smoke

Jag föredrar att kvävas

När jag var 18 år satte jag mat i halsen och höll på att kvävas. I efterhand är det något som jag och min familj skämtat om. Annica kan inte äta våfflor utan övervakning. För det var en våffla som satte sig i halsen, som gjorde att jag inte kunde andas.

Jag bodde hemma, jag satt vid en av familjens datorer och käkade våfflor. Det var våffeldagen men jag hade missat middagen. Mamma hade lagt undan några våfflor till mig. Jag delade inte maten ordentligt, slevade i mig mycket på en gång. Våfflor som har fått stå i kylen en stund är lite sega. En stor bit lyckades jag inte riktigt tugga sönder, men det märkte jag inte förrän jag svalde. Jag skulle bara svälja en liten bit av det jag hade i munnen, istället följde allt med. Det satte sig i halsen, för att kunna andas fortsatte jag att försöka svälja den stora klumpen. Det gjorde det såklart värre. Jag fick panik.

Mina föräldrar och min äldre syster satt i samma rum och tittade på TV. Jag sprang bort till TV-soffan och dunkade pappa på axeln och försökte förmedla att jag inte fick någon luft. Min syster började gråta och skrek att jag inte kunde andas. Min mamma började skrika till pappa att han skulle göra Heimlich-manövern. Mamma försökte göra Heimlich-manövern på mig men hon var helt enkelt inte stark nog. Min pappa tog över och efter något som kändes som en evighet kom maten upp och jag kunde andas.

Jag hade ont i revbenen i flera dagar efteråt.

På grund av kontakten med Trygg-Hansa, där depressionen från 2005 har kommit på tal, har jag börjat tänka på den händelsen och på den känslan.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg berodde den där depressionen på svåra trauman, främst psykisk misshandel och upprepade våldtäkter.

I mitt huvud har jag försökt få någon som inte varit i samma sits att förstå hur det är att komma ut på andra sidan vid liv. Men jag kan inte det. Jag vet inte hur jag skall få någon att förstå det.

Hur skall jag få någon att förstå att ett samtal om dessa händelser gör att jag blir nedstämd i flera dagar, påminnelsen om vad som hände då gör fortfarande ont? Det river kanske inte upp såren, men det blottar helt klart ärren.

Hur skall jag få någon att förstå att när jag tror mig se honom, höra honom eller känna doften av honom, så får jag panik? Det känns som om kroppen inte funkar, hjärtat rusar iväg, svetten bryter ut och jag tappar kontrollen.

Hur skall jag få någon att förstå hur det är att vara såpass livrädd för någon, att man anpassar hela sitt liv för att undvika den personen? Jag har i 14 år aktivt undvikit vissa platser, aktiviteter och personer, för att inte riskera att faktiskt träffa honom.

Jag höll på att kvävas när jag var 18 år. Det kändes som en evighet när jag inte kunde andas. Jag skulle hellre uppleva den evigheten än den känslan som uppstår när jag tror att han är nära.

depression

På grund av våldtäkt får jag ingen ersättning för utmattningssyndrom

Sedan april har jag tvistat med Trygg-Hansa. Just nu vet jag inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

När jag var 6 år gammal dog min farfar. Jag älskade min farfar och han är fortfarande den bästa människa jag någonsin träffat. Trots att hon dog när jag var såpass liten har jag otroligt många minnen. Jag har svårt att minnas hur han såg ut, men jag minns hans röst, hur han luktade, hans mjuka öronsnibbar och att han lät mig ta in en lammunge i köket. Man säger att barn inte förstår det här med döden, att det är för abstrakt. Men jag förstod vad det innebar att min farfar dog, och det fick mig att må otroligt dåligt.

Efter det rullade livet på, det liksom hände, med allt vad det innebär. Jag var mobbad i skolan under högstadiet, något som orsakade depression med självmordstankar. I gymnasiet vände jag helt och slutade vara ledsen över tiden som mobbad och blev förbannad istället.

När jag var 17 år träffade jag en kille och blev kär, vi blev ihop. Under de 1 år och 9 månader som vi var tillsammans hände mycket. Han dödshotade mig, han våldtog mig fler gånger än jag räknade, en av gångerna ledde till en graviditet och jag gjorde abort. Under samma period försökte min närmsta vän ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

Livet var jobbigt och hektiskt och jag bet ihop allt jag bara kunde för att upprätthålla en fin fasad. Min pojkvän våldtog mig, och jag skämdes för det. Jag gjorde abort, och jag skämdes för det.

