Svår depression

Minns du verkligen mitt namn?

Jag är väldigt öppen med att jag har en väldigt dålig självbild. Att säga att den är dålig är dessutom en underdrift, för den är egentligen helt fruktansvärd.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft en bra självbild, att jag tyckt om mig själv. Den har liksom alltid varit kass. Och jag är väldigt säker på att det inte är någons fel att det är så, det är liksom bara så jag är.

Att jag har dålig självkänsla manifesteras på flera olika sätt. Jag blir till exempel ärligt förvånad när någon minns mig.

Du kanske får den där känslan nån gång, att en person minns en liten detalj om dig, och du blir förvånad att människan minns en så oviktig grej som kanske bara nämndes i förbifarten för flera år sedan.

Den känslan får jag varje gång någon använder mitt namn. Det blir en wow-känsla över att någon minns en så oviktig grej, att någon minns mig. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag blir ärligt förvånad när min man pratar om mig med sina vänner, och använder mitt namn. Eller när en kollega använder mitt namn.

Jag har även en väldigt stark känsla av att jag är en fantastiskt vidrig människa. Jag kan inte ge några exempel på varför, eller peka på vad som skulle göra mig vidrig, det är egentligen bara en känsla jag har. En känsla som ständigt finns i mitt bakhuvud är den där enorma rädslan för när dagen kommer då andra inser och förstår vilken vidrig människa jag är, dagen då jag förlorar alla som jag har i mitt liv för att jag är så hemsk.

I aim to please, hela tiden, i alla relationer jag har. Jag gör ingenting för min skull, jag gör allting för alla andra, för att vara den absolut bästa versionen av mig själv, hela tiden. För om jag är bättre än jag egentligen är, då kommer det dröja innan den där dagen kommer, då jag förlorar alla.

Senast jag berättade detta för en läkare så sa han att en dålig självbild och dålig självkänsla, är grunden för svår depression. Och jag har alltid känt såhär.

Jag har inte blivit sjuk, men är påverkad

Det är drygt ett år sedan som det kom rapporter från Wuhanprovinsen i Kina om ett nytt, väldigt smittsamt, virus. Det är snart 1 år sedan som smittan deklarerades som en pandemi.

Det finns människor i min släkt och i min närhet som blivit smittade. Jag och min familj har lyckligtvis klarat oss.

Men trots att vi inte blivit smittade av Covid-19, så har pandemin påverkat mig väldigt mycket. Inte bara på grund av restriktioner, utan även annat.

Sedan våren 2014 är jag patient inom psykiatrin på grund av ADHD. Sedan 2016 är det även psykiatrin som hanterar min sjukskrivning för Utmattningssyndrom.

Även om det inte finns någon behandling för Utmattningssyndrom och den enda behandling som finns för ADHD är planering och medicinering så innebär detta för mig att jag besöker psykvården med jämna mellanrum, det brukar vara max 3 månader mellan mina besök. Men pandemin ändrade på allt det. På grund av sjukskrivningen har jag haft ganska tät kontakt med Försäkringskassan.

Kontakten med vården har blivit mer sparsmakad. Kontakten med Försäkringskassan har varit obefintlig. När min senaste arbetsträning avslutades sista oktober 2019 så bestämdes det att jag skulle komma igång med nånting annat i början av 2020, men det hände inte. Jag kan bara anta att det beror på pandemin.

Det är mycket inom vården som ställts in, flyttats fram eller lagts på is. Det är absolut förståeligt, med tanke på hur läget ser ut pga pandemin. För mig har det inneburit mer ångest än vanligt och jag har brutit ihop, pga min situation, flera gånger under 2020. Jag vill förändra min situation, det tror jag de flesta långtidssjukskrivna vill. Men denna pandemi är en enda stor bromskloss. Och det får mig att må skit.

ADHD är absolut inte en superkraft

För några år sedan skrev jag ett inlägg om 7 fördelar med ADHD. Ärligt talat var det ett inlägg jag skrev för att locka fler läsare. Visst kanske det finns några fördelar med att ha ADHD, men om sanningen ska fram så är nackdelarna fantastiskt många fler.

