Förändring

Mycket nytt på kort tid

Jag kom av mig en del i bloggandet. Det kom en flytt och ny behandling i vägen. Men nu vill jag uppdatera, berätta vad som händer.

Jag har flyttat. Nya lägenheten är ett oändligt kaos. Att packa upp kommer nog ta längre tid än vad det gjorde att packa ner. Men det känns ändå fantastiskt. Den nya lägenheten känns redan mer som hemma än vad förra lägenheten någonsin gjorde. Jag har kommit hem igen, till området som jag motvilligt flyttade ifrån 2013. Jag tror att min partner, och mitt barn, har liknande känslor som jag själv.

I samma veva har jag även blivit patient på en ny psykiatrisk mottagning som specialiserar sig på utmattningssyndrom. Jag har börjat i något som kan kallas för rehabiliteringsprogram. Det har gjorts upp en plan för hur mina kommande 19 veckor kommer se ut gällande min vård.

Det känns fantastiskt att prata med vårdgivare som vet, accepterar och förstår att jag är sjuk. Det gör de förvisso på min andra psykiatrimottagning också, men det blir ändå en stor skillnad då den nya mottagningen just specialiserat sig på utmattningssyndrom.

Jag ingår i en grupp om totalt 6 personer. Tillsammans skall vi genomgå rehabilitering som inkluderar fysioterapi, samtalsterapi (tror jag) och arbetsterapi.

Jag önskar ingen den situation som jag själv befinner mig i. Men jag måste ändå erkänna att det känns väldigt bra att få träffa andra som har samma problematik som jag har. Människor som varit sjukskrivna i 1 år, 2 år, eller mer! Människor som vet hur det är att vara så otroligt trött, både fysiskt och mentalt. Människor som kämpar, precis som jag kämpar.

Har i samband med detta fått lite siffror, information som är svart och vit. Jag skall nu sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan, inte orkar, inte kan motivera mig. För faktan är denna; det är först efter ca 3 års sjukskrivning, som 82% av de med utmattningssyndrom, återgått till arbetet. Rehabiliteringen tar tid. Men även efter rehabilitering fortsätter man att ha problem. Främst med kognitiva funktioner samt att man är väldigt känslig för stress.

Jag måste börja tänka på mig själv. Det är absolut ingen som tackat mig för att jag slitit och kämpat tills det inte gick mer.

Flytta in

Vakna på ett nytt ställe

Idag packar vi. I förmiddags kände jag smått panik över faktumet att vi flyttar imorgon. Hur skall vi hinna!? Kändes som om vi hade evigheter av prylar kvar att packa. Men nu, när jag sitter här i flyttkaoset och tar en paus för att blogga, så inser jag att vi är nästan klara.

Den del av lägenheten som vi hade kvar i morse, som var den jobbigaste delen, är nerpackad. Alla våra förvaringsmöbler är tömda. Det är lite grejer kvar i köket, jag skall plocka ner lite gardiner, tömma 2 garderober. Sedan är det klart. Sedan är allt packat.

Jag ser fram emot att vakna på ett nytt ställe. Att öppna ögonen och veta att jag är hemma igen. Hemma i området som jag flyttade ifrån, hemma i området som jag i 3,5 år försökt flytta tillbaka till. Snart är jag hemma igen. Det känns så otroligt skönt!

Förhoppningsvis blir det inget strul med bredband och elektricitet, allt ska vara ordnat i alla fall. Ringde flyttfirman tidigare idag för att säkerställa att vår flytt är inbokad, och ja, det är den.

Imorgon kväll pustar jag ut i samma soffa, på ett nytt ställe. Jag längtar!

Flytta

Det oändliga flyttkaoset

Denna dag, denna vecka, har präglats av flyttkaoset. Jag har slappat allt för mycket vilket gör att jag måste stressa på slutet. Men så får det vara. Packning och städning gör jag, av någon anledning, bäst i panik.

I övermorgon går flyttlasset. Då blir det ny lägenhet, nya grannar, nytt område. Fast för mig känns det väldigt mycket som att flytta hem. Jag flyttar liksom tillbaka till platsen som jag, ofrivilligt, flyttade ifrån när jag separerade från min dotters pappa. Jag har försökt flytta tillbaka sedan dess. Och nu är det dags.

Jag ser på mitt hem som är här och nu, med en hel del stress och panik. Kommer vi hinna? Jag är inte så bra på att hantera stress nu för tiden, så jag slappar en hel del mellan allt packande. Jag slappar nog för mycket. Men jag vill inte stressa ihjäl mig över det här. Att flytta skall vara något trevligt och bra. Eller hur?

Just nu längtar jag till fredag kväll. Då är allt flyttat och klart och man kan slå sig ner i soffan, som vi förhoppningsvis orkar montera, och ta det lugnt.

Jag börjar fundera på om jag glömt något. Men jag tror inte det. Jag har gjort adressändring, flyttat hemförsäkringen, anmält flytt av bredbandet och skaffat mig ett elabonnemang (både nät och själva elen). Om det är något företag eller liknande där jag missat att byta adress så kommer min post bli eftersänd under 12 månader framåt.

Jag tror inte att jag glömt något… eller?

Podcast

Att snacka om våldtäkt

Idag hade jag ett väldigt långt samtal med en trevlig kvinna som har en nystartad podd där fokus ligger på våldtäkt.