På grund av aborten hittades en klump i min mage. Stor som huvudet på ett nyfött barn, så står det i min journal. Flera läkare försökte förbereda mig, med sina finaste ord, att jag med stor sannolikhet hade cancer. Under sommaren när jag var 18 år väntade jag i 1 månad på provsvaren efter operationen. Den månaden var olidlig! Det var inte cancer. Trots att att jag idag är 33 år rekommenderas jag att fortsätta göra årliga kontroller. För om det kommer en nästa gång har jag troligtvis inte lika mycket tur.

När jag var 19 år tog relationen med den där killen slut. Fast inte riktigt. Han förföljde mig under ett par månader. Jag bokstavligen talat gömde mig, under en tid visste inte ens mina föräldrar var jag höll hus. Mamma bad mig även att ringa polisen.

Allt det här sammantaget gör att man till slut tappar fattningen, man orkar inte längre. När jag var 21 år kom depressionen och grep tag i mig och jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vid 2 tillfällen pratade jag med en läkare och jag fick ”lyckopiller”.

På grund av den där depressionen, som orsakades av väldigt jobbiga händelser i mitt liv, blir jag nu nekad ersättning för Utmattningssyndrom från mitt försäkringsbolag. De anser att den där depressionen jag hade när jag var 21 år var symtom på den sjukdom som drabbade mig när jag hade fyllt 32 år.

Jag utsattes för sexuella övergrepp, psykisk misshandel och genomgick en stor operation på grund av en 1 kg tung klump i magen som nog var cancer. Nämn en enda person som skulle kunna komma ut på andra sidan utan att vara påverkad psykiskt!?

Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli hysterisk.

Bidragsfusk

Vem vill hålla på med bidragsfusk?

Det finns en hel del fördomar kring människor som av någon anledning inte kan ”bidra” till samhället. Skälen till varför människor inte arbetar är många, och i en klar majoritet är det helt legitimt. En stor majoritet av de som får bidrag håller inte på med bidragsfusk.

I drygt 18 månader har jag själv gått på ”bidrag”. Eftersom jag är sjuk från mitt arbete får jag sjukpenning från Försäkringskassan. Självklart finns det människor som tror jag är lat, inte vill arbeta, eller fuskar. För många människor tror att man kan leva ”det ljuva livet” när man går på bidrag.

Det finns många sätt att leva det ljuva livet på, att hålla på med bidragsfusk är inte ett av dom.

Om drygt 1 vecka skall jag på möte inför min kommande arbetsträning. Jag skall då, dagligen under en viss tid, åka kollektivt för att ta mig till arbetsträningen. För detta behöver jag köpa ett periodkort för att kunna åka med Västtrafiks bussar, spårvagnar och båtar i Göteborg. Jag är 33 år så ett sådant kort, som är giltigt i 30 dagar, kostar mig 610 kr.

I dagsläget är det 610 kr som jag inte har. Jag hörde av mig till min handläggare på Försäkringskassan för att fråga om det finns något bidrag jag kan söka som kan täcka resekostnaderna under min arbetsträning. Svaret blev Nej. Hade jag arbetat mot lön hade min lön bekostat periodkortet, som sjukskriven är det meningen att min sjukpenning skall täcka kostnaden för periodkortet.

Sjukpenning

Som de flesta vet får man 80% av sin lön i sjukpenning. Problemet är att det inte riktigt stämmer. Enligt försäkringskassan får man ”knappt 80% av din lön, men högst 714 kr per dag”. Inkomsttaket för sjukpenning är 28 000 kr (före skatt) och i skrivande stund får man 76,5% av sin lön utbetald i sjukpenning. För 1 månad får man 21 420 kr (innan skatt) i sjukpenning. Man betalar fortfarande skatt, för sjukpenning betalar man 30% skatt. Du får då 14 994 kr per månad.

Detta gäller dock max i 1 år. Sedan sänks sjukpenningen till ”knappt 75%”, i dagsläget 74,2%. Efter skatt får du då ut 14 539 kr.

Är det en förmögenhet? Absolut inte. Trots att dina utgifter inte minskats efter 1 års sjukdom så minskas ändå din ersättning. Det finns inget bestämt existensminimum, istället pratar man om Riksnorm. En summa som varje person, efter fasta kostnader, skall ha för att kunna leva ett drägligt liv.

