press_kaniner_130520_kaninlandet_35

Sänk månadskostnaden med en smart sparplan

Nu när julen närmar sig vet jag att det kommer att gå åt en del pengar – men redan nu passar jag på att förbereda och planera ekonomiskt för Januari. När ett nytt år börjar känns det som ett utmärkt tillfälle att också få en fräsch start på olika plan i livet. Något jag känner att jag vill förbättra under 2017 är mitt sparande. Med en sparplan kommer det att bli lättare att se vad jag har råd med varje månad samtidigt som jag lägger undan en viss summa pengar som jag kan använda till något trevligt längre fram. Exakt vad har jag inte bestämt ännu, men min dotter har länge önskat sig ett TV-spel och i år hade vi ingen möjlighet att besöka Liseberg, det vill jag göra nästa år!

När jag har sökt på nätet hittade jag bland annat många bra tips via consectors hemsida. Jag ska verkligen gå in för att spara pengar varje månad som då inte bara ska gå till nöjen eller roliga inköp. Pengarna ska också bygga upp min buffert om jag skulle råka ut för en oförutsedd utgift.

Det är minsann inte helt lätt att strukturera om bland månadskostnaderna för att sänka dem. Nu när jag har haft en viss inkomst varje månad har jag anpassat min livsstil efter den. Vissa utgifter kommer jag så klart inte undan så som hyra, försäkringar och så vidare. Däremot kommer jag att försöka sänka mina månadskostnader för bland annat mat och övriga onödiga inköp. Det lilla blir som bekant oftast en hel del i slutändan.

Jag har sökt på nätet efter olika sätt att spara och för att få smarta råd, då fann jag en artikel som jag kan rekommendera, du kan läsa den här. Den handlar om hur man sätter upp en realistisk sparplan. Där finns det bland annat fem steg för hur du ska nå dina mål för sparandet. Jag har tagit till mig av dessa tips och anpassat efter mina egna mål för att sänka månadskostnaden.

  • Planera mera – jag har bestämt att jag ska spara 500 kronor i månaden under 2017 och planerar övriga kostnader efter mitt sparande.
  • Sätt upp ett mål – nu när jag ska spara har jag satt upp två mål. Dels ska pengarna räcka till roliga äventyr med familjen och dels ska jag bygga upp en personlig buffert.
  • Räkna på hur mycket du kan spara – jag har först och främst räknat ihop mina fasta utgifter och sedan räknat på hur mycket jag gör av med i övrigt. Det är dessa utgifter jag kan dra ner på så som exempelvis att köpa kaffe på något café.
  • Uppmärksamma milstolpar – det är inte jätteroligt att spara och därför kommer jag försöka fira när jag har kommit upp i en viss summa. Men då ska jag fortfarande ha kvar en viss summa pengar när jag väl har unnat mig något roligt eller fint för att fira.
Detta inlägg är sponsrat av TopDog

Mitt hjärta värker

Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligen talat.

För 5 dagar sedan var jag på ett möte. Det var jag, min chef, min handläggare från Försäkringskassan och min arbetsterapeut.

Redan innan mötet var jag nervös och kände mig stressad. Jag hade skrivit ner sånt jag behövde komma ihåg på mötet, behövde dock inte använda de anteckningarna.

För mig var mötet otroligt jobbigt. Jag satt på händerna under nästan hela mötet, de blir kalla när jag är nervös så jag försökte värma dom. Jag började även gråta när mötet var nära sitt slut och vi, nästan, fattat beslut om min framtid.

Min chef var snäll och körde hem mig efter mötet. Jag hade tagit 2 steg från bilen innan jag började gråta igen. När jag kom in i hallen fick jag panikångest och kollapsade. Jag fick ta ångestdämpande och tack vare det kunde jag sova under natten. Dagen efter gick jag till jobbet, jag orkade inte känna efter hur jag faktiskt mådde.

Sedan det där mötet har jag haft hjärtklappning med bröstsmärtor till och från. Jag har varit på akuten där de gjorde EKG och tog 2 blodprover med 4 timmars mellanrum för att undersöka om jag hade något problem med hjärtat. De kunde dock konstatera att hjärtat fungerar som det ska och att både den höga pulsen och smärtan sannolikt beror på stress och ångest.