Om man blir våldtagen så är det många som söker information kring våldtäkt, för att kunna bearbeta det man varit med om. I vissa fall kan det handla om att man vill ha information kring vad man kan göra, hur man anmäler, hur man pratar om det, om man pratar om det och så vidare. För andra kan det handla om få en ”bekräftelse” på att man inte är ensam, att detta har hänt andra också.

Tyvärr är våldtäkt väldigt tabubelagt. Det är få förövare som pratar om vad de gjort. Det är få offer som pratar om vad någon gjort mot dem. Bilden som media visar upp är att en våldtäkt sker i en mörk park och förövaren är en okänd man som med våldför sig på en icke ont anande kvinna. Verkligheten är dock, i de flesta fall, något helt annorlunda.

Den kvinna jag pratade med idag, Laurea, har startat en podd om våldtäkt, för att kunna förmedla erfarenheter, historier, tankar, åsikter, från människor som blivit utsatta, som blivit våldtagna.

Som planen ser ut för tillfället så kommer jag vara med i podden, inom en överskådlig framtid, och prata om mina egna erfarenheter. Det är inte ett trevligt ämne, långt ifrån. Men jag ser ändå fram emot det.

Podden heter Våldtäktspodden och det finns, i skrivande stund, 2 avsnitt. Gå gärna in och lyssna! Om du själv blivit utsatt och kan tänka dig att prata om det, kontakta Laurea!

Planera

När hälsan skall planeras

Fick tidigare under dagen flera samtal från min nya fysioterapeut på PMU. Första gången hon ringde bokade vi in en tid för att göra en så kallad vårdplanering. Inom någon timme ringde hon igen för att få omboka tiden, då hon missat att markera i sin kalender att hon inte var tillgänglig under den tid vi hade bokat in.

Men en tid är i alla fall bokad. Vad jag vet kommer det vara jag och fysioterapeuten, Eva, som skall snacka igenom den plan som PMU tagit fram åt mig, så får jag komma med åsikter innan den bestäms. Eventuellt kommer min nya arbetsterapeut, Jenni, också vara med. Hon frågade i alla fall om hon fick när jag träffade henne senast.

Mina initiala tankar kring PMU är att de verkligen tar min sjukdom på allvar, vilket känns fantastiskt skönt. Det känns samtidigt väldigt bra att det liksom inte tar så lång tid, det går inte flera veckor mellan besöken utan de har skett ganska tätt. Vilket för mig betyder att de faktiskt vill hjälpa mig.

Det finns en del människor inom vården som tyvärr blivit allt för präglade av de negativa sidorna i sitt yrke och ärligt talat gör ett ganska dåligt jobb. Men, mer om sånt en annan gång.

Jag skall i alla fall till PMU nästa vecka och det känns väldigt bra, och hoppfullt!

Podcast

Kanske i dina hörlurar

För några dagar sedan fick jag frågan om jag ville vara med i en podcast. Jag skall inte berätta om det för ingående, inget är egentligen bestämt ännu men det känns ändå himla roligt att få frågan!

Jag har varit med i radio ett par gånger, men då som Christer Lundberg-fan på besök i P3 studion i programmet Christer och Christer och Morgan rapporterar – en timme innan sex. Så det här med att prata när andra än den jag direkt pratar med kommer lyssna känns inte främmande alls.

Ämnet är dock ganska laddat. Kanske därför jag ser fram emot det även om inget är bestämt ännu. Det är ett ämne som behöver få en starkare röst, fler som pratar om det, mer publicitet, bara väldigt mycket mer! Bilden behöver bli mer korrekt, inte som den är idag.

Men, mer om detta när jag vet mer! Blir det av kommer jag absolut skriva om det här i bloggen.

Svår depression

Svår depression, hela livet?

På grund av min utbrändhet har jag blivit patient på en ny mottagning som specialiserar sig på Utmattningssyndrom när man dessutom har ett Neuropsykiatriskt funktionshinder i grund. Det kan exempelvis vara ADHD, som jag har.

Inom psykiatrin får man göra väldigt många skattningar för att göra en bedömning av hur man mår. Det innebär oftast att man fyller i formulär där man svarar på en skala hur väl ett påstående stämmer in.

Denna typen av skattning har jag fått göra både i samtal med läkare och med fysioterapeut på den nya mottagningen. Hos fysioterapeuten var det mest kring fysiska problem jag upplevt under de senaste 12 månaderna, eller de senaste 2 veckorna. De formulär jag fick fylla i hos läkaren handlade väldigt mycket om generella tankar om mig själv, min kompetens, min syn på människor i min omgivning och liknande. I pappren från läkaren fanns det inte någon tidsram för känslorna, utan gällde här och nu. Sedan om jag hade känt likadant i 5 dagar eller 5 år gjorde ingen skillnad.

Jag svarade väl ganska likt som när jag fick liknande frågor under min utredning för ADHD, det är snart 3 år sedan. På en del av frågorna hade jag kunnat svara likadant för 20 år sedan, som jag gjorde nu.

Det var just de frågorna som fick läkaren att dra slutsatsen att jag är inne i en mycket svår depression.

Det var såklart något jag inte alls kunde släppa med tanken. Svår depression. Jag är inne i en svår depression. Det som kändes mest jobbigt med det var främst att jag har varit deprimerad under längre tid än jag nog inser själv.

Jag har levt med ångest och depressioner sedan jag var barn. Jag vet inte hur det är att leva utan ångest, jag vet inte hur en ångestfri dag ser ut. Ändå är det väldigt svårt att greppa för mig att jag antagligen varit deprimerad större delen av mitt liv.