Riksnormen

Riksnormen skall täcka både gemensamma och personliga kostnader för livsmedel, hygienprodukter, dagstidning, barn- och ungdomsförsäkring, kläder och skor, fritid och lek, förbrukningsvaror, telefon och TV-avgift. Miniminivån för en ensamstående vuxen utan barn är 3 930 kr per månad, utöver den fasta boendekostnaden. För en familj med 1 vuxen och 1 barn (10 år) blir summan, för att täcka det grundläggande, 6 730 kr per månad, utöver den fasta boendekostnaden.

Om vi tar familjen på 1 vuxen och 1 barn som exempel, så blir det, utöver Riksnormen som skall täcka de grundläggande levnadskostnaderna, 7 809 kr kvar, som då skall täcka allt annat som boende, läkemedel, vårdbesök, färdmedel, fackavgifter, hemförsäkring osv.

Min familj får 14 539 kr per månad. Vi är 2 vuxna och 1 barn. Sjukpenningen räcker inte till så att vi skall kunna leva ett drägligt liv. Även om jag inte haft haft en man (som nekas sjukersättning från Försäkringskassan), så hade vi inte hamnat inom Riksnormen då hyran för boendet landar på 7071 kr per månad.

Bidragsfusk gör dig inte rik

Hade jag inte haft rätt till sjukpenning hade jag sökt ekonomiskt bistånd från socialtjänsten, då hade jag säkerligen fått mer pengar från socialen än vad jag får i sjukpenning, trots att jag får så mycket i sjukpenning som man kan.

Kan man leva det ljuva livet genom bidragsfusk? Jag skulle säga nej. Jag och min familj kan långt ifrån göra det, och vi fuskar inte ens. Hade jag klarat att arbeta 100% hade vi haft 6 800 kr mer per månad, efter skatt, att leva på. Hade jag kunnat arbeta 100% hade jag inte behövt handla mat på faktura när pengarna är slut innan sjukpenningen kommit, jag hade sluppit handla medicin på avbetalning och jag hade definitivt haft råd med att åka in till stan och ta en fika på ett café.

Bidragsfusk lönar sig inte om du faktiskt vill leva, inte bara vara vid liv.

Skulder

När skulder växer

Lever man med psykisk ohälsa är det väldigt vanligt att man drar på sig skulder. Det kan ha många olika orsaker. En del har problem med att öppna sin post, därför blir fakturor inte betalda och påminnelser samlas på hög. Ett oöppnat kuvert kan också resultera i att man missar en kallelse till läkare, om man inte kommer på den bokade tiden så får man betala för det missade besöket.

Många med psykisk ohälsa har också ganska höga vårdkostnader. Vi har tack och lov högkostnadsskydd både när det gäller vård och mediciner i Sverige, men man kan trots detta dra på sig skulder. Om man inte har pengar på kontot när det är dags att köpa en ny burk med piller, eller besöka läkaren, har man alternativet att betala mot faktura. Men har man det redan ansträngt ekonomiskt kan den där fakturan bli omöjlig att betala. Utan högkostnadsskydd kostar exempelvis 1 av mina mediciner 1030 kr för 30 tabletter. En kostnad som i alla fall jag har svårt att hosta upp vid ett enskilt tillfälle.

En obetald faktura växer snabbt till en skuld som känns omöjlig att betala. Skulden går vidare till ett inkassobolag som lägger på avgifter och ränta. Får bolaget inte betalt så säljer företaget skulden till ett annat inkassobolag, som lägger på mer ränta och avgifter. En skuld som från början var på 300 kr, för ett läkarbesök, växer sig snabbt till flera tusen.

Många kan lösa sina skulder genom att prata med bolagen där man är skuldsatt, och gemensamt komma fram till en rimlig avbetalningsplan. Det finns även möjligheten att ta ett banklån för att lösa sina skulder, ett lån har oftast lägre ränta än den hos inkassobolag.

För en hel del är både avbetalning och lån något omöjligt. Lever man på ekonomiskt bistånd från socialtjänsten ges inte utrymme att betala sina skulder. Statliga långivare, exempelvis CSN, kan ”frysa” skulden under tiden man får bidrag. Inkassobolag erbjuder inte samma möjlighet, där tickar skulden sig större i form av både ränta och avgifter.

Det man kan göra då är att ansöka om skuldsanering. Inför en ansökan måste man ha pratat med en ekonomisk rådgivare. Det är något man kan få via kommunen och det är helt kostnadsfritt. Är man i ett läge där ekonomin, oavsett planering, inte ger utrymme för återbetalning, kommer man troligtvis få rådet att komma tillbaka när det ekonomiska läget ändrats, och att man inte kan ansöka om sanering om man inte kan klara en avbetalning.

