snabbet är en av fördelarna med ADHD

7 fördelar med ADHD

Visst har du hört om alla nackdelar med att ha ADHD, men har du hört det positiva med att ha ADHD? Här listar jag 7 fördelar med att ha ADHD.

1. Kreativ

Teckna, fotografera, göra musik, uppfinna. En hjärna med ADHD har, för vissa, ett överflöd av kreativitet. Men det handlar inte bara om att skapa konst, smycken eller vad det nu kan vara. Det handlar också om att kunna lösa problem, se saker ur en ny vinkel. Det är inom många områden som kreativitet är ett måste. Ingen skulle lyckas som forskare, matematiker, författare eller uppfinnare om man inte var kreativ.

2. Kan hyperfokusera

För att beskriva vad hyperfokusering faktiskt är citerar jag en mening från Wikipedia som jag tycker beskriver det väldigt bra:

Hyperfokusera är en intensiv form av mental koncentration eller visualisering som fokuserar medvetandet på en sak, ett ämne eller en uppgift.

Det är inte alla med ADHD som kan hyperfokusera, men många har den förmåga. Det som händer är att man är så fokuserad på det man gör att omvärlden ”försvinner”. En person som hyperfokuserar kan exempelvis vara helt omedveten vad som händer runt omkring. Det funkar olika för alla, vi är trots allt individer, när jag hyperfokuserar lägger jag inte märke till om en person kommer in i rummet eller att någon pratar med mig.

3. Innovativ

En innovativ person är någon med ett starkt nytänkande. Hen kan hitta nya lösningar på problem, se ett behov för en ny produkt eller förbättra något som redan finns. Ett konkret exempel är IKEA som, istället för att sälja sina möbler monterade, säljer de i paket så att kunden kan montera själv. På så vis har de helt kapat bort en del av tillverkningsprocessen och de har inte samma behov av lagerutrymme som andra möbelbutiker.

En person med ADHD kan tänka ganska starkt ”outside the box” och hitta till synes små förbättringar som i längden gör en stor skillnad.

4. Passionerad

Med ADHD kan känslor, av alla slag, bli mer och kraftigare än hos de utan ADHD. Man kan vara känslosam på både ont och gott. Man kan anses överreagera på småsaker, som för oss med ADHD inte alls är småsaker. Samtidigt kan de runt omkring oss vara säkra på vad vi känner. Glaset är aldrig halvfullt. När vi älskar någon gör vi det med passion, detsamma om vi hatar någon.

Passion gör oss energiska, entusiastiska och öka vårt fokus ytterligare. Passion kan hjälpa oss i arbetet, för vi jobbar väldigt bra när vi är passionerade inför det vi gör.

5. Lojal

Du kommer, antagligen, aldrig förlora en vän som har ADHD. Även om det är flera år sedan ni sågs senast så kommer nästa träff kännas hur naturlig som helst, som om ingen tid passerat. En person med ADHD finns där, i alla lägen. Hen kommer ställa upp, helhjärtat, när det behövs, oavsett varför det behövs.

6. Spontan

Ändrade planer, det är inget problem. Plötsliga infall kommer ofta. Den spontana människan kan få en idé som måste genomföras direkt. Är man spontan innebär det också att man kan hantera snabba vändningar i uppgifter eller projekt, delta i en aktivitet i sista minuten.

För det mesta kan man även lyckas ta kontrollen och behålla lugnet när det uppstår ett plötsligt kaos.

7. Uppriktig

Jag säger det jag tänker och tycker, ofta utan att ens tänka efter före. Har du en vän, familjemedlem eller kollega med ADHD kommer du veta vad hen står, det kommer inte gå att missa. Att tala öppet och ärligt behöver inte vara ett problem.

Du kommer inte behöva fundera på vad en person egentligen menar men det som sägs, du behöver inte läsa mellan raderna eller vara extra uppmärksam på tonfall; vi säger det vi menar, inget annat.

Känner du till andra fördelar med ADHD?

Vassa taggar

Ångesten är min följeslagare

För ca 3 år sedan misstänkte en läkare att jag hade GAD, generaliserat ångest syndrom. Jag har nu inskrivet i min journal inom psykiatrin att jag har kronisk ångest. Ångesten följer med mig, i allt jag gör, hela tiden.

