Svår depression

Minns du verkligen mitt namn?

Jag är väldigt öppen med att jag har en väldigt dålig självbild. Att säga att den är dålig är dessutom en underdrift, för den är egentligen helt fruktansvärd.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en bra självbild, att jag tyckt om mig själv. Den har liksom alltid varit kass. Och jag är väldigt säker på att det inte är någons fel att det är så, det är liksom bara så jag är.

Att jag har dålig självkänsla manifesteras på flera olika sätt. Jag blir till exempel ärligt förvånad när någon minns mig.

Du kanske får den där känslan nån gång, att en person minns en liten detalj om dig, och du blir förvånad att människan minns en så oviktig grej som kanske bara nämndes i förbifarten för flera år sedan.

Den känslan får jag varje gång någon använder mitt namn. Det blir en wow-känsla över att någon minns en så oviktig grej, att någon minns mig. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag blir ärligt förvånad när min man pratar om mig med sina vänner, och använder mitt namn. Eller när en kollega använder mitt namn.

Jag har även en väldigt stark känsla av att jag är en fantastiskt vidrig människa. Jag kan inte ge några exempel på varför, eller peka på vad som skulle göra mig vidrig, det är egentligen bara en känsla jag har. En känsla som ständigt finns i mitt bakhuvud är den där enorma rädslan för när dagen kommer då andra inser och förstår vilken vidrig människa jag är, dagen då jag förlorar alla som jag har i mitt liv för att jag är så hemsk.

I aim to please, hela tiden, i alla relationer jag har. Jag gör ingenting för min skull, jag gör allting för alla andra, för att vara den absolut bästa versionen av mig själv, hela tiden. För om jag är bättre än jag egentligen är, då kommer det dröja innan den där dagen kommer, då jag förlorar alla.

Senast jag berättade detta för en läkare så sa han att en dålig självbild och dålig självkänsla, är grunden för svår depression. Och jag har alltid känt såhär.

Illa dold förfäran

Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.

Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.

En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.

Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.

Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.

Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.

Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.

En film om depression

I december 2017 träffade jag ett filmteam i mitt hem för att göra en kort film om hur det är att leva med depression. Jag blev intervjuad och vi var även ute för att filma några sekvenser.

Det är ett svårt och jobbigt ämne, men när jag fick frågan om jag ville medverka kunde jag inte tacka nej. Trots att det är svårt är det så otroligt viktigt. Den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 14-44 år, i Sverige, är självmord. Det måste få ett slut, därför är forskningen kring depression väldigt viktig.

Det är hjärnfonden som står bakom filmen och jag uppmuntrar alla till att bidra till forskning kring hjärnans sjukdomar.

depression

På grund av våldtäkt får jag ingen ersättning för utmattningssyndrom

Sedan april har jag tvistat med Trygg-Hansa. Just nu vet jag inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

När jag var 6 år gammal dog min farfar. Jag älskade min farfar och han är fortfarande den bästa människa jag någonsin träffat. Trots att hon dog när jag var såpass liten har jag otroligt många minnen. Jag har svårt att minnas hur han såg ut, men jag minns hans röst, hur han luktade, hans mjuka öronsnibbar och att han lät mig ta in en lammunge i köket. Man säger att barn inte förstår det här med döden, att det är för abstrakt. Men jag förstod vad det innebar att min farfar dog, och det fick mig att må otroligt dåligt.

Efter det rullade livet på, det liksom hände, med allt vad det innebär. Jag var mobbad i skolan under högstadiet, något som orsakade depression med självmordstankar. I gymnasiet vände jag helt och slutade vara ledsen över tiden som mobbad och blev förbannad istället.

När jag var 17 år träffade jag en kille och blev kär, vi blev ihop. Under de 1 år och 9 månader som vi var tillsammans hände mycket. Han dödshotade mig, han våldtog mig fler gånger än jag räknade, en av gångerna ledde till en graviditet och jag gjorde abort. Under samma period försökte min närmsta vän ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

Livet var jobbigt och hektiskt och jag bet ihop allt jag bara kunde för att upprätthålla en fin fasad. Min pojkvän våldtog mig, och jag skämdes för det. Jag gjorde abort, och jag skämdes för det.

På grund av aborten hittades en klump i min mage. Stor som huvudet på ett nyfött barn, så står det i min journal. Flera läkare försökte förbereda mig, med sina finaste ord, att jag med stor sannolikhet hade cancer. Under sommaren när jag var 18 år väntade jag i 1 månad på provsvaren efter operationen. Den månaden var olidlig! Det var inte cancer. Trots att att jag idag är 33 år rekommenderas jag att fortsätta göra årliga kontroller. För om det kommer en nästa gång har jag troligtvis inte lika mycket tur.

När jag var 19 år tog relationen med den där killen slut. Fast inte riktigt. Han förföljde mig under ett par månader. Jag bokstavligen talat gömde mig, under en tid visste inte ens mina föräldrar var jag höll hus. Mamma bad mig även att ringa polisen.

Allt det här sammantaget gör att man till slut tappar fattningen, man orkar inte längre. När jag var 21 år kom depressionen och grep tag i mig och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vid 2 tillfällen pratade jag med en läkare och jag fick ”lyckopiller”.

På grund av den där depressionen, som orsakades av väldigt jobbiga händelser i mitt liv, blir jag nu nekad ersättning för Utmattningssyndrom från mitt försäkringsbolag. De anser att den där depressionen jag hade när jag var 21 år var symtom på den sjukdom som drabbade mig när jag hade fyllt 32 år.

Jag utsattes för sexuella övergrepp, psykisk misshandel och genomgick en stor operation på grund av en 1 kg tung klump i magen som nog var cancer. Nämn en enda person som skulle kunna komma ut på andra sidan utan att vara påverkad psykiskt!?

Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.