Ansöka om skuldsanering kan man dock göra, oavsett om man kan klara en avbetalning eller ej.

Ansöker gör man hos Kronofogden. Man får då ge utförlig information om de skulder man har samt om sin egen, och eventuell familjs, ekonomi. Man får redogöra för både inkomster och utgifter samt eventuellt kapital. Med alla dessa uppgifter gör Kronofogden en bedömning kring möjligheten till återbetalning. Bedömer de att man inte har betalningsmöjlighet inom ett rimligt antal år kan man få sin ansökan godkänd.

Kronofogden gör då en återbetalningsplan som man skall hålla sig till under ett visst antal år. Hur mycket man skall betala per månad beror helt på den egna ekonomiska situationen, inte skuldens storlek. Har man inget utrymme för att göra någon betalning så kan man få en skuldsanering utan att betala något, har man möjlighet att göra en avbetalning så betalar man en summa varje månad, under ett visst antal år. Det som återstår av skulden när denna tid passerat skrivs av.

Får man sin ansökan om skuldsanering godkänd är det väldigt viktigt att man informerar Kronofogden om det ekonomiska läget skulle ändras; om man får högre inkomst, lägre månadsavgifter eller liknande. Då kommer Kronofogden justera beslutet efter förändringarna. Om man inte meddelar förändringarna avbryts skuldsaneringen omedelbart.

överklaga till en nämnd

Att överklaga till en nämnd

För andra gången i mitt liv har jag behövt överklaga till en nämnd.

Första gången jag gjorde det var när jag överklagade beslutet min tidigare hyresvärd fattat i min ansökan om att få byta lägenhet. Den gången blev det ett sammanträde i hyresnämnden och jag fick rätt.

Denna gången har jag gjort en överklagan till Personförsäkringsnämnden då jag inte är nöjd med försäkringsbolagets beslut i min skadeanmälan, att neka mig ekonomiskt stöd på grund av längre tids sjukskrivning.

Det långa meddelande som jag skrev till mitt försäkringsbolag fick jag snabbt svar på. 4 timmar senare, för att vara exakt. Han som ringde ville reda ut lite missförstånd som uppstått på grund av felaktiga ordval från hans sida och han hänvisade mig till ovan nämnda nämnd för att överklaga om jag inte var nöjd med beslutet.

Även när jag är förbannad så är jag väldigt trevlig att ha att göra med per telefon, när det är människor jag inte personligen känner som jag pratar med. Jag har själv arbetat med kundkontakt via telefon och alla parter vinner på att vara trevliga, oavsett hur besviken och förbannad man är. Så jag körde på det, och var trevlig. Handläggaren som ringde mig var också väldigt tillmötesgående, bad om ursäkt för sina missar som gjort mig förvirrad och instruerade mig i hur jag skulle göra en överklagan.

Ytterligare några timmar senare skickade jag då iväg min ansökan om att mitt ärende skall prövas inför Personförsäkringsnämnden. Jag bifogade sjukintyg, beslutet från mitt försäkringsbolag samt en reviderad version av meddelandet jag skickat till bolaget för att få fram varför jag ansåg att beslutet var fel.

Det är egentligen ganska sjukt att ett försäkringsbolag anser att all psykisk ohälsa hör ihop. Det är i alla fall min tolkning av allt det här.

Man kan få skador på hjärnan på grund av olycka eller sjukdom, och de täcks vad jag förstått av sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring. Men min sjukdom, som är en fysisk skada på hjärnan, går in i samma fack som depression, ångest, ADHD, autism, osv mm etc. Varför gör man den skillnaden, undrar jag?

Skriva till försäkringsbolag

Det här med försäkringsbolag

2012, när min dotter bara var några veckor gammal, så tecknade jag en försäkring för henne. Jag tecknade i samma veva en försäkring för mig själv hos samma försäkringsbolag som inkluderade både olycksfall och sjukdom.

För ca 1 år sedan fick jag idén om att jag kanske kunde få ersättning då jag fått min ADHD diagnos som vuxen, så jag gjorde en skadeanmälan. Efter 1 år fick jag besked om avslag, inte helt oväntat. Avslaget berodde på att jag 2005 medicinerade för depression så min psykiska ohälsa, som kunde vara ADHD symtom, hade visat sig innan försäkringen tecknades.