Ibland slår det mig att det inte är normalt, att det inte är standard. Jag mår dåligt över allting, hela tiden. Jag har dock ingen aning om hur jag skall förklara för någon, som inte lever med det, hur det känns.

Min ångest är som en konstant oro. Det är en röst bara jag kan höra som berättar för mig om allting som kan gå fel i allt jag gör. Det är en känsla i magen av obehag, som om jag ätit något dåligt. Om den är stark känns den som illamående, jag kan bli yr och få känslan att jag behöver kräkas. Det är svettiga händer, darrande röst, bultande hjärta. Det känns som hjärtklappning, men istället för hjärtat som rusar för fort är det själen som stampar på stället.

Det är inte bara de där självklara sakerna som känns jobbiga; nervositeten inför resultatet från tentan, rädslan inför beskedet från läkaren efter en cellprovtagning eller oron för att göra bort sig vid en muntlig redovisning.

För mig känns allt jobbigt. Som när jag stämde träff med en reporter men inte visste exakt vad han skulle fråga mig, när jag skulle träffa andra gravida kvinnor för att skapa en mamma-grupp och inte visste hur de såg ut, när jag stämde träff med en helt ny bekantskap på ett café och inte visste om jag skulle vänta på henne i entrén eller sätta mig vid ett bord.

Det här är saker som kan oroa mig, som ger mig en klump i magen, en känsla av obehag, svettiga handflator och en liten röst som viskar till mig att jag inte kommer kunna svaret på en enda fråga, missa totalt vilka kvinnor det är som är gravida, välja fel plats att vänta på. Det förföljer mig, hela tiden. En ständig oro och stress över att misslyckas och göra fel.

Jag är dock inte rädd för att göra fel eller för att misslyckas, det är så vi lär oss, det som händer händer och i de flesta fall får man en andra chans. Problemet är att jag inte bara ser ett eventuellt misslyckande, jag ser en hel rad med scenarion där jag misslyckas så totalt att jag inte ens får en första chans.

Försvunnen

Jag vill inte hitta en död människa

Jag har aldrig sett en död människa. När min morfar dog fick jag frågan om jag ville följa med till bårhuset när min mamma skulle dit för att lämna 2 personliga saker som min morfar skulle få med sig vid begravningen. Jag fick frågan igen när min farmor dog. Men jag tackade nej. Jag ville inte att det sista minnet från de personerna skulle vara deras döda ansikten.

När jag besökte mina föräldrar igår pratade vi en del om det arbete som Missing People gör i Sverige. De ger sig ut och letar efter försvunna människor. De gör ett väldigt bra arbete och polisen använder sig ofta av information som hittas av Missing People.

Min pappa är volontär för Missing People ibland. Han är då med i sökandet efter en saknad person. För ett par dagar sedan var pappa med i en så kallad ”skallgång”, en grupp människor anmäler sig som frivilliga hos Missing People och går sedan ut och letar, gemensamt i ett angivet område. Målet är att hitta den som försvunnit, ibland gör man det, ibland inte. Ibland hittar man ledtrådar som lämnas till polisen och som används för att göra nya sökningar.

Personen som min pappa var med och letade efter hittades tyvärr död.

Vi pratade om det ett slag, jag, min storasyster och mina föräldrar. Han frågade om vi kunde tänka oss att vara med och leta nästa gång det behövs, om vi har fysiken för att orka det. Oftast är man ute och letar flera timmar i sträck.

Min mamma har fibromyalgi, därför kan inte hon. Jag tackade nej, för jag vill inte hitta en död människa.

Jag tror ärligt talat att mitt psyke inte skulle klara av att hitta en död människa. Det spelar egentligen ingen roll hur personen har dött, bara faktumet att hen är död skulle nog vara för mycket för mig och jag är ganska säker på att jag inte skulle kunna hantera det.

Har du sett en död människa? Skulle du klara av att se en död person?

Länkkärlek

Psst… Jag gästbloggar hos nestorforlag.se

Idag kan ni läsa ett inlägg som jag skrivit hos Jessica som driver Nestor förlag & föreläsningar. Jessica bloggar och håller i föreläsningar kring psykisk ohälsa. Hon ger även ut böcker i sitt eget förlag som har psykisk ohälsa i fokus.

