Ofrivillig isolering

Jag är en ganska isolerad person. Det märks extra tydligt nu under min sjukskrivning när jag inte träffar mina kollegor varje dag. Det är inte det att jag är osocial, jag är väldigt social, umgås gärna med människor. Men senaste året har jag liksom inte riktigt orkat. Sedan några månader tillbaka är det väldigt få människor jag ens har någon kontakt med.

Det kommer över mig ibland, som Bergmans demoner, känslan att jag är ensam. Jag är absolut inte ensam, jag har en fantastisk man, en underbar dotter, mina kärleksfulla föräldrar och syskon. Jag har min familj. Men ganska ofta känns det som om det liksom tar slut där.

De flesta av de jag tidigare umgåtts med är folk som umgås på puben, en klubb eller i en park över några flaskor vin och ett antal burkar öl. Det är ett fåtal av mina vänner, som jag träffat under andra förhållanden. Jag kan inte umgås med folk under de förhållandena längre, jag mår för dåligt av det. För jag är alkoholist.

Under det senaste året har jag knappt träffat någon. Tar man bort familj och kollegor så har jag aktivt umgåtts med totalt 5 personer vid 9 olika tillfällen.

Jag har vänner där tid inte spelar någon roll alls, där det kan gå ett par år men när vi ses är det som om inget hänt, som om det var igår. Vi kan spendera timmar tillsammans över oändligt antal koppar med te pratandes om då, nu och sen.

Sedan finns det de som liksom inte hör av sig. Där all kontakt sker på mitt initiativ, för att jag vill. De är de vänskaper som tenderar rinna ut i sanden. Senaste 2-3 månaderna har jag knappt orkar kontakta någon. Redan i grund är jag dålig på att höra av mig; jag tycker telefonsamtal är obehagliga och jag vill liksom inte störa. Jag skickar ett meddelande på Facebook och får jag inget svar låter jag det vara där.

Men det är i sånna lägen, som jag är i nu, där jag inte orkar ta kontakt med någon, som jag verkligen märker hur få det är som faktiskt tar kontakt med mig. Det får mig att känna mig så otroligt ensam. Det är som om det bekräftar en av mina största rädslor; att bli bortglömd.

Biosalong

Psykisk sjukdom i film

Det är väldigt vanligt att man på olika sätt visar psykisk ohälsa i film. Det finns filmer där huvudkaraktären själv lever med psykisk ohälsa. Filmer som visar exempel på detta är t.ex. As good as i gets (OCD), A beautiful mind (paranoid schizofreni), The Machinist (bla. dissociativ störning), Reign over me (PTSD) och Prozac Nation (depression). Det finns många många fler. På Wikipedia finns en väldigt utförlig lista med filmer som belyser psykisk ohälsa.

Det finns även filmer som helt omedvetet belyser psykiska fenomen/besvär. Just Stockholmsyndromet verkar vara något som är återkommande och som används i romantiska komedier, där även vi som tittare tycker att det är fint.

Stockholmsyndromet innebär att ett offer känner medlidande och sympati för sin förövare. Det är något som kan hända människor som blivit kidnappade eller som tagits gisslan. Uttrycket myntades 1973 vid ett bankrån i Stockholm där rånaren höll gisslan i ca 6 dygn. Gisslan sympatiserade med rånaren, såg polisen som sina fiender och var ovilliga att yttra sig under rättegången. Stockholmssyndromet behandlas på samma sätt som PTSD då dessa är lika varandra.

Holiday in handcuffs

Holiday in handcuffs

I filmen får vi följa en kvinna som kidnappar en man när hennes pojkvän gjort slut. Hon känner att hon måste visa upp pojkvännen inför sina föräldrar. Eftersom pojkvännen gjort slut precis när de skall åka kidnappar hon en helt främmande man. De firar sedan jul tillsammans med hennes familj, där ingen tror på honom när han berättar att han är kidnappad. För att göra det enklare för sig själv börjar han spela med och låtsas vara kvinnans pojkvän.

Efter julfirandet skiljs de åt och han återvänder till sin fästmö och planerar deras bröllop. Han kan dock inte släppa tanken på kvinnan som kidnappade honom. Det hela slutar med att han dumpar sin fästmö och blir ihop med sin kidnappare istället.