De 2 senaste dagarna har jag inte klarat att arbeta, jag har mått för dåligt. Vid hög puls blir jag också så himla trött av att göra simpla småsaker.

Just för sunden känner jag mig, ärligt talat, rädd för att hela det här mötet gjorde att jag började må sämre. Jag hade tagit några steg framåt, men nu har jag tagit alla stegen bakåt igen, tillsammans med ett par steg till.

Imorgon skall jag försöka få tag i min arbetsterapeut och förklara hur jag har mått sedan mötet, och att jag nu inte längre tror att den plan vi har är speciellt hållbar. Som jag mår nu kommer jag inte komma genomföra det som vi, typ, bestämde på det där mötet.

Kaos

För mycket kaos

Det händer inte så mycket här i bloggen. Det beror mycket på att mitt liv är lite kaosartat just nu. Det händer mycket, en hel del som jag vill skriva om. Men jag avvaktar med att dela med mig tills jag vet utkomsten av det hela.

Jag fortsätter att arbetsträna. Jag har gått upp till 50% och jag är nu väldigt säker på att jag, i dagsläget, inte skulle klara ett jobb på 50%.

Ibland går det upp för mig att det här med att ha blivit utbränd, fått det som kallas Utmattningssyndrom, på riktigt påverkar hjärnan. Mitt minne är märkbart sämre, ibland hänger jag inte med i vad människor pratar om, minsta störande ljud eller rörelse och jag tappar den röda tråden helt.

Kommande vecka har jag ett möte tillsammans med arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan, min chef och eventuellt min läkare. Tillsammans skall vi gå igenom hur läget ser ut för mig; vad jag klarar och inte klarar och varför. Jag kommer bland annat behöva berätta om de svårigheter jag har, vad mina krav, just nu, är på en arbetsplats och beskriva vad det är som händer när det inte funkar.

Jag mår idag sämre än när jag arbetstränade på 25%, på vilket sätt vill Försäkringskassan veta. De vill veta hur jag själv märker att jag mår sämre, vad det är som gjort det sämre osv.

Jag hoppas att det blir ett bra möte. Jag hoppas att vi alla kan gå därifrån och känna att lösningen blev bra, för alla.

Jag har fått lite hintar, från alla håll, om hur det här mötet kommer gå. Men jag väljer att inte skriva om det förrän jag vet, svart på vitt, hur det faktiskt blir. Alternativen är några stycken, några av dom är jobbiga att tänka på, andra är bekväma att tänka på, några är bra att tänka på.

Men en sak kan jag säga; jag är väldigt obekväm med ovissheten om vad som komma skall. Det stressar mig, det ger mig ångest. Vilket i sin tur försämrar mina prestationer under arbetsträningen.

I slutändan kommer det bli bra. Men vägen dit är jobbig.

Tourettes

En man berättar – Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig

Mikael Brunzell, 34 år, har Facebooksidan Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig. Här kan du läsa om Mikaels erfarenheter kring Tourettes syndrom.

Jag heter Mikael Brunzell och är 34 år och jag har Tourettes syndrom. Jag fick förtroendet att skriva ett inlägg och jag är väldigt tacksam för det.

Positiva tankar har alltid varit min grej. Att försöka vända det negativa till något positivt.
Visst, det kan vara riktigt svårt ibland har jag upptäckt. Speciellt när det är något i bakgrunden som alltid har legat och stört. I allafall sedan jag var 12 år gammal då jag började upptäcka nya sidor av mig själv som jag inte hade sett innan.

Tics i alla former hade börjat dyka upp i min trygga sfär. Det började med harklingar och småläten med näsan. Jag tänkte inte så mycket på det i början. Som barn kanske man är omedveten om vilka rörelser och ljud man gör. Jag minns det än idag när jag satt hemma hos en tjej som jag var ihop med. Det var hon, en kompis till mig och en till tjej.