I min text skriver jag om hur en vanlig dag kan se ut för mig då jag har ADHD. Min tanke med texten är att en person utan ADHD skall få en inblick i hur det är att leva med koncentrationssvårigheter. Du hittar (förhoppningsvis) inlägget här!

Jag gillar länkkärlek och jag tycker om gästbloggar. Skickar även ett stort tack till Jessica som låter mig skriva ett inlägg i hennes blogg!

Ps. Jag publicerar också gästbloggar, med fokus på psykisk ohälsa. Kontakta mig om du vill skriva ett gästinlägg för min blogg!

Fira

4 år 8 timmar och 28 minuter

Idag är det på dagen 4 år sedan jag drack alkohol senast. Närmare bestämt 2012-09-22 kl. 01:30. Jag tror att det bara är en alkoholist som minns datumet och eventuellt tiden de drack alkohol för sista gången.

Mycket har hänt sedan det sista glaset med grumlig, polsk, citronvodka som jag svepte mitt i natten för att kunna sova. Mycket har varit otroligt jobbig, mycket har såklart varit otroligt lätt och roligt också. Det är inte riktigt samma dagliga kamp som det var för bara några månader sedan.

I dagsläget inspireras jag av min egen alkoholism. Den får mig att reflektera över synen på alkohol, den ger mig idéer till hur jag skall kunna stötta och inspirera andra.

Mitt senaste påhitt är en önskan om att börja föreläsa om ämnet. Målgruppen består av företagsledning och de som har ett personalansvar på företag som arbetar inom web och IT. Jag hoppas att det kan leda någon vart, att något företag nappar på min idé och låter mig prata om den hårda faktan kring alkoholism, om mina egna erfarenheter samtidigt som jag ger konkreta förslag på områden där jag, som åskådare, ser att de kan förändra och kanske förbättra.

Samtidigt gör hela idén mig lite nervös. Bara genom att ställa frågan skyltar jag med mitt eget missbruk. Att dessutom göra det inom den bransch där jag själv är yrkesaktiv kan komma att bita mig i rumpan senare. För vem vill, ärligt talat, anställa en alkoholist?

Samtidigt skäms jag inte över mitt problem. Det är ett ämne som många inte kan nått om trots att det stått och bankat på dörren i flera år. Ingen skulle göra antagandet att jag är alkoholist. Som kvinna, mamma och fast anställd, så passar jag inte in i mallen för hur många tror att en alkoholist är och ser ut.

Min första tanke när jag vaknade idag var att jag har lyckats hålla mig nykter i 4 år, det måste firas. För många andra innefattar firandet att man tar fram skumpan, och det kanske jag också gör. Men det kommer i så fall vara en alkoholfri variant.

Jag kan rekommendera Richard Juhlin, nr 1979 på Systembolaget. Ett mousserande vitt med 0% i alkoholhalt som är gjord på Chardonnay. Den har ett rimligt pris och smakar gott.

Lycka

Är jag värd ett bra liv?

För ca 4 år sedan satt jag i ett rum tillsammans med en terapeut. Vi pratade om det som jag valt att kalla ”mina intimitetsproblem”. Jag borde väl egentligen inte säga att jag har problem, det är bara följder och konsekvenser efter att ha blivit våldtagen. Vi pratade om hur jag tänker i sociala situationer med män. Vi pratade om vad som händer inom mig när det förekommer fysisk kontakt med män. Vi pratade om att jag ”låter saker hända”, att jag blir mentalt paralyserad vid fel beröring eller fel ordval från en man. Han ställde en fråga till mig, som jag inte kan släppa. Den har liksom etsat sig fast i mig.

Annica, är du värd ett bra liv?

På ren reflex sa jag att självklart är jag det. Det är klart att jag är värd ett bra liv. Att jag har rätten att säga ifrån när någon gör fel mot mig. Att jag inte behöver göra saker eller gå med på något för att göra någon annan nöjd. Men…

Så kom ursäkterna, alla orden som rättfärdigade att jag inte alls är värd ett bra liv. Alla förklaringar till varför andra går före, andra är viktigare.

Han spände blicken i mig sa med självklarhet Du är värd ett bra liv.

Jag återkommer ofta till den frågan; är jag värd ett bra liv?