In Time

In time

Filmen utspelar sig i en värld där människor lever beroende på hur mycket tid de har. Mängden tid kan ses på människors vänstra arm och denna tickar ner, sekundvis, med start från deras 18-årsdag. Ingen åldras efter 25 men de som levt länge kan vara flera 100 år gamla. Tid är en handelsvara. Istället för pengar betalas allt i tid. De som har mest tid anses vara rika, de behöver inte oroa sig. Samtidigt kämpar de fattiga om att överleva, en bussresa hem kan innebära din död beroende på hur mycket tid biljetten kostar.

En fattig man får en stor mängd tid av en person som inte vill leva längre, pga detta blir han anklagad för mord. Han vill ”justera” världen och ge mer tid till de som har lite. Han utnyttjar sin stora mängd tid för att resa till de rika delarna av världen. Man måste åka igenom flera sektioner och varje sektion kostar en viss mängd tid. Han är nära på att åka fast och för att skydda sig själv tar han en ung kvinna som gisslan. Tillsammans försöker de ta så mycket tid de bara kan. Brottet han begår är inte längre mord utan det är att ge människor tid, något hans gisslan är mer än villig att hjälpa honom med. När han dessutom räddar hennes liv, startar en romans.

Matbutik

Med miniräknaren i högsta hugg

Idag var jag och handlade. Toalettpappret var slut, vi behövde tvättmedel, bröd och ost. Jag brukade älska att handla, nu hatar jag det. Jag har alltid dåligt med pengar. Det är nästan så att jag måste gå med miniräknaren i affären.

Man blir inte direkt förmögen som heltidssjukskriven. Det är dessutom jag som försörjer min man och min dotter som bor hos mig varannan vecka.

Efter skatt får jag ut ungefär 15.000 kr. Min hyra ligger på 8.000 kr. Redan där får man en aning om att ekonomin är stram, att det inte riktigt går ihop. Hur klarar sig en hel familj på de pengarna? Sanningen är att det gör vi inte.

Jag och min man kan inte direkt unna oss något. Vi kan inte gå på bio, bara en sån sak som att gå på café är för dyrt. Ingen av oss har köpt nya kläder på ca 3 år, bortsett från bröllopet för ca 1 år sedan (då såg vår ekonomi annorlunda ut).

Jag använder självscanning så ofta jag kan på Ica MAXI och på den Willy:s butik som ligger nära mig, då ser jag direkt vad slutsumman blir, vilket jag gillar. Det är vanligt att jag får plocka bort saker som jag egentligen behöver, för att ha råd.

Min ekonomi, vår ekonomi, gör mig stressad, ger mig ångest, den ger mig ont i magen, gör att jag får svårt att sova, gör mig oroad.

Galen

Galenskap är osynligt

Vad tänker du när du hör ordet Galenskap? Jag tänker på mentalsjukhus à la 50-tal, med celler, badkar, tvångströjor och hela kittet. Jag tänker på taniga äldre människor som pratar gallimathias, eller sitter i en rullstol och bara stirrar ut genom ett fönster, eller kanske äter servetter. Det känns som en galen person för mig. Ordet galen har många synonymer, bland annat psykisk sjuk.

Men vänta lite, jag är ju psykiskt sjuk. Jag är alltså… galen?

Första gången jag fick höra att det inte syns på mig att jag mår psykiskt dåligt var jag 19 år. Det var sommar, jag hade på mig linne och människan tog tag i mina armar och studerade dom intensivt innan hon utbrast Du har ju inga ärr! Nej, varför skulle jag ha det?

Kanske tänker man på unga tjejer med kraftigt självskadebeteende när jag som kvinna säger att jag har psykiska besvär, psykiska sjukdomar. Jag tror många ser det som en självklarhet att man skadar sig själv om man är deprimerad eller har ångest. Men det är absolut inte en självklarhet, det finns många som inte känner behovet, det finns de som inte vågar, det finns de som tar till helt andra metoder.

