att arbetsträna längre. Jag hoppas kunna byta arbetsplats, så att jag får mer tid på mig att jobba upp min arbetsförmåga, i en takt som funkar för mig.

Håll en tumme för mig om att jag får, snälla?