När jag fick beskedet om avslaget insåg jag att jag inte gjort någon skadeanmälan om sjukdomen jag har nu, utmattningssyndrom. Är man sjukskriven mer än 90 dagar så kan man, beroende på försäkringsbolag och sjukdom, få ersättning för ekonomiskt bortfall. Så, jag gjorde en ny skadeanmälan för utmattningssyndrom.

Efter ca 2 veckor fick jag ett brev hem från försäkringsbolaget där de hänvisade mig till beslutet för skadeanmälan för min ADHD. Jag blev då förvirrad då det är helt skilda sjukdomar vars enda gemensamma nämnare är var i kroppen sjukdomen sitter; hjärnan.

Det visade sig att försäkringsbolaget klumpar ihop alla psykiska sjukdomar. Min ADHD är medfödd, min ångest och depression är antagligen en följd av att jag har ADHD. Men, utmattningssyndrom beror på yttre faktorer som man sällan, eller aldrig, kan påverka; stress. I mitt fall handlar det om stress på arbetet.

Jag har just formulerat ett brev till mitt försäkringsbolag och tänkte att jag skulle dela med mig av det till er. Eventuellt blir detta en liten ”serie” i bloggen, då jag tvivlar på att jag får rätt på grund av detta brev.

Jag skriver detta då jag fått skilda besked under en och samma vecka; Hugo meddelade att mitt ärende skulle omprövas. Liselotte meddelade att mitt ärende inte kommer omprövas. Då jag inte vet vad som stämmer vill jag inkomma med kompletterande information av den typen som ni inte frågar efter vid en skadeanmälan.

Sedan 2014 har jag diagnosen ADHD. Det är väldigt vanligt med samsjuklighet och jag själv är drabbad av både depression och ångest. Första gången jag fick diagnosen depression var 2005.

Min initiala skadeanmälan handlade just om min ADHD. Det var mest en chansning. ADHD är något man föds med oavsett om man får diagnosen som vuxen eller ej. Jag fick avslag på min ansökan, något jag ärligt talat hade räknat med.

2014 blev jag även anställd som webbutvecklare hos min nuvarande arbetsgivare. Varje måndag fick jag en lista med arbetsuppgifter som skulle genomföras under veckan. Det var ganska blandat, stort som smått. Jag var ensam webbutvecklare på företaget, alltså landade alla webb-relaterade uppgifter på mig. Det i sin tur innebar dagliga avbrott i mitt arbete när något akut behövde ordnas, det gjorde dock inte att min arbetsplanering för veckan förändrades på något vis.

Varje vecka från februari 2014 till januari 2016 informerade jag min arbetsledare om att min arbetsbörda var för stor. Jag har under min anställning på företaget inte klarat en enda deadline då det helt enkelt varit för mycket att göra.

Trots att jag påpekade detta, på alla sätt jag kunde, varje vecka under 2 år, så skedde ingen förändring. Jag blev aldrig klar i tid.

I oktober 2015 började jag få stressymtom; jag hade svårt att somna, när jag väl somnade vaknade jag igen efter 2-3 timmar och kunde inte somna om. Jag fick röda utslag i ansiktet och på armarna och jag tappade enorma mängder med hår.

Jag försökte ta ett krafttag i stress-problemet och gick ner i arbetstid, från 100% till 80%. Trots att jag arbetade mindre minskade inte min arbetsbörda; lika mycket arbete skulle fortfarande göras men på mindre tid. Det dröjde inte länge förrän både kropp och själ gav upp.

Under januari och februari 2016 arbetade jag nästan ingenting. Kroppen hade drabbats av något som liknade influensa. I vanliga fall håller en influensa i sig i ca 1, kanske max 2, veckor. Jag var sjuk i 2 månader. Jag hade varit utsatt för hög stress under såpass lång tid att det fysiskt inte gick mer.

Jag blev deltidssjukskriven och sedan heltidssjukskriven. I juni 2016 fick jag diagnosen Utmattningssyndrom. Baserat på mina symtom och information om hur mitt liv hade sett ut de senaste 2 åren var det inget tvivel om att jag varit utsatt för på tok för mycket stress under alldeles för lång tid.

Under flera månader fick jag utesluta saker i mitt liv, som andra ser som självklart. Att borsta tänderna, klä på sig, duscha, för mig kändes det som att springa en halvmara, jag orkade inte. Att åka till mataffären för att köpa mjölk krävde noga planering för att ”spara” energin för att kunna genomföra det.

Med tid blev det bättre. Det gick långsamt, men det blev bättre.