Några av de fördelar jag skrev om då var att man kan hyperfokusera, att man är spontan och uppriktig. Och de grejerna kan absolut vara fördelar och något man har nytta av. Men de är samtidigt enorma nackdelar.

När jag hyperfokuserar upplever jag det som att jag ”fastnar” i det jag håller på med. Jag tappar helt tid och rum. På en arbetsplats kan det innebära att jag försöker lösa en uppgift helt perfekt, och istället för att lägga 30 minuter på att genomföra uppgiften, så kan jag sitta med samma grej en hel arbetsdag och ändå inte känna att jag är klar, för det är inte perfekt.

När man har ADHD och är spontan är det ofta synonymt med att man har dålig, eller ingen, impulskontroll. Utan impulskontroll så gör man fantastiskt många grejer som kan vara otroligt dumma. Man kan exempelvis få kass ekonomi och till och med skulder över att man ständigt köper allt som erbjuds. Man kan få problem på arbetsplatsen och i privatlivet över att man inte gör det som är planerat utan något helt annat, för att man är impulsiv.

Att vara uppriktighet kan väldigt ofta skapa problem, speciellt eftersom personer med ADHD ofta säger vad de tänker, utan att tänka efter först. Det kan leda till fantastiskt många konflikter både på arbetsplatsen och i privatlivet. För mig har min uppriktighet orsakat att jag förlorat väldigt många vänner då jag kan vara ”för ärlig”. Är man ”för ärlig” på en arbetsplats kan det orsaka så stora problem att man helt enkelt blir uppsagd.

Självklart finns det en hel rad med problem med ADHD. Något som många inte vet är att man måste uppfylla vissa kriterier för att faktiskt få diagnosen. Det är inte en diagnos man får för att man har dålig koncentrationsförmåga, eller är bråkig, eller ständigt tappar bort sina nycklar.

För att få diagnosen behöver man ha ett visst antal problem som är symtom på diagnosen. Men att bara ha symtomen räcker inte. Det krävs att de symtom du har påverkar din vardag. Alltså att du får anpassa dig, på grund av dina symtom, för att få livet att funka. För att få diagnosen ADHD måste du alltså ha problem i ditt liv.

Att ha problem i sitt liv, pga en diagnos, är inte en superkraft.

Ett barnsligt sätt att somna

Jag har tidigare skrivit om mina sömnproblem. När jag blev sjukskriven var min sömn hemsk, jag kunde sova max 3 timmar åt gången och fick inte en hel natts sömn på flera månader. Med tiden har det blivit bättre och nu får jag oftast minst 6-7 timmars sömn.

Jag har fortfarande svårt att somna. Jag kan känna mig väldigt trött när jag lägger mig men jag somnar liksom inte. Det blir extra svårt om jag känner minsta stress. Exempelvis om jag har en tid att passa nästa dag, då snurrar tankarna igång om att jag måste somna en viss tid, för att få ett visst antal timmars sömn. Och då blir det ännu svårare att somna.

Jag har, tack vare min dotter, hittat ett litet knep för att faktiskt kunna somna. Det är att lyssna på en ljudbok. Men inte vilken ljudbok som helst, utan på Elefanten som så gärna ville somna.

Det är en bok som jag tror det är tänkt att en vuxen ska läsa för ett barn, så att barnet lättare kan somna. Själva sagan är ganska trist och språket är upprepande, och jag misstänker att det är just det som gör den så sövande.

När jag har svårt att somna, så tar jag och startar denna ljudbok i min telefon. Jag använder mig av Storytel. Jag vet tyvärr inte om denna bok finns hos andra streaming tjänster för ljudböcker. På Storytel finns boken inläst både av en man, och en kvinna, så man kan välja den man föredrar. För mig funkar den med manlig uppläsare bäst. Boken är ca 30 minuter lång och det är sällan som jag hör hela, för jag somnar innan den är slut.

Om inte just den boken funkar finns det andra av samma författare, en om en kanin och en om en traktor. Den om traktorn kan jag dock inte lyssna på när jag ska sova för jag börjar bara skratta av den berättelsen.