Helt plötsligt så frågade de mig varför jag höll på som jag gjorde…

Jag kände en enorm skam just i det ögonblicket. Jag var annorlunda från de andra barnen. Jag hade ”onormala” ljud och rörelser för mig. Jag kände mig värdelös och som om jag kom från en annan planet. ”Varför” ekade det i min hjärna om och om igen. Varför skulle just jag få det här?

Jag svarade bara: Jag vet inte… eller så skojade jag bort det.

Från den dagen så började ticsen öka markant och jag var helt svettig på nätterna på grund av att jag låg och ryckte i hela kroppen fram och tillbaka om och om igen tills jag somnade av utmattning. När jag vaknade på morgonen så började allt om igen. Dag ut dag in. Vecka ut vecka in och så fortsatte det så i många år.

Skulle detta vara en början på en livslång kamp?

Tourettes Syndrom är en neuropsykiatrisk diagnos. Det som syns mest är de ofrivilliga ticsen. Både motoriska och vokala. Tvångstankar tillhör också många av de som har diagnosen. Ett vanligt vokalt tics kan vara ett högljutt läte som måste avslutas på rätt sätt för att personen ska få rätt känsla i kroppen. En del har också något som kallas koprolali som kännetecknas genom att personen helt plötsligt skriker könsord eller svordomar. Detta skall aldrig tas personligt! Med motoriska tics menas ofrivilliga rörelser som t.ex plötsliga ryck i ben eller armar eller grimaser. De motoriska ticsen finns i stort sett i hela kroppen men ändras under livets gång. Tvångstankar kan vara ord som måste upprepas om och om igen eller känslan av att ha skadat någon.

Högstadieperioden var jobbig men trots det så blev jag aldrig mobbad som tur var!

Jag satt ofta inne på lektionerna och spände mig för att ingen skulle se. Jag försökte ofta att bortförklara allt. Jag blev därför klassens clown och det var kanske det som hjälpte mig genom högstadiet. När jag kom hem från skolan så släppte jag ut alla spänningar och jag fattar inte än idag hur min familj stod ut med mig under den perioden. Jag fick byta rum för att jag var för högljudd och ingen fick sova.

Trots detta så lyckades jag på något sätt hålla mig glad. Jag hade många och bra kompisar som accepterade mig som jag var. Men det kunde liksom bli jobbigt i sociala situationer. Troligtvis för att jag klankade ner på mig själv inne i huvudet och upprepade orden ”Jag duger inte”, ”Jag är jobbig”. Alltid jämförde jag mig med andra och ansåg att det var fult att vara annorlunda. Det är skamligt att andra ska behöva utsättas för mig som var så jobbig. Hur stod folk ut med mig!? Jag som var så jobbig! Jag slukade andras energi genom att bara vara där.

Sådana tankar hade jag ofta.

När jag började gymnasiet hade jag fått en bra medicin som funkade jättebra på mig.

Jag var fortfarande en clown och är nog än idag men jag tyckte om mig själv lite mer. Jag gick i en klass med bara tjejer och det passade mig väldigt bra, Jag blev klassens maskot eller vad man ska kalla det för. Jag kom bra överens med de flesta i klassen och gymnasieåren flöt på bra. Jag var borta en hel del då jag inte orkade koncentrera mig och alltid var trött men annars så var det en riktigt rolig period i livet. Jag hade problem med mina tics då också men inte lika allvarliga som innan.

Åren gick och jag kom aldrig in på arbetsmarknaden ordentligt. Har aldrig kunnat sköta ett ”vanligt” jobb. Men jag testade på en hel del arbeten men ofta så slutade jag att gå dit. Det har alltid varit mitt problem. Att fortsätta och skapa rutiner.

2011 genomgick jag en operation i bröstkorgen och blev ganska så handlingsförlamad efter detta. Jag gick in i en depression och ville inte göra något med mitt liv alls. Jag gick bara hemma och var alldeles uttröttad av livet och av mina tics.

Jag gick så ända tills 2012 då min mamma kände att hon ville hjälpa mig att må bättre. Jag fann en hemsida på nätet som handlade om psykosyntes. Jag tyckte att det lät väldigt intressant och jag antar att jag kände en lättnad när jag läste där. Kanske skulle detta vara en bra grej för mig. Vi ringde och pratade med Björn, som han hette som drev psykosynteshuset. Några veckor efter det åkte jag iväg till dalarna, Hedemora mitt ute på landet till ett jättevackert stort hus.