På mitt arbete har jag fått höra flera gånger, av olika personer, att det inte syns eller märks att jag mår psykiskt dåligt. Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det inte märks. Jag fick min första ångest när jag var 6 år, min första depression när jag var 9 år. Att må psykiskt dåligt är inget nytt för mig, det är något jag levt med i över 20 år. Jag har även lärt mig att dölja det otroligt väl, att inta en annan ”personlighet” när jag är på platser där jag behöver interagera med andra människor. Jag nickar och ler, som alla andra.

När jag hyperfokuserar tror människor att jag är som vem som helst som är väldigt fokuserad. Att jag inte kan lyssna eller lägga andra saker på minnet under tiden märks inte, främst för att andra inte ber om någon form av bekräftelse på att jag hört det som sagts. Det beror såklart på att en som inte kan hyperfokusera inte vet om hur det är och kan då omöjligen veta konsekvenserna av det.

När jag klagar på att jag är trött antar människor att det beror på att jag sovit dåligt, eller kanske för lite, eller att jag blivit väckt av min dotter under natten. Det är, för vem som helst, vanliga orsaker att vara trött. Att min ADHD gör mig trött (då jag inte kan stänga av yttre intryck), att min ångest gör mig trött och att jag blir väldigt trött när jag är inne i en depression tänker nog inte så många på. Väldigt många vet den grundläggande informationen om de diagnoserna, men få känner till baksidan, följdproblemen.

Alla människor kan acceptera en fysisk sjukdom eller en fysisk skada. Man skulle aldrig säga till en diabetiker att diabetes är ett påhitt för att läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Ingen skulle säga till en person som kämpar mot cancer att Det går över om du tänker positivt. Man skulle absolut inte säga till en blind person att Det sitter bara i huvudet.

Tyvärr är det något som vi med psykisk ohälsa får höra ofta, för våra sjukdomar syns inte. Antagligen för att andra har för lite kunskap i kombination med att man blir expert på att dölja dom.

Skulle jag ta bort min psykiska ohälsa om jag kunde? Vill jag bli av med min galenskap? Både ja och nej. Att ha ångest är jobbigt. Att vara deprimerad är jobbigt. Att ha ADHD är jobbigt. Jag är inte mina sjukdomar, men de är en del av mig. De är en del av min personlighet och hade jag inte varit som jag är hade jag inte haft det liv jag har idag. Det livet är långt ifrån perfekt, men det finns delar i det här livet som jag aldrig skulle byta bort, någonsin.

Fest

Jag är festens stämningsdödare

Att dricka alkohol är sett som standard. De godkända anledningarna till att inte göra det verkar vara om man är gravid eller avhållsam pga religion. Alkoholism verkar vara något som människor inte alls reflekterar över.

Jag tror att människor har en bild av hur en alkoholist ser ut och är. Jag passar inte in i den mallen då jag varken ser ut som en alkoholist eller beter mig som en. Jag gissar att du tänker på en man, 50+, som är smutsig och saknar tänder, som är hemlös och hänger med ”a-lagarna” på specifika platser i den stad där du bor. Här i Göteborg är det bland annat Brunnsparken, Kortedala torg och en bänk vid en gammal kiosk i närheten av Liseberg.

Jag är varken man, 50+, smutsig eller hemlös. Jag saknar inte tänder och jag hänger inte med ”a-laget” på olika platser i stan. Jag är kvinna, strax över 30 med familj, ett hem och en fast anställning.

Det är väldigt sällan jag går på fest eller ens umgås med människor när de dricker alkohol. För mig är det helt enkelt för jobbigt. Men, när det väl händer, då är jag alltid festens stämningsdödare.

Jag blir i stort sett alltid erbjuden alkohol. Jag tackar alltid nej. Det är sällan folk nöjer sig med ett nej till svar på den frågan. De provar att erbjuda mig en annan alkoholhaltig dryck, när inte heller det funkar brukar de gå vidare till att erbjuda mig en dryck med lite mindre alkohol i. Det är där som jag tycker att det räcker, det är där jag tröttnar på att mitt Nej inte accepteras. Det är där jag säger Jag är alkoholist.

Reaktionen på de orden är i stort sett alltid likadan. Ett kort Jaha, sedan stirrar personen ner i marken/golvet och man känner hur obehaget sprider sig till människorna runtomkring.