I september 2016 började jag arbetsträna. Jag hade då börjat sova bättre och upplevde att jag hade mycket mer energi och ork. Att arbeta 2 timmar om dagen, med anpassade arbetsuppgifter, gjorde mig helt slut. Men jag tyckte det var roligt. Det kändes bra att komma in i rutiner, träffa kollegorna, göra något nyttigt.

På grund av omständigheter jag inte kunder påverka blev jag utsatt för väldigt hög stress. Det orsakade att jag hade hjärtklappning med bröstsmärtor, dagligen, under 2 veckor. Jag besökte akutmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg där man efter prover och EKG kunde konstatera att det inte rörde sig om något hjärtproblem utan det berodde på stress.

Efter detta stora stresspåslag försämrades min hälsa enormt. Jag fick avbryta min arbetsträning och min prognos för tillfrisknande ser numera ut att ta väldigt mycket längre tid. Jag kan inte längre läsa böcker då mitt arbetsminne är försämrat att jag efter en stund inte förstår sammanhanget i längre texter. Mitt minne generellt har blivit otroligt mycket sämre än vad det var för bara ett par månader sedan.

Idag går jag i ett rehabiliteringsprogram för människor med Utmattningssyndrom. Förhoppningen är att jag, innan året är slut, förhoppningsvis skall klara av ett anpassat arbete på 25%. Jag har gjort anmälningar om arbetsskada på grund av min sjukdom.

Utmattningssyndrom är en sjukdom som sitter i hjärnan. Därför faller den i facket ”psykisk ohälsa”. Det som skiljer sjukdomen från andra psykiska sjukdomar är att det är yttre faktorer, som orsakar stress, som i sin tur orsakar synliga skador på hjärnan. Amygdala, som är en del av hjärnan, är med och styr vår minnesförmåga, känslor och kognitiva förmågor. Vid Utmattningssyndrom så blir Amygdala förstorad och det försämrar dess koppling till andra delar av hjärnan och leder då till sämre kognitiva förmågor och minnesproblem.

Att jag är drabbad av ADHD, ångest och depression är något som jag, vid vuxen ålder, lärt mig att jag med största sannolikhet är född med; min kemi i hjärnan funkar lite annorlunda än hos individer utan de psykiska problemen.

Jag tycker dock att det är väldigt fel av er att likställa Utmattningssyndrom med annan psykisk ohälsa. Det är en sjukdom som vem som helst kan drabbas av, oavsett tidigare sjukdomshistorik. Det är inte min ADHD eller ångest eller tidigare depressioner som gjort att jag drabbats av utmattningssyndrom. Det är faktumet att jag varit utsatt för stress under 2 år som orsakat det. Yttre faktorer som jag gjort allt jag kunnat för att förändra. Men då de varit just yttre faktorer, som kan vara svårt eller till och med omöjligt att förändra, så har det inte gått.

Min kropp och min hjärna har tillverkat stresshormoner under 2 år, det har orsakat fysiska förändringar i min hjärna. Att jag var deprimerad 2005 är inte ett tidigt symtom på utmattning. Ingen kan dra slutsatsen att en depression kan innebära utmattning senare i livet. Det är som att säga att den som haft lunginflammation kommer drabbas av lungcancer; sjukdomarna sitter i samma del av kroppen men har inte med varandra att göra, de framkallar inte varandra. Man får inte utmattningssyndrom på grund av psykisk ohälsa (som depression och ångest), man får det av yttre faktorer som är svåra eller omöjliga att påverka.

Jag är inte nöjd med ert beslut att klumpa ihop sjukdomar som drabbat min hjärna.

Jag ser fram emot deras svar!

Mikrofon

Lyssna på min berättelse

För en tid sedan så hade jag besök av en himla trevlig kvinna. Vi möttes upp i centrala Göteborg för en fika och lite snack innan vi åkte hem till mig för att spela in en podd!

Jag har skrivit lite tidigare om att jag eventuellt skulle vara med i Våldtäktspodden, och nu har det hänt. Avsnitt 3 har kommit ut och där har ni mig, som berättar öppet om vad jag varit med om.

Jag pratar om de sexuella övergrepp jag varit med om, hur jag har hanterat det, hur jag har mått och hur jag mår idag.

Avsnittet är drygt 1 timme långt och finns på både iTunes och SoundCloud! Jag tycker absolut att du skall lyssna, om du känner att du klarar ämnet. Kanske kan min erfarenhet ge dig hjälp eller stöd om du själv blivit utsatt.

Klicka här för att lyssna via iTunes.
Klicka här för att lyssna via SoundCloud.