Intellektuellt vet jag såklart att jag är det, men själen är inte så säker. Jag försöker ändå tänka på att jag är värd ett bra liv, att jag skall respektera mig själv och göra det som kan leda till att jag lever ett bra liv.

En av de sakerna är att lyssna på själen när jag har ångest. Ofta får jag liksom en magkänsla när jag har ångest. Det kan vara att jag inte orkar gå till jobbet, eller att jag inte klarar den där sociala tillställningen som är planerad. Ofta brukar jag börja förhandla med mig själv.

Jobbet är ju bara 2 timmar, jag kan härda ut de 2 timmarna. Jag kan gå på festen, jag kan ju åka hem om det blir jobbigt.

Ofta resulterar det i att ångesten blir värre, att jag orkar ännu mindre. Jag har märkt att om jag lyssnar på den där magkänslan, stannar hemma från jobbet, skippar festen, då blir ångesten bättre snabbare. Istället för att vara hemma från jobbet 3 dagar pga ångest kanske det bara blir 1 dag. Istället för att en hel helg blir förstörd så kanske den där festen blir den enda planerade aktiviteten som jag inte klarar.

Jag är värd ett bra liv, men för att livet skall kunna vara bra måste jag respektera mig själv och mina begränsningar.

Jag hinner inte vara sjuk

I skrivande stund har jag -34,40 kr på mitt konto. Balansen för kommande månad ser än så länge ut att landa på ca 1000 kr när alla räkningar blivit betalda. De pengarna skall räcka till all mat för 2 vuxna och 1 barn under 1 månad, eventuella mediciner och oförutsedda kostnader.

Det går inte ihop. Därför köper jag mat på faktura varje månad, för att i alla fall ha mat att ställa på bordet. Vi har inte direkt råd med några utsvävningar. Barnet prioriteras, i allt.

Jag har inte köpt några nya kläder på ca 3 år. Detsamma gäller min partner. Han är nu nere på 1 par byxor som fortfarande kan användas. Men, de är slitna och nya behöver köpas. Men vi har inte råd.

Jag pratade med försäkringskassan idag gällande Bults ansökan om ersättning. Han har varit sjukskriven på heltid i snart 3 år men blir inte beviljad någon ersättning. Denna gången kommer han antagligen bli nekad igen pga att hans läkare gett honom fel information om vad som gäller. Det har lett till att hans ansökan är baserad på felaktiga grunder, den är alltså inkorrekt, vilket gör att den kommer avslås eftersom försäkringskassan inte kan bevilja ersättning på en ansökan som inte är korrekt.

När jag sedan kom hem till en faktura; 1 års retroaktiv höjning av avgiften för barnomsorgen, så brast det. Jag orkar inte.

Jag har ADHD vilket försvårar min arbetssituation. Utöver det har jag kronisk ångest och är deprimerad i perioder. Jag har mått psykiskt dåligt i ca 20 år och jag har burit den bördan själv i tysthet, jag trodde det var enklast så. Nu i efterhand vet jag att bördan bara blir tyngre om man bär den själv. För 3 år sedan började jag prata öppet om hur djävla dåligt jag mår, då orkade jag inte bära mer.

Jag orkar fortfarande inte bära, men jag gör det ändå, för någon måste. Någon måste ta kontakten med försäkringskassan, någon måste betala fakturan, någon måste… och denna någon är jag.

Både läkare och arbetsterapeuten säger till mig att jag tar på mig för mycket, att jag lastar mig själv till bristningsgränsen och ändå öser på mer. Men jag vet inte hur jag annars skall gå till väga. Allt hade blivit otroligt mycket enklare om ekonomi inte var en faktor i det här, men det är det. Just nu är det faktiskt större delen av den tunga bördan.

Vi går knappt runt ekonomiskt. Min man är sjuk och det både inser och accepterar jag. Att pressa honom att skaffa ett jobb och tjäna pengar går inte, för han klarar inte det. Hur vet jag då det? För att jag inte klarar det. Jag förstår honom för att jag är precis likadan. Jag klarar inte det. Anledningen till att jag gör det ändå är för att någon måste, och någon är jag. Jag förstår vad som skulle hända honom, för det händer mig.

Jag vill inte dö, men jag vill fan inte leva det här livet längre.