Det händer ibland, men väldigt sällan, att jag möts av beundran när jag tackar nej. Det gör mig mest förvirrad. En gång var det en kvinna som sa till mig Jag tycker du är så himla cool som inte dricker, så cool vill jag också vara. Sedan tog hon ytterligare en klunk av sin öl. Jag tänker där att det är ju bara att låta bli. Om man inte har ett beroende eller liknande, så är det enkelt att låta bli. Alkohol är trots allt inget som kroppen faktiskt behöver. Det är till och med så att vi mår bättre fysiskt om vi inte dricker alkohol.

Jag tycker ofta det är synd att jag skall behöva döda stämningen på en fest eller vid annat socialt umgänge när jag tackar nej till alkohol. Det skulle vara bekvämare för mig, och andra, om människor kunde acceptera när någon säger Nej. Är det verkligen så svårt?

Terapi, jobb och knark

Istället för ett vanligt blogginlägg blir det idag en vlogg. Pratar lite om hur mitt liv ser ut just nu med fokus på dagsfärska händelser. Tar upp ämnen som arbetsterapi, jobb och ny medicin (aka knark).

Lista

Tisdagslista – 15 blandade frågor

Den här listan hittade jag hos jennyelisabeth.se. Är det någon speciell lista du vill att jag skall göra nästa vecka? Lämna en kommentar!

1. Ett smeknamn som bara din familj kallar dig?

De kallar mig Annica, rätt och slätt. En av mina systrar säger anki-panki ibland.

2. Har du någon konstig vana?

Jag tror inte det. Men får erkänna att jag inte är säker. Kanske att jag fyller halva koppen med kallt vatten när jag dricker te.

3. Har du några konstiga fobier?

Inte i dagsläget. Jag har haft social fobi tidigare. Idag skulle jag inte säga att jag har en fobi, men visst har jag rädslor. Jag finner exempelvis mörker obehagligt.

4. En låt du i hemlighet älskar att spela högt när du är ensam?

Jag älskar inget i hemlighet. Tycker jag om något så står jag för det, oavsett vad andra tycker om det.

5. Din favoritsak att reta upp dig på?

När jag var tonåring var jag irriterad, arg eller förbannad hela tiden. Nu orkar jag inte riktigt med sånt. Retar jag upp mig på något brukar det vara syskonen. Men syskonkärlek har vi väl alla hört om?

6. Har du någon vana du gör när du är nervös?

Jag river av mina naglar. De blir ofta för korta och börjar blöda. Det ser även himla ovårdat ut. Biter mig i läppen också.

7. Vilken sida av sängen sover du på?

För det mesta höger sida. Men jag kan sova på vilken som helst. Det är mindre viktigt. Anledningen att det blir höger är min dotter som har sin säng bredvid vår.

8. Vilket var ditt första gosedjur och vad hette den?

Vilket som var det första minns jag inte, men jag minns nog det första som fick ett namn. En väldigt stor nalle som fick heta Björn.

9. Vad beställer du ALLTID på Starbucks?

Jag har varit där 1 gång, då köpte jag en stor latte med extra shot till min man.

10. Vilken skönhetsregel predikar du alltid om… men följer inte själv?

Jag berättar för men min, i tid och otid, att han skall ha speciell ögonkräm under ögonen. Själv kör jag på med vänlig ansiktskräm i hela ansiktet.

11. Åt vilket håll är du vänd i duschen?

Det beror på om jag tvättar håret eller skiljer ur håret. Jag roterar kan man nog säga.

12. Har du några konstiga ’body skills’?

Jag kan ”vika” tungan. I övrigt, nej.

13. Vad är din favorit tröstmat som är dålig för dig, men du äter den ändå?

Choklad. Kan även funka med typ mazariner.

14. En fras du alltid säger?

”Jag ska bara… ”, precis som Alfons Åberg.

15. Dags att sova – vad har du egentligen på dig?

Helst bara trosor för jag blir så varm när jag sover. Sover jag borta har jag på mig någon tröja också. På vintern kan jag dra på mig ett par lurviga socker då jag blir tokvarm om kroppen samtidigt som fötterna är isbitar.