När jag kom in i huset så kände jag mig orolig och lite skeptisk till det hela. Det var en jättevarm familj som jag fick träffa på och som verkligen välkomnade mig när jag stod där i dörröppningen med en stor väska fylld med gamla tankar om mig själv och om livet. Väskan var fylld med lidande och jag ville verkligen släppa det gamla och att kunna gå vidare med livet.

Jag fick 3 terapisessioner där som till en början skapade en viss skepsis hos mig, Vad hade jag gett mig in på och kunde detta verkligen hjälpa mig!? Dagarna gick och jag tyckte väl inte direkt att jag hade blivit bättre. Men jag kände mig inte heller så deppig så jag slappnade av.

Sista dagen så skulle jag få skjuts till tåget som skulle ta mig hem. Jag hade en del funderingar på om det hade hjälpt mig något alls. Men jag sa hej då och satte mig på tåget. Helt plötsligt så kände jag en inre frid inom mig. Jag hade inga tics och lugnet sköljdes över mig. Jag observerade de andra människorna på tåget utan att döma (kanske för att jag inte dömde mig själv då).

Jag skulle byta i Avesta och fick hjälpa en något yngre kille öppna dörren så att vi kunde komma ut på perrongen. Han tackade och vi gick jämsides och pratade lite.

Det hela slutade med att vi stod där på perrongen och pratade om allt möjligt. Vi gick också på samma tåg som skulle gå mot Örebro och satte oss mitt emot varandra, Jag fick i det ögonblicket någon slags tacksamhet för att jag var där jag var i just det ögonblicket. Jag kände mig så närvarande i nuet och plötsligt kunde jag lägga allt det gamla åt sidan. Mötet med den här killen var starten på något nytt.
Han gick av i Örebro, vi tog varandra i hand och sa: Ha det så gött mannen!

Det var den utlösande faktorn till vad jag ville hålla på med i livet. Jag fick en idé om vad jag skulle vilja göra. Jag skrev ner det på ett forum för psykisk ohälsa.

Ett år senare blev jag utbildad till Hjärnkollsambassadör och började föreläsa om mitt annorlunda funktionssätt. Jag föreläste! Jag stod där på en scen och berättade om mina problem helt öppet. Från att absolut inte vilja kännas vid sin diagnos till att göra det till en styrka. Det är för mig ett mirakel. Under alla dessa år då jag alltid har skojat bort det så skojar jag nu om det under mina föreläsningar. Och jag kan se tillbaka på vad jag har lärt mig. Jag anser att acceptans är nyckeln till mycket.

Jag har lärt mig att acceptera mig själv mer och mer. Jag har lärt mig att acceptera att livet ibland har sina nedgångar men att det alltid blir bättre! Jag är den jag är och jag ska inte behöva ändra på mig för att göra någon annan nöjd. Jag har också lärt mig att inte ta livet på så stort allvar och att ha kul. När man har kul och andra har kul av att jag har kul då vet jag att jag har gett något av mig själv till andra. Och det man ger det får man tillbaka!

Den positiva sidan kom tillbaka till mig när jag började acceptera livet som det är.

Visst, jag har tics än idag men jag lägger inte så stor vikt vid dom längre. Och om folk kollar snett på mig så skrattar jag bara inombords och säger lugnt till mig själv: Är jag verkligen så snygg? Och då ler hela själen.

Jag har Tourettes men Tourettes har inte mig tycker jag passar så bra in. Man kan ha en sjukdom men man är aldrig en sjukdom. Vi människor är så mycket mer.

Ha ett underbart liv!

Arbetsträning

5 steg fram och några tillbaka

Under september så arbetstränade jag 25%. Jag tyckte det funkade väldigt bra, det var kul att gå till jobbet. När september närmade sig sitt slut såg jag fram emot att jobba 50% under oktober. Men nu känns det som om jag tog 5 steg fram och några tillbaka.

