Illa dold förfäran

Sedan ett par månader tillbaka går jag i KBT hos en underbar läkare som utbildar sig till psykolog (nämns senare som ”psykologen”). Vi har hittills fokuserat på min vardag för att lägga en slags grund och jag har redan gjort en del förändringar i mitt liv.

Under denna veckans möte pratade vi om saker som jag vill förändra i mitt liv, en lista på sådant som jag vill att vi jobbar vidare med.

En av dessa saker handlar om min första pojkvän, som var allt annat än bra. Jag gick inte in på några detaljer men berättade lite kort om hur den relationen fortfarande påverkar mitt liv och att jag då och då drabbas av panikångest.

Psykologen frågade mig om jag nämnt dessa besvär för någon annan inom psykiatrin. Och sanningen är den att det har jag, sedan 2004 har jag berättat för sköterskor, kuratorer, läkare, psykologer, terapeuter, alla inom vården som har öron.

Psykologen sa försiktigt att av det lilla han hörde så verkar det vara väldigt tydligt att jag har PTSD, han frågade om jag blivit erbjuden att får behandling för det.

Det bittra svaret är nej. Flera inom psykiatrin har sagt till mig att jag antagligen har PTSD. Ingen erbjudit, eller ens lagt fram förslag, om att det är något jag borde behandla.

Psykologen fick kämpa för att dölja sin förfäran. Det gick inte så bra.

Rädsla

Jag har spenderat otroligt mycket tid i mitt liv med att vara rädd. Rädd för mörkret. Rädd för främmande människor. Rädd för att fatta beslut. Rädd för att vara ensam. Kort sagt kan man faktiskt säga att jag har varit rädd för allt.

Jag tycker inte om att vara rädd. Jag försöker låta bli. Jag försöker trotsa mina rädslor och göra saker jag egentligen inte vågar. Men vissa rädslor kan man inte trotsa eller låta bli att känna. Ibland blir man livrädd, och det finns absolut ingenting man kan göra åt det.

I mitt liv minns jag speciellt en sådan händelse, där jag blev riktigt rädd och det fanns inget jag kunde göra för att inte bli uppslukad av den rädslan.

Min dotter hade under en tid haft problem med kiss. Det kom i tid och otid och hon verkade inte kunna kontrollera det alls. Eftersom jag själv haft urinvägsinfektion fantastiskt många gånger var det min första misstanke. Jag bokade helt enkelt en tid på vårdcentralen och vi fick komma dit för att lämna urinprov.

Urinprovet indikerade inte att något var fel och läkaren kunde inte hitta något annat fel på henne heller. Jag blir informerad om att de vill kontrollera hennes blodsocker också, ett test som går fort och det är bara ett stick i fingret så är det klart.

Det var som om någon ställde mig i en iskall dusch. Jag började kallsvettas, pulsen steg och det enda jag kunde höra var mina egna hjärtslag.

Jag visste varför de ville kolla hennes blodsocker. Jag visste vad ett dåligt svar skulle innebära. Diabetes. Jag var livrädd för att min dotter skulle ha Diabetes.

En vanlig symtom för Diabetes typ 1 är att man är otroligt törstig och då dricker väldigt mycket, vilket leder till att man kissar väldigt mycket. Min partner fick Diabetes typ 1 när han var 7 år och jag har sett på nära håll vad det gör med en människa. Med Diabetes typ 1 är varje dag en balansgång mellan liv och död där allt ifrån temperaturen utomhus till vad du äter påverkar om du överlever eller ej. Det är en fruktansvärd sjukdom, både för den drabbade och för anhöriga.

Min dotters blodsocker var bra, hon har inte Diabetes. Jag har nog aldrig varit lika rädd som då, när vi satt och väntade på att en röd maskin skulle visa vad min dotter hade för blodsockervärde.

Svinet i mitt liv

Det är snart 1,5 år sedan jag skrev något sist. Jag har fokuserat på annat, helt enkelt. Men nu tänkte jag att det var dags att skriva ner en grej, som faktiskt gjorde mig förbannad.

Min första pojkvän var inte en speciellt bra människa. Jag blev våldtagen, psykiskt misshandlad, förföljd, hotad osv, mm etc. Den relationen tog slut 2003, men ändå finns han liksom kvar i mitt liv. Oftast i form av kvinnor som är/varit ihop med honom och som antingen hotar mig eller beklagar sig för mig.

För snart 1 år sedan fick jag ett mail från en kvinna som hade varit ihop med honom i ca 10 år. Hon ville veta detaljer från min relation med honom, frågade om vi kunde prata i telefon. Och det gjorde vi. I 3 timmar.

Under de 3 timmarna fick jag veta en del saker som gör mig så djävla förbannad. Saker han sagt om mig, om oss, som är så långt ifrån sanningen.

En av hans tidigare flickvänner kontaktade mig för en massa år sedan för att meddela mig att jag borde ta livet av mig efter det jag hade gjort mot honom när vi var ihop. Enligt honom hade jag mördat hans barn. Jag fattade ingenting. Menade han den där aborten jag gjort, när jag blivit gravid vid en våldtäkt, som han dessutom stöttade?

Under det där samtalet för snart ett år sedan fick jag veta vad det faktiskt är han berättar för folk. Inte bara för sina partners, utan även för sina föräldrar!

Jag hade blivit gravid, av en olycka, vi hade diskuterat det och bestämt oss för att behålla barnet. Sedan hade jag, i hemlighet, gjort abort. Asså, va!? Han var med mig på sjukhuset. Han tyckte jag skulle sno med mig sjukhusets lårhöga strumpor för att de var ”sexiga”. Han gav mig en ask med Marabou hjärtan efteråt. Och nu påstår han att han var helt ovetande och att jag gjorde det för att vara elak, mot honom!?

Jag vill inte älta det här mer men när jag om och om igen blir kontaktad av hans flickvänner och hans ex så är det väldigt svårt att släppa det.

Den svåraste frågan; vem är du?

För mig är den svåraste frågan vem är du? Den är svår av två orsaker;

  • Jag vet inte vad personen som ställer frågan faktiskt vill veta. Skall jag berätta vad jag arbetar med? Vad jag gör på min fritid? Saker jag tycker om? Eller är det en analys av min personlighet som önskas?
  • Jag vet inte riktigt vem jag är

Den som vet mest om mig är jag. Jag är även den som tvivlar mest på mig, den som tycker sämst om mig. Jag vet vad jag varit med om i livet, vad jag vill i framtiden, vad jag tycker om, vad jag ogillar.

Sanningen är den att jag har ingen aning om vad det är som definierar jag.

Om man inte förstår frågan blir det omöjligt att ge ett svar.