Arbetsträningen funkar, jag trivs bra på mitt jobb. Men jag känner att tröttheten kryper tillbaka, likaså ångesten och den där känslan av att vara deprimerad. Inget har egentligen hänt, förutom då att jag jobbar mer. I övrigt är allt detsamma. Det finns inget jag kan skala ner på för att kunna ta det lugnt ytterligare.

Jag gör knappt något på fritiden, pysslar hemma typ. Och så jobbar jag, och sover. Det är mitt liv. Men senaste veckan har jag inte orkar. Jag har planerat ett pyssel i snart 2 veckor men för att genomföra det måste jag diska en burk, och jag orkar inte! Jag orkar inte diska en djävla burk.

Bollade lite med en vän som peppade mig i att lyssna på mig själv och respektera mig och mina gränser.

Därför har jag idag ringt till för att boka en telefontid med min arbetsterapeut för att prata med henne om hur jag skall göra. Jag vill inte må sämre, jag vill inte bli sjukare. Jag har även ringt till Försäkringskassan, det var dock så lång kö så jag beställde återuppringning.

Tänkte fråga Försäkringskassan om jag kan byta arbetsplats för arbetsträningen. Nu arbetstränar jag på min ordinarie arbetsplats, vilket man får göra i max 90 dagar. Gör jag min arbetsträning på en annan arbetsplats har man möjlighet att arbetsträna längre. Jag hoppas kunna byta arbetsplats, så att jag får mer tid på mig att jobba upp min arbetsförmåga, i en takt som funkar för mig.

Håll en tumme för mig om att jag får, snälla?

Kronisk trötthet

En man berättar – Piller, pengar och psykiskt välmående

Jonas, 37 år, blev sjuk i något som tycktes vara influensa. Här skriver han om sin brokiga resa inom vården innan han kom i kontakt med specialistvården.

Hösten 2013 blev jag hastigt sjuk med influensa-liknande symtom, jag blev inte riktigt frisk och gick på penicillinkur efter penicillinkur och fick träffa nya läkare på vårdcentralen som alla kliade sig i huvudet och suckade, tog lite prover och kliade lite till och sen fick jag mer penicillin och fick träffa en ny läkare.

Våren 2014 misstänker läkaren borrelia och prover tas, det konstateras att jag inte är sjuk och skickas till psykolog. Läkaren resonerade att hon kunde inte se att något av de prover hon tagit visade att något var fel så jag hittade alltså på alla symtom eller som hon formulerade det ”Alla din besvär är psykosomatiska.

Jag fick en tid hos en psykolog som bad mig fylla i massor med olika tester för att se vad som var problemet. Jag hade väldigt svårt att fylla i dessa tester då frågorna de tog upp kändes väldigt främmande för mig och när jag påpekade detta fick jag som svar att jag borde anstränga mig lite mer. En återkommande fråga jag fick hela tiden var om jag hade tankar på att avsluta mitt liv. Formuleringen var kanske lite mer socker-inlindad och jag kände mig ganska obekväm att hela tiden svara på alla dessa frågor om hur dålig jag var, hur jag tänkt skada mig själv och hur värdelös jag var.

Efter en handfull besök så kände jag att vi inte riktigt kom någonstans och psykologen sa vid ett antal tillfällen att han inte kunde göra något åt de symtom jag hade; smärta och trötthet. Jag borde testa att medicinera, för han var säker på att jag led av en depression och Sertralin skulle lösa alla min problem. Då jag var väldigt obekväm med den rådande situationen så gick jag med på att testa. Dock vara jag väldigt skeptisk då psykologen sa att det inte skulle göra något åt mina primära symtom utan skulle hjälpa mot min depression som i sin tur skulle göra mig frisk.

Lite försiktigt försökte jag fråga, att om det nu var så att jag hade en brist på serotonin, fanns det då något sätt att ta reda på det? Det försäkrade psykologen att det fanns det inte utan jag skulle vara snäll och tyst och ta min medicin. Jag var snäll och tyst och tog min medicin. Jag orkade vid det här laget inte med att träffa psykologen mer då mitt förtroende för denna var kört i botten av olika anledningar. Bland annat kommentarer som ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med dina problem”.

I tre månade var jag snäll och tyst och åt Sertralin. Detta kan ha varit tre av mina värsta månader någonsin. Jag gick om kring i något slags töcken och kände mig lite smått salongsberusad och enormt bakfull mest hela tiden. När jag påpekade detta så fick jag svaret att det kunde vara så i början och att jag borde fortsätta med Sertralin, fast jag kunde avbryta när som helst. Visst att man kunde avbryta, då skulle det bara kunna användas som ett argument för att jag fick skylla mig själv, då jag avbrutit behandlingen.

Under denna tid tänkte jag mycket mörka tankar och jag orkade inte leva längre men jag var för ”feg” för att göra något åt det. Men så en morgon glömde jag ta mitt piller och det var som om hela världen bara kom tillbaka, illamåendet och salongsberusningen var bortblåst och allt var som vanligt igen. Eller rättare sagt jag hade bara mina ursprungliga symtom kvar.

Idag kan jag se tillbaka på denna tid och på något sätt uppskatta den. För idag när jag mår dåligt tänker jag bara tillbaka till denna tiden och inser att jag har det ganska bra nu ändå.

Sommaren 2016 fick jag diagnosen Myalgisk Encefalomyelit (ME), en kronisk sjukdom besläktad med Fibromyalgi. Min kontakt med specialistvården på Östra Sjukhusets Smärtcentrum har varit hur bra som helst, även mina senare möten med psykologer har varit väldigt bra men det är en annan historia.

Ångest

Hur påverkar kronisk ångest livet?

Första gången jag kände av det som jag idag skulle kalla ångest var när jag var 6 år. Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest, den har alltid varit där. För en person som inte lever med kronisk ångest tror jag att man lätt tänker att ångest helt enkelt är att man oroar sig för mycket.

Ångest är så mycket mer än oro.

För mig är ångest min övertygelse om att jag är en dålig människa. Jag är en dålig vän, en dålig partner, en dålig mamma, en dålig syster, en dålig dotter, en dålig kollega. Jag är dålig, jag duger inte, jag kan inget, jag är korkad, allt jag gör blir fel, allt jag gör är fel, jag är fel.

Det är inte dåligt självförtroende, eller en dålig självkänsla. Rent mentalt vet jag att de där sakerna inte stämmer. Jag vet att jag är en helt okej mamma, jag vet att jag är en ganska bra vän, jag vet att jag är en bra partner, jag vet att jag gör mycket rätt, jag vet att jag kan väldigt mycket saker. Jag vet det.

Men någon del av mig, en kombination av mitt sunda förnuft, logiskt tänkande, känslor och hjärnans kemi gör ändå min övertygelse om hur kass jag är verklig. Det är så. Varför kan jag inte förklara. Det är så.

För mig är ångesten hopplösheten som jag känner inför allting. Jag vet inte hur man gör, jag kommer välja fel, jag kommer göra fel, ingenting blir rätt, jag kommer säga fel, jag kommer inte hitta, jag kommer komma för sent, jag kommer misslyckas, jag kommer göra bort mig, jag kommer vara fel, jag är fel.

Igen så vet jag, mentalt, att det där inte stämmer. Men samtidigt så infinner sig den där hopplösheten inför allt jag tar mig för.

Jag har många gånger skrivit och sagt att jag har en liten röst i huvudet som skriker, säger eller viskar alla de där sakerna till mig. Så är det inte. Jag hör inga röster, det är inte någon som pratar med mig inne i hjärnan. Det är ingen röst, eller mina egna tankar, som övertygar mig om att det är så. Det bara är så.

Jag vill inte säga att ångesten styr mitt liv, men självklart påverkar den mina val. Den är en faktor i allt jag gör, i allt jag säger, i allt jag tycker, i allt jag tänker, i allt jag planerar.

Ångesten påverkar vilka människor jag tar kontakt med, vilka jag umgås med, vilka jobb jag sökt, vilka jobb jag accepterat, hur jag pratar om mig själv osv.

Jag vet inte hur det är att leva ett